Murphy Tour Del V: Kirgizstan och Kazakhstan.
Arnold Schwartzenegger i Kirgizstan.
Vi passerade Ak Baytal passet, det hogsta pa The Pamir Highway 4600+m och fortsatte mot den Kirgiziska gransen. Snostormar, klarbla sjoar och de forsta maktiga vyerna av Pik Lenin massivet borjade dyka upp i horizonten. Klattrade over det 4000 meter hoga granspasset. Jag var lite orolig for gransen. Visum I centralasien ar ett kapitel for sig-man har en viss tid me spikade ankomst- och avfardsdatum. Det var officiellt atta dagar till jag kunde anlanda till Kirgizstan och jag hade inte stor lust att sitta och vanta i over en vecka pa gransen. Pa graund av detta lilla problem hade jag andrat mitt Kirgiziska visum, sa jag kunde antra landet samtidigt som mina vanner.
Vyn fran granspasset mellan Tajikistan och Kirgizstan.
Pa den Tajikiska sidan ville de inte ens se mitt pass, de var mer intresserade av att kolla hur manga vaxlar min cykel hade. Langa skona utforslopor mot den Kirgiziska gransposteringen. Jag mottes av nagra militarer som genast rackte over en kopp te. Jag blev tillsagd att satta mig och vanta pa att ett hogre befal skulle anlanda. En helt vansinnig konversation startade med att en av poliserna fragade mig om jag kande till Arnold Schwartzenegger.
- Ja, det gor jag.
- Tror du att han ar sa stark som det verkar i alla filmer?
- Jag vet faktiskt inte, en det verkar lite overdrivet.
Jag hade svart att halla masken. Det blev lattare da nagra officerare anlande. De fragade omgaende om att fa se mitt pass. Diskussionen om Arnold var fortfarande i full och och nu horde jag att aven Jean-Claude Van Damme namdes. Officeraren ssom holl mitt pass, skrek nagot om karate och Van Damme och sedan vande han sig mot mig.
- Idioten dar borta tror att Arnold kan sla ut Van Damme i en fight, det ar helt omojligt. Arnold har bara muskler, Van Damme kan karate. Vem tror du skulle vinna?
- Hmmm...jag vet faktiskt inte. Jag var naturligtis mycket tacksam over att ingen var intresserad av mitt pass, men det var ocksa mycket svart att inte skratta at situationen. Diskussionen blev allt mer hogljudd, hela tiden namdes de bada hjaltarnas namn och upprorda kanslor svallade. Efter ett tag vande sig officeraren med passet mot mig, rackte over det och var pa vag att saga nagot da nagot i den pagaende diskussionen fangade hans uppmarksamhet. Officeraren vande sig om och nastan skrek nagot om Mike Tyson och fick ett svar innehallande nagot om Sylester Stallone. Smaskattande och lattad cyklade jag vidare.
Vackert landskap och standiga attacker.
Ensam asna branta grona sluttningar.
Vi var inte vana vid att bi ovanligt bemotta, darfor kom det som en chock da stenarna borjade hagla omkring oss. Tyvarr var det inte en engangsforeteelse, vid upprepade tillfallen blev vi attackerade av ungar som kastade sten, fyllon som ville slass och hundar som gjorde sitt basta for att gora livet surt for oss. Jag kan ge manga exempel, har ar nagra.
Jag och Ale var pa vag uppfor ett pass da en bil bromsade in intill oss. Tva kanonfulla man raglade ut och borjade prata med oss.
- Valkommen! Ak i var bil.
- Nej tack, vi vill cykla.
- Ak i var bil.
- Nej tack.
- Du ar en mycket dalig manniska.
- Varfor?
- Vi ar gastvanliga och du ar otacksam. Du ar skit!
- Tack, men vi vill cykla.
Mannen blev allt agressivare. En av dem plockade upp en grov pak, den andre borjade forolampa oss pa alla upptankliga satt. Jag sa till Ale att leta fram targasen on hade och gora sig beredd pa att slass. Mannens bil blockerade vagen nerat och vi hade inte en chans att cykla ifran dem i den branta uppforsbacken. Ale hittade inte sin targas i sin kaotiska packning och jag borjade fundera pa hur vi skulle kunna ta oss ur situationen utan en direkt konfrontation. Odet sande oss hjalp i form av ett gang vagarbetare. En vilt argument startade mellan de bade grupperna, jag forsokte ocksa forklara for vagarbetarna att vi holl pa att bli ranade (battre att overdriva lite ibland. Jag vet inte vad som sades, men efter ett tag tog nagra vagarbetare upp spadar och andra tillhyggen och de bade fyllona fran bilen drog sig snabbt tillbaka.
Jeff och Mark blev jagade i over en timme av ryttare for att de inte ville dricka vodka med dem. Detta var ett vanligt fenomen, Kirgizer kan tydligen inte ta ett nej, da det galler sprit. Vid ett tillfalle da Jeff och jag var inbjudna i ett hus och da vi tackade nej till sprit, visade oss en man sitt gevar. Vi tackade nej i alla fall och da rotade han fram ammunition till vapnet. Denna gang blev vi raddade av att en hast slet sig. Naturligtvis motte vi manga vanliga sjaler langs vagen, men vi var hela tiden pa var vakt.
Jag gillar inte sprit, men jag fick en ny favoritdryck i Kirgizstan. Khamis, landets nationaldryck, milt fermenterad hastmjolk, det var ocksa ett satt att undvika vodkan.
- Vodka, nej tack, men har du inte lite khamis?
- Dricker du khamis!?!?!
Breda leenden over att jag gillade deras traditionella dryck. Kande hela tiden racistiska understrommar mellan kirgizer och ryssar. Det verkade vara 100%-igt reciprokt. Ryssarna kallade kirgizerna barbarer och djur och kirgizerna ansag att ryssarna var vita, rika snobbar som kunde flytta tillbaks till Moskva.
Vattenmelonsbreak i den Kirgiziska delen av Fergana dalen.
Naturen var verkligen behallningen av upplevelsen. Tajikistan var vackert, men mestadels kargt och ode. Kirgizstan var oerhort gront, frodigt och bordigt. Grona rullande berg , klara vatendrag och stora stapper fyllda av friskt hogt gras. Naturen och dess farges skiftade ocksa fran omrade till omrade. Ibland var bergen klarroda, ibland gra, stundtals gula. Det var ett hastland. Underbart vackra, kraftfulla hastar betade, sprang och lekte pa de oandliga slatterna. Topografin var underbar, i alla fall om man gillar hoga pass och djupa dalar. Det var detta som senare skulle visa sig vara slutet for var lilla grupp...
Pa toppen av ett av tjugotalet hoga pass.
Slutet pa de fyras gäng.
Ale var trott pa stenkastning och standiga komplikationer. Eftersom hon ar en profotograf var hon ocksa lite besviken pa ljusforhallandena i landet och ansag att hon ocksa behovde mer kulturella motiv for sina senare bildreportage. Efter Bishkek begav hon sig darfor mot Uzbekistan och dess uraldriga stader.
Mark var trott pa daliga vagar, snostormar och hoga pass, han borjade langta efter varm, skon cykling i ett tropiskt land. Efter lite overtalning beslutade han sig dock for att folja de bada bergscyklingsfanatikerna pa ytterligare en repa i Kirgizstans berg. Inforskaffade ryska militarkartor och begav oss mot den Kirgiziska delen av Tienshan-de himmelska bergen. Mark tittade klentroget pa rutten jeff och jag borjade dra upp.
- Det finns ju inga vagar dar!
- Jo, kolla den har lilla linjen, det ser mycket intressant ut, sa Jeff.
- Men, det ar ju bara en stig och titta pa konturlinjerna!
- Ja, ser det inte underbart ut.
- Absolut inte...
Vagen vi valt var vacker och till en borjan var det ganska bra grusvag. Da den vindlade upp till hogre hojder forsamrades dock kvaliten snabbt och Mark borjade angra sitt beslut att folja oss. Jag njot av fulla drag.
Vagarna forsvann och terrangcykling tog vid.
Ett mystiskt "basketfalt" i en liten bergsby i Kirgizstan.
Befolkingen i omradet var vanlig, vyerna fantastiska och cyklingen var mycket utmanande. Vi stannade ofta i de sma nomadiska bosattnigarna och blev utan undantag bjudna pa primitiv men lacker mat. Khamis, ost, brod, sylt och varmt sott te. Da vi ibland forsokte ge vara vardar en gengava eller lite pengar, blev de forolampade.
En av de manga vanliga familjerna.
Stolta hastagare.
Harriet, min hollandska van, som tidigare ridit vagen vi var pa, hade varnat oss for Ara Bel passet. Hon hade haft problem till och med till hast och berattat for oss det var mycket brant, mangder med floder att korsa och att ostsidan passet ett veritabelt helvete av lera. Efter dagar pa haststigar brjade vi narma oss passet. Regn, sno, mangder av floder. Mark trivdes inte och dessutom hade hans cykel borjat ga sonder bit for bit. Jeffs ogon vidgades av gladje da vi sag passet for forsta gangen.
- Look at that! Isn't THAT a beautiful steep pass! Whao!
- Beautiful was not the word i had in mind...I would rather say it's a fxxking bastard of a pass, svarade en uppgiven Mark.
Det var hart och jag kan inte paminna mig nagot pass nagonstans som varit hardare. Oerhort dalig vagkondition, minst 20% lutning pa de raka bitarna och mer i serpentinsvangarna. Det kandes som om jag hade mjolksyra langt uppe i oronniva da jag slutligen nadde toppen. En regnstorm var pa vag och de njutbara kanslorna jag haft under klattringen byttes snabbt mot oh-shit-kanslor da jag sag vad som lag framfor mig: Harriet hade inte overdrivet, ett enormt lerigt karr lag framfor mig sa langt ogat nadde. Ville sla up taltet och campa innan regnet anlande, men det fanns inte en mojlighet pa den sanka marken. Det var en kamp mot tiden, regnstormen narmade sig snabbt och det borjade dessutom morkna. Till slut hittade jag en plats som verkade nagot sanar torr. En mycket uppspelt (vilket pass! Maste varit det brantaste nagonsin! Etc) Jeff anlande och en sur och mindre uppspelt Mark folde en halvtimme senare. For folk som inte gillar strapatser och umbaranden ar det svart att forklara kanslan och tillfredsstallelsen med de hoga, harda passen, men for mig och Jeff var denna dag en av de absolut basta pa hela resan. Wow, vilket pass!
Bergvyer i odemarken i centrala Kirgizstan.
Den ultimata mjölksyrerutten i jakten på Pik Pobeda området.
Mark tog farval, styrde kosan mot laglandet och hade mer eller mindre bestamt sig for att flyga direkt till Malaysia sa fort han nadde en internationell flygplats. Jeff och jag hade studerat kartor hela natten och bestamde oss for att forsoka ta oss till Pik Pobedy massivet hogt upp i centrala Tienshan. Over det beryktade Suek Pass, snostorm och ner pa andra sidan. Dalen vi anlande till var otroligt vacker och vagarna var fina. Sporrade av vyerna av de hoga topparna cyklade vi hart och till en borjan gick allt valdigt smartfritt.
Latt fin cykling till en borjan.
Framat eftermiddagen skiftade topografin fran nastan platt till allt mer kuperat. Det var inte nagra langa klattringar, men mycket mycket brant. Efter ca tio 15-20%-iga klattringar borjade vi undra hur langt det kunde vara kvar till Engilshek, dar det enligt kartorna skulle finnas en battre, storre vag. Efter ytterligare tio kraftsugande smapass borjade vi fundera pa ett lampligt namn for vagen vi befann oss pa.
- Kanske: Den ultimata mjolksyrerutten, foreslog Jeff.
- Eller: machokistcyklistens paradis.
- Varfor inte: The Painjunkie Route.
Jeff pa vag upp for ett av de 26 mindre passen, ca 20% pa andra sidan kronet.
Vi insag att vi inte kunde na Engilshek den dagen och slog lager mellan tva branta minipass. Klattringarna fortsatte dagen efter och borjade for forsta gangen pa resan kanna att vi borjade fa nog av uppforsbackar.
Arresterade av militär.
Helt utan forvarning kom tva militarer rusande mot oss. Flasande kravde de att fa se vara pass och sa till oss kliva av cyklarna.
- Ni ar harmed arresterade. Kom med oss till militarbasen.
Vi funderade pa att cykla ifran de bada militarerna, men de verkade mycket allvarliga och hade sina vapen redo. Vi foljde dem sakta mot en liten militarcamp. En strikt officer i trettiofemarsaldern borjade fraga ut oss. Vad gor ni har? Hur manga bilder har ni tagit? Varifran ar ni? Vet ni om att ni ar i ett forbjudet omrade? Vi forsokte fa honom att le och slappna av lite, men det visade sig omojligt. Mannen var gravallvarlig och vi borjade inse att vi troligtvis var i trubbel. Han berattade att han var tvungen att ringa sina overordnade i Karakol. Tva bevapnade vakter forde oss till ett litet fonsterlost rum. Stamningen var mycket tryckande och militarerna som vaktade oss vagrade att prata eller ens titta pa oss. Efter fem minuter kom officeraren tillbaka och vi blev forda till hans kontor igen. Langre och grundligare utfragning foljde. Det verkade som om mannen var nagorlunda nojd med svaren vi gav honom och jag tyckte mig se nagot mer avslappnat i hans beteende.
Ni maste cykla tillbaka samma avg ni kom. Ni far inte stanna under vagen. Fortsatter ni mot Engilshek eller viker av fran rutten tillbaka, kommer ni att hamna i fangelse. Orderna var mycket klara, det fanns inget utrymme for "missforstand". Vi insag att vi skulle bli tvungna att ta samma vag tillbaka. Det kandes bittert att behova cykla tillbaka, vi hade kampat sa hart for att na Engilshek och senare Pik Pobeda massivet. Att vagen tillbaka dessutom inneholl trettiotalet mycket branta klattringar och att vi inte hade nagon mat kvar gjorde inte saken battre.
Vi vacktes ur vara sura funderingar av officeraren.
- Ni ar fria att borja cykla nu, kan jag hjalpa er pa nagot satt?
- Ja, vi ar mycket hungriga, finns det nagon mojlighet att kopa lite brod?
- Folj med mig till matsalen, sa ska jag se till att ni kan ata er matta.
Efter ett enormt skravmal, tog vi farval av militarerna. Med fulla magar och packvaskorna fulla av brod borjade vi cykla tillbaka mot Suek Pass.
Jeff och jag i klader vi hittade (for att inte svetta ner vara egna), Kirgizstan.
Kazakstan – en kortvisit utan pengar.
Vi atervande till laglandet. Varmare, inga snostormar, hard trafik och asfaltsvagar. Jeff hade brattom. I full fart cyklade han mot Almaty for att mota sin flickvan. Vart halvarslanga cykelaventyr tillsammans var till anda, atminstone for stunden. Planerade att motas senare i sodra Kina. Dagen efter begav jag mig mot den kazakiska gransen. Huvudvagen var inte speciellt inspirerande, sa jag valde att ta nagra alternativa smavagar. Vet inte riktigt hur jag lyckades missa den Kirgiziska gransposteringen och jag blev minst sagt forvanad da jag insag att jag anlant till den Kazakska. Blev valkomnad till det nya landet och aven upplyst om att det inte gick att vaxla pengar pa gransen. Naturligtvis var det helg och det fanns inte nagon mojlighet att vaxla i nagon av de storre staderna. Annu en gang blev det en vild jakt mot mat, denna gang mot den Kinesiska gransen. Centralasien ar en mycket vanlig och gastfri del av varlden och jag loste matproblemet pa ett ganska enkelt satt: jag stannade vid appelplantager, utanfor bagerier, vid melonstand och andra liknande platser. Nastan utan undantag kom folk fram till mig och borjade stalla fragor, bjod in mig for en kopp te eller applen. Cyklingen var varm, monoton och inte speciellt inspirerande och det kandes skont da den ! Kinesiska gransen kom inom synhall.
Till foton från denna del av resan!
