Murphy Tour Del VIII: Nepal.

Some Opium, Sir?

Det blev en riktig solskensritt in mot Katmandu. Varmt, grönt och soligt, humöret var på topp. Dessutom hade jag revansch att utkräva. Två gånger tidigare jag tvingats att anlända till staden pa busstak (-97, sprucken bakfälg, -99 kuggarna helt slut). Jag körde for fullt och tävlade med traktorer upp for det sista passet innan vägen slutligen rullar ner i Katmandu dalen. Det kändes underbart att äntligen cyklande anlända till den Nepalesiska huvudstaden.

Nyhetens behag med lyx, dusch, sang och mat från hela världen slocknade dock ganska fort. Första gången jag var i Katmandu gillade jag staden, men for varje gång jag återvänt, desto mindre uppskattar jag platsen. Det ar ett tusistghetto av mastodontiska matt, i alla fall om man bor i Thamel (vilket vi gjorde, for basta utbud av bla internet). Procentuellt sett finns det antagligen fler tyska bagerier i Thamel an i någon tysk stad. Neonskyltar med Mexikansk, kontinental, Israelisk mat tävlar om utrymmet pa vaggarna med de som lovar lacker Italiensk och Japansk dito. Stannar man en sekund pa gatan överfalls man omgående av horder av tiggare, knarkförsäljare och rikshawförare. Alla ar de ute efter en och samma sak: att lura av dig sa mycket pengar som mojligt. Ramsor som "tigerbalmgenuinegurkhaknifeverycheappricejustforyou" eller "i'vegothaschmarijuanaopiumherionverycheaprighthere" förföljer en vart man an går och turisttiggande barn jagar gata upp gata ner for att få en äppelstrudel eller chokladbit. Om man försöker se något positivt i galenskapen, sa man alltid trösta sig med att drogförsäljarna troligtvis ar världens artigaste, var pa jorden kan man hora fraser som: Some opium, Sir? You want some heroin, Sir? 

Skockar av gapande och gnidna turister brakar om några få oren med turisttrötta och pengahungriga Nepaleser om priset pa en kopp te. Poliser slår gatubarn, försäljare försöker lura trekkare att köpa helt värdelösa "äkta" The North Face Gore Tex jackor och Indisk maffia erbjuder naiva turister att smuggla juveler som "ar värd en förmögenhet i land X".

Det ar kanske en val svart bild av Thamel jag malar upp, men det ovan nämnda kommer att vara de bestående intrycken av stallet. Som tur ar behöver man inte gå långt utanför ghettot förrän man kan njuta av det "riktiga Nepal". Små mysiga grander, gamla tempel och trevliga små testugor. Det var en strulig tid. Planen om att dra genom östra Xizang/Tibet gick at skogen, sa gjorde planen med Changtang. Var egen rådvillhet om hur var fortsatta resa skulle se ut, innebar att vi inte kom till skott. Vi kunde inte forma oss cykla in i kaosets Indien, flygpriser från Katmandu är höga och det skulle kannas lite fel att avbryta overlandtrippen med en flygresa. Sa, vad var da alternativet...att dra upp till Himalayas iskalla vidder igen. Till en början skämtade vi lite om det, senare pratade vi mer allvarligt om vi kanske skulle försöka oss pa något riktigt vansinnigt och da vi mot all förmodan fick ett nytt 90 dagars visum till Kina blev planen verklighet.

Vi vet fortfarande inte hur realistisk planen ar. Drivor av sno pa de högre passen, extrem kyla och nitisk polis kommer att göra sitt yttersta for att stoppa oss pa var vag från Lhasa, mot de förbjudna områdena i östra Xizang/Tibet. Det ar inte ens säkert att vi kan passera gränsen, officiellt måste man boka en tour och resa i grupp till Lhasa, men vi kommer i alla fall att försöka och vi känner redan spänningen byggas upp inombords...

2001 01 13 En logg från Katmandu.

Vi har inte cyklat en enda meter sen den senaste rapporten, men en hel del har hänt, tyvärr mestadels negativt.

Först var det definitivt vårt eget fel, vi kunde helt enkelt inte bestämma oss för vart vi ville fortsätta vår resa. Funderade pa att cykla österut mot Nepals gräns med Indien. Darjeeling och Sikkim lockade. Därifran planerade vi att fortsätta till Bangladesh och vidare till Burma/Myanmar. Hade fått positiva rapporter om att en cyklist lyckats ta sig over den officiellt stängda gränsen och det lat som en intressant rutt. Jag har dock alltid haft problem med Indien, det ar helt enkelt inte mitt ställe, det finns sa många andra platser jag gillar mycket bättre. Bangladesh var ok, da jag reste igenom som backpacker, men att cykla dar...nja.

Vi bestämde oss slutligen for att cykla upp mot Kina igen. Kyla, sno och kanske "fel" årstid på alla satt, men det hade blivit att äventyr och en utmaning av stora matt. Vi planerade också att klättra en del i Himalaya, på den Kinesiska sidan. Det var da allt började gå snett på alla satt...

En kommentar som ledde till blodbad.

En filmstjärna från Indien blev intervjuad i TV och han yttrade orden: "Folket jag hatar mest är Nepaleser och jag hatar Nepal". Mannen som tidigare varit mycket populär i Nepal blev över en natt landets mest avskydda person. Över hela landet började folket vandalisera butiker ägda av indier. Indiska turister misshandlades, bilar med indiska registreringsskyltar slogs sönder och uppretade folkmassor försökte  ta sig in på den indiska ambassadens område for att bränna ner ambassadbyggnaderna. Detta var skede ett, som jag faktiskt kan se en gnutta logik i, även om jag inte på något sätt kan förlika mig med vad handlingarna.

Skede två var dock helt utan logik. Demonstrationerna blev allt vildare och nu var det inte bara indiska butiker som blev vandaliserade. Någon hade utlyst strejk (strejk mot vad???. Mot Indiska filmstjärneuttalanden???) och alla affärer skulle vara stängda under några dagar. Uppretade folkmassor gick bärsärkagång och slog sonder det mesta som kom i deras vag. Bilar brändes, skyltfönster krossades, mängder med gatuslagsmål osv. Den fascistoida polismakten i Nepal överreagerade som vanligt och började misshandla alla som var i närheten av någon av oroszonerna. Tårgasdimma hängde tung over många stadsdelar och vid ett flertal tillfällen använde sig polisen av skarp ammunition och människor sköts till döds. Dödssiffrorna varierade i förhållande till vem man frågade, 7-35, men en sak var klar – folk dog på Katmandus gator.

Jag tror aldrig jag konfronterats med mer missriktad aggression eller mer ologiska händelser och det ar omöjligt att hitta någon vinnare i vansinnet. Nepaleser dödade nepaleser, befolkningen i landet utlyste strejker som alla förlorade pa, förstörde sina egna städer och i förlängningen blev nepaleser i Indien misshandlade av indier – allt pa grund av en indisk filmstjärnas uttalande.

Min klättringspolare nästan skjuten – mordförsök i bergen!

Som jag tidigare nämnt hade vi börjat planera en klattringsexpedition i Himalaya och pa grund av demonstrationerna hade vi inte någon chans att köpa utrustningen vi behövde.

Dave, min van från USA och framtida klattringspolare, bestämde sig for att trekka lite i Langtang området tills vansinnet i Katmandu lugnat ner sig. Han begav sig mot bergen...och endast tio timmar senare var han tillbaka.

Det var en mycket chockad och arg Dave som anlände till restauranten dar vi satt och fikade. Allt hade gatt bra tills han kommit en bit upp i bergen. Han hörde att något rörde sig genom undervegetationen pa sidan av stigen, men faste inte mycket uppmärksamhet till detta. Hade trodde att det var något litet djur, men da han kom runt en krok, fick han ett av sitt livs värsta chocker. Endast 10-15 meter längre upp pa stigen stod två man, bada hade de gevär riktade mot Daves mellangarde. Han berättade att det kändes som en livstid hann passera, innan han reagerade. Han såg gevärsmynningarna, de elaka leendena pa de bada mannens ansikten, hur stilla de höll sina vapen och han kunde föreställa sig hur kulor slog sonder hans bröstkorg.

I samma ögonblick som han vande sig om for att springa därifrån, såg han den blågrå krutröken frön ett av gevären. Som genom ett under missade de båda skyttarna. Detta ar näst intill omöjligt från så nära hall och han hade en otrolig tur att överleva händelsen.

Efter en dags övervägande bestämde han sig for att ta lagen i egna händer och gå tillbaka upp i bergen, for att försöka få tag i de bada potentiella mördarna. Det var naturligtvis ett mycket riskfyllt projekt, men Dave ansåg att något måste göras. Andra trekkare kunde bli skjutna, folk som dessa skulle få sona pa ett eller annat satt och beväpnad till tänderna gick han upp ”människojakt”.

For att göra en väldig lang historia kort, kan jag berätta att han inte, efter många enträgna försök, lyckades lokalisera de bada skyttarna. Men han har i alla fall fatt militären i området att patrullera den populära trekkingrutten och förhoppningsvis kan detta skrämma mannen med gevären tillrackligt, for att inte skjuta mot andra turister.

Folk kanske frågar sig varför Dave inte gick till polisen. Jag kan nämna vad min italienske van rakade ut for två veckor innan Dave blev beskjuten, sa kanske ni förstår att det troligtvis inte lett till något positivt.

Guido trekkade i Khumbu området med en van. Två man väntade ovanför stigen de gick pa. Utan förvarning vräkte de ner två fotbollsstora stenblock. Guido och hans van lyckades hoppa undan, men da de rusade därifrån blev Guidos polare träffad i huvudet av en knytnävsstor sten. Efter en halv dags vandring kom de till en större by och 11 stygn senare gick de till polisen for att anmäla händelsen. Polisen krävde 300$ for att skriva en rapport! Naturligtvis vägrade italienarna och som svar pa detta ”hittade” polisen ”fel” i deras visum. Efter tre dagar under arrest, med kohandel, hot och vilda diskussioner, blev de dock frigivna.

Detta ar tyvärr inte en isolerad händelse och jag börjar sa smått undra vart det lilla turistparadiset jag älskade i början pa 90-talet är på väg.

Mer strul – inkompetent postpersonal och en bruten fot.

Jag var på vag in i hotellrummet efter en frukost pa balkongen. Jag såg mig inte riktigt for och halkade pa en blot flack. Jag landade illa pa betongtröskeln och något i mellanfoten krasade da jag föll till golvet. Dave som ar lakare till yrke, kollade upp min svullna fot och konstaterade att det var en fraktur. Inte av den värsta sorten, men illa nog for att stoppa alla klattringsplaner och troligtvis fortsatt cykling i åtminstone några veckor framöver.

Dave hade beställt en GPS via internet. Den amerikanska internetfirman garanterade att instrumentet skulle anlända i Nepal inom 3-4 dagar. Efter ca tre veckor hade Dave sa smått börjat ge upp hoppet. Då dök en brevbärare upp pa hans hotell med en avi om att hans GPS hade anlänt. Dave trodde inte sina ögon da han upptäckte att hans paket faktiskt anlänt till Katmandus postkontor 16 dagar tidigare. Brevbäraren förklarade leende att han glömt att leverera brevet...

Sa om man spekulerar lite i händelseförloppet, kan man konstatera följande: ALLT ar brevbärarens fel!

Hade han levererat brevet i tid hade vi påskyndat inköpen av utrustning och hunnit iväg innan kravallerna lamslog staden, Dave hade inte trekkat och därmed inte blivit utsatt for mordförsöket och jag hade befunnit mig pa vag mot Tibet och därmed inte brutet foten.

Jag ar fullt medveten om att man inte ska spekulera i alternativa händelseförlopp pa detta vis, men det ar intressant att se hur en liten detalj kan andra framtiden sa mycket.

Helt nya planer!

Efter många lång diskussioner med Dave angående min fot, har jag fatt klart for mig att det inte ar det minsta smart att ens försöka cykla upp mot Tibet igen. En 150km lang uppförsbacke ar inte direkt någon mjukstart och att klättra pa hög höjd ar an mer orealistiskt. Det känns som skit att behöva ge upp alla planer, men ibland ar det inte mycket man kan göra at saken. Vad jag vill och vad jag kan göra just nu ar inte samma sak och for en gångs skull kanske jag ska tänka lite med hjärnan istället for hjärtat.

Sa, imorgon bar det av till Grekland!

Europeiska asfaltvägar (Yurk!) ar betydligt skonsammare for en bruten fot, an miserabla tibetanska grusvägar (Yes!) och jag far val krypa till korset och klättra lite i Tatra bergen eller Alperna istället for Himalaya.

Ingen rutt ar spikad ännu. Vi far se nar vi landat i Athen. Antagligen cyklar vi mot Albanien och gör upp nya planer langs vägen.

Resan fortsätter...allt under kontroll, Corax och Nadine.

Till nästa berättelse!

Till foton från denna del av resan!

Tillbaka!