Artiklar > Vid världens ände

Vid världens ände

Av: Polarnatt

Några dagar före midsommar 2005 begav jag mig mot Torneträsk, långt uppe i vår norra landsända. Målet för resan var halvön Bieskečohkka i den nordöstra delen av sjön. Det finns ingen vägförbindelse till den norra sidan av sjön, så vill man dit får man antingen gå hela vägen runt, eller så tar man båt. Jag gjorde det senare. Eftersom det var en skräddarsydd resa med överfart och hämtning, så blev det ganska dyrt, men vad ska man göra?


Jag anlände till Bieskečohkka dagen före midsommaraftonen, och jag började genast ordna med baslägret som skulle vara mitt hem de närmaste fem dagarna. Det skulle inte bli någon vanlig ”fjälltur” med marscher utmed utstakade vandringsleder. Visserligen hade jag bestigit Kebne några dagar innan, men det var en separat historia. Men varför var jag egentligen här, mitt ute i ingenstans? För att förstå detta måste vi backa ungefär 300 år i tiden.


Det hela började under några veckor i augusti 1681. Fransmannen Jean Françoise Regnard beskriver i sin reseskildring "Resa i Lappland" (1946) hur han och två landsmän reste genom Norrland med målet att nå fram till ishavet och världens ände. I mitten av augusti hade de nått så långt upp som Torneträsk, och till den yttersta spetsen av nämnda halvö. Väl där misstog de Torneträsk för havet, då Regnard skriver hur de bestiger ett högt berg, varifrån de kunde se Nordkap och ”gnida sig mot jordens axel”. Till minne av denna händelse lät de rista in några rader på latin i en sten, varpå de sedan vände om och påbörjade sin hemfärd. Översatt lyder inskriptionen:

Gallien oss födde, Afrika oss såg
ur Ganges har vi druckit, och hela Europa besett;
efter skiftande öden till lands och till havs,
stod vi slutligen här, där världen tog slut för oss


Samma inskription lät de också utföra i ett trästycke som de senare lämnade kvar i Jukkasjärvi kyrka, där den ännu finns att beskåda. Regnard och hans kamrater hade inget särskilt uppdrag, vetenskaplig eller annat, till att besöka Lappland, utan det var ren nyfikenhet och äventyrslystnad som drev dem. Av denna anledning har Regnard kallats för Lapplands förste turist.

Regnards förkärlek för det dramatiska, framgår av att han också drar paralleller mellan sin resa till Torneträsk, och Alexander den Stores fälttåg till Indien. Den senare ska bl.a. ha bestigit ett högt berg (Meros) i Indien för att se havet och världens ände, det slutgiltiga målet. Men nog om bakgrunden.

Det är nu själva problemet kommer. Ingen har sett steninskriptionen på nästan 300 år och ingen vet längre var eller om den finns. Att den verkligen existerar/har existerat vet man genom en annan fransk resenär vid namn A. de la Motraye som såg stenen 1718 och beskriver den i sin reseskildring.

Syftet med min vildmarksvistelse var givetvis att försöka hitta stenen. Genom årens lopp är det många som har försökt att finna den, men inte lyckats. Men detta faktum lät inte nedslå mig, utan glad i hågen begav jag mig ut i terrängen med lätt packning, dvs. det allra nödvändigaste för att klara av en dags letande. Första dagen gick jag utmed den norra sidan till halvöns yttersta spets. Det var stundtals ganska besvärligt att ta sig fram, då terrängen utgjordes av ett stenigt moränlandskap. Jag hittade inget denna dag, så mot kvällen begav jag mig ”hem” fast denna gång gick jag söder om det lilla berget. Trött men nöjd, somnade jag för att vakna på midsommaraftonens morgon.

Även denna dags letande var resultatlös, men dagen till ära åt jag sill och potatis till middag, och nubben ska vi inte glömma, det var ju i alla fall midsommar. Efter middagen vilade jag en stund och förberedde mig på att bestiga det lilla berget, förmodligen det berg varifrån Regnard påstod sig kunna se ishavet och Nordkap. Dagen var medvetet vald, då tanken var att befinna sig på toppen av berget vid midnatt. Helt enkelt en trevlig inramning för en midnattssolsupplevelse såhär på midsommaraftonen. Klättringen tog ungefär ett par timmar, och så stod jag där, på toppen av berget med Torneträsk, i hela sin längd, framför mig.


Sjön bildade en bred korridor för solen. Och för en kort sekund hisnade det för mig. Inte för att jag befann mig på en majestätiskt höjd, snarare var det kombinationen av vinden, ljuset, den släta blankpolerade vattenytan med bergväggarna som inramning. I den stunden kunde jag relatera till den inspiration som Regnard gav uttryck för när han beskrev hur han stod vid världens ände och gned sig mot jordens axel.


De nästföljande dagarna innehöll inte några större naturupplevelser, då de mestadels bestod av idogt letande, myggkrig med en hel del blodspillan på båda sidor, samt fantasilös mat i form av Knorrs färdiga pastaportioner. Fast det var inte alls så tråkigt som det låter, då spänningen hela tiden fanns där, för bakom varje sten kunde ju vinstlotten gömma sig. Visserligen avbröt jag letandet några timmar en dag för att spana efter järv, då jag visste att det skulle finnas en föryngring i området. Tyvärr så fick jag aldrig syn på dem, vilket hade varit en upplevelse.

Ganska snart hade fem dagar passerat, och jag fann mig packa ihop mina saker för att möta båten den avtalade tiden. När min skjuts kom, var det första gången jag såg eller hörde en annan människa på fem dagar. Det enda sällskap jag hade haft under tiden var några renar som väckte mig en morgon, när de passerade mitt tält. Hur som helst gick båtturen tillbaka smärtfritt, och snart satt jag i bilen på väg till civilisationen och en välförtjänt pizza.


Kanske undrar du nu om jag hittade stenen?

Nej, det gjorde jag inte, men det gör ingenting. Faktiskt, ingenting alls. Snarare tycker jag att det är kul att den förmodligen finns kvar där ute, oupptäckt, gäckande. För på så sätt har den kvar sin attraktionskraft och utövar fortfarande sin lockelse på mitt sinne. Kanske var jag snöpligt nära att hitta stenen, kanske är det så att den vittrat sönder och inte finns kvar, kanske är det menat att någon annan ska hitta den. Oavsett vilket, så fick jag en trevlig vildmarksupplevelse, kryddad med en spänning som endast en skattjakt kan ge.

Det hela blev därför till en expedition i miniformat. Visserligen inte särskilt strapatsrik, men det visar att det ännu finns upptäckter att göra på så nära håll som i den svenska fjällvärlden. Jag är övertygad om att det finns fler, liknande utmaningar som kombinerar friluftsliv och med andra intressen på vår ”bakgård”.

Nåväl, jag gjorde mitt bästa i sökandet efter stenen och att jag givit mitt bidrag, men skulle någon ha blivit inspirerad till att försöka hitta stenen pga. denna text, så önskar jag honom/henne lycka till. Jag har dock endast ett förbehåll: meddela mig ifall du hittar den.

För dem som är intresserade av mina andra äventyr med bl.a. bergsbestigningar, så kan jag rekommendera en titt i min blogg http://joljon.blogg.se/.

Joel Johansson


Käll- och litteraturtips

Kjellman, Hilding; ”Regnards resa i Lappland”. Ur Svenska Turistföreningens Årsskrift 1931. Stockholm 1931.

Regnard, Jean-François; Resa i Lappland. Stockholm 1946.

Seigneur A. de la Motrayes resor 1711-1725. Faksimilutgåva, Stockholm 1988.

Uddholm, Alf; ”Jean François Regnards inskrift i Jukkasjärvi kyrka i Lappland – och Linné”. Ur Eranos 83. Uppsala 1985.

Wiklund, K. B.; ”En liten uppgift att lösa vid Torne träsk”. Ur Svenska Turistföreningens Årsskrift 1904. Stockholm 1904
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2007-01-18 21:45   Staffan Andersson
Betyg: 5
Skoj initiativ!
 
2007-01-23 17:18   Håkan Friberg
Betyg: 5
Trevligt skrivet och en intressant anledning till fjällvistelse!
HåkanF
 
2007-02-19 15:52   Staffan Andersson
Bara jag och MAJJEN som läst? Var är alla?
 
2007-02-20 22:01   Polarnatt
Det kan man ju undra, men jag är hur som helst glad över era trevliga kommentarer:)
 
2007-03-18 17:12   Mattias Bernhardsson
Betyg: 3
Fina trakter du har vandrat i! Har själv aldrig varit där men nu blev jag faktiskt sugen.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Aktuellt: Glidsnöskor