Jag startade tidigt. Alltså, tidigt tidigt. Solen hade precis börjat klättra upp bakom de vassa topparna på Taurusbergen och kastade ett sånt där galet guld-orange ljus över hela dalen när jag drog igen hotelldörren bakom mig.

Det första som slog mig? Doften. Morgonluften smakade kalk och vild timjan – en av de där dofterna som man vet kommer sitta kvar som en mental bild för resten av livet.

Vägen upp: En märklig sorts meditation

Vägen upp mot Dim Çay-källan är ärligt talat ingen trevlig liten söndagspromenad. Det är en vandring som kräver att du checkar in mentalt. Terrängen lever sitt eget liv; ena sekunden smalnar stigen av så att man balanserar på en hårsmån mellan klippväggarna, i nästa sekund öppnar den upp sig mot vyer som får en att tappa andan (om man nu hade någon kvar).

Där nere glittrade Medelhavet som ett fat av blåsilver. Alanya med sin borg, halvön och minaretterna krympte till miniatyrer ju högre jag kom.

Jag pratade inte med en kotte. Det var nog det skönaste med alltihop. Bara ljudet av mina egna fotsteg, min andfåddhet och den där envisa rösten i huvudet som malde: Ett steg till. Bara ett till. Det är en märklig meditation, det där med vandring. Kroppen får jobba så hårt att hjärnan helt enkelt inte orkar hålla på med sitt vanliga nonsens.

Dim Çay — när vatten berättar en historia

Och sedan nådde jag källan. Det finns platser som är helt omöjliga att fånga på bild, och det här är en av dem. Vattnet formligen väller fram ur berget med en kraft som känns i hela kroppen, samtidigt som ytan är helt spegelblank.

Där och då slogs jag av en tanke: det här vattnet som precis sköljde över mina fotsulor ska snart bli en flod, rinna ut i havet, avdunsta och regna ner över bergen igen. Det vattnet har gjort den resan tusentals gånger. Jag hade gjort den en gång, och det hade tagit i princip allt jag hade.

Vägen tillbaka: Bergets buffé

Vägen hemåt blev en helt annan upplevelse. Det är något med mjölksyra och sänkt puls som öppnar blicken. När man går uppför tittar man mest på sina egna fötter, men på vägen ner började jag se allt det där jag missat. Det var som att vandra genom ett oövervakat, extremt generöst skafferi:

• Citronerna: De hängde som små lysande gula lyktor i träden. De var tjockskaliga och knöliga, inte alls som de blanka sakerna i mataffären.
• Apelsinerna: Längs en gammal stenmur växte halvvilda träd tunga av orangea klot. En apelsin hade fallit och spruckit mot stigen – doften var som en blandning av julafton och högsommar på samma gång.
• Fikonen: Mjuka, lila-gröna och med små sprickor i skalet som avslöjade det djupröda inuti. De såg ut som om de tiggde om att bli plockade.

23 000 steg senare

När jag väl var tillbaka visade mobilen 23 000 steg. Jag stod i duschen i en evighet den kvällen. Åt en alldeles för sen middag, beställde in på tok för mycket mat och satt mest och smålog för mig själv. Men det viktigaste var känslan när jag lade mig: den där genuina tröttheten där både kroppen och sinnet känner sig helt mätta.