Xinjiang 2002 - Trans Taklamakan Highway

	Redan innan vi kommit fram till "den riktiga ökenvägen", var det minst sagt öde och öknen började så fort vi lämnat Yutian/Kerriya. Den bästa färdkost man kan ha i ökenområden - melon. Full av vätska och energi.
	Avtagsvägen mot Korla och början av The Trans Taklamakan Highway. 523 km. Det är distansen till Luntai. Vi cyklade direkt Korla vilket gjorde att ökencyklingen blev ca 700 istället. Det var på sätt och vis tungt att se vägen österut. Den mot Qiemo, staden där vår färd mot Chang Tang skulle ha börjat, om allt gått som planerat. Nästa år!
	Ett litet djur har gått över sanddynerna.
	Under den första och andra dagen såg vi ett och annat träd, som på något mirakulöst sätt klarade av att leva mitt i sandhavet.
	Vi frågade oss till en början hur det kom sig att det inte fanns ett enda sandkorn på vägen. I vanliga fall brukar det samlas drivor av sand på grund av vinden. Då vi såg denna syn kom vi naturligtvis på svaret och skrattade åt att vi inte klurat ut det tidigare. Vi befann i Kina! Landet där det inte råder någon brist på arbetskraft. Givetvis sopade massor av vägarbetare bort kornen för hand från asfalten.
	En lastbil full till bredden med likdelar. Så vitt jag kunde se var det en blandning av ko-, get- och hästskelett. I över 40 C kan ni nästan föreställa er hur det luktade...
	Yihaa!
	Sanden kom in i allt. På bilden försöker jag rädda ett pedallager som knappt gick att trampa runt på grund av all sand.
	Ändlösa vidder. Ibland var sikten 7-8km.
	Ett hav av dyner. Hjärtat av Taklamakan.
	Mönster på ett mindre plan. "Dynerna" fanns i alla storlekar; från några cm höga till ca 60-70 m monster.
	Ensamt, tyst och öde.
	Dagarna gick och landskapet var i stort sett det samma.
	Döda träd, ett första tecken på att vi började närma oss den andra sidan av öknen.
	Vi trodde inte våra ögon. Sandhavet förvandlades helt plötsligt till ett hav av vatten.
	Fordon som inte hunnit undan.
	En del var dock glada över förödelsen. Oljearbetare tog tillfället i akt att skaffa färsk fisk.
	Det blev allt tätare mellan våra favoritställen i Xinjiang - meloncaféerna.
	Efter en halvdag i översvämningsområdena tog vildmarken åter över. Denna gång med en än mer blek och ogästvänlig natur - de stora saltslätterna. Det kändes som om man cyklade genom en svartvit film; inga färger.
	Det blev lite av en chock att återvända till civilisationen. Så otroligt mycket att fästa blicken på. Överallt fanns det intressanta saker, som man nästan glömt bort. Gjorde många besök i Korlas otroligt välsorterade supermarkets.
	Berg av grönsaker.
	En klass skolbarn på väg till skolan.
	Torkade ödlor, standard.
	Torkade ödlor och ormar, den lite lyxigare tillplattade varianten.
	Frukt! Något vi verkligen längtat efter.