Med undantag för att ledaren inte kan ta ansvar för om gruppen, eller någon i gruppen, gör tvärtemot ledarens instruktioner, så har ledaren ett ansvar.
Det viktigaste är kanske att inse att man KAN bli oense, och att man i det läget inte tappar fattningen och vidhåller sin uppfattning i onödan.
OM man till slut väljer att dela gruppen, vilket kan vara oundviklig, så måste man klara av att sansat tala om hur det ska gå till, även om man tycker att den andra parten har fel i sak.
Som det blev nu var det ju bedrövligt att ledaren åkte ensam över svag is.
Om det inte var så att han inte kunde vända, så var han ju inte bara ute på svag is utan han var dessutom ute och cyklade, när han fortsatte.
Bäst hade varit om han vänt, näst bäst kanske om han fått sällskap av några som delade hans uppfattning. (Dock borde han bara få "överge" gruppen om han menar att de envisas med att ta en sämre (farligare) väg. Om han seriöst menar det skulle han förstås troligen ändå välja att under protest följa med, han är antaligen en av de mest kvalificerade att leda en ev räddningsaktion.)
Isbedömning är ju dock subjektivt, och skridskoåkning förenat med en viss naturlig risk för plurr, så om alla är nöjda med beslutet om man delar gruppen borde det inte heller vara hela världen.
