Stora Sarektraversen

Det är nu många år sedan turen gjordes, men det kanske kan ge någon inspiration till att göra om den eller någon liknande tur. Stora Sarektraversen är en häftig utmaning i lilla Sverige.

Av: patrikalmgren

Stora Sarektraversen…
Det är nu många år sedan turen gjordes, men det kanske kan ge någon inspiration till att göra om den eller någon liknande tur. Stora Sarektraversen är en häftig utmaning i lilla Sverige och vi alla tre är överrens om att den tog otroligt mycket energi, men… det var väl värt det!
Trevlig läsning!


1/3 - 9/3 2002, Sverige

Vaknar av det pipande och surrande ljudet från alarmet på mobilen. Klockan är 04.09, det är Mats tur att koka vatten och göra frukost. Temperaturen ligger nog runt -20 och hela innertältet är beklätt med ett vitt sprakande, pansarlikt rimfrostlager. Vid varje rörelse han gör kommer han emot tältväggen och iskristallerna snöar ner på våra blöta och isbeklädda sovsäckar. När Mats drar ned dragkedjan till innertältet för att kunna kliva ut i absiden så väcks de andra av ett kraftigt snöfall i ansiktet, ändå verkar inte rimfrostlagret i taket försvinna. Stefan och Patrik kryper ned en liten bit i sovsäckarna och på bara ett par sekunder hörs deras tunga andning igen. När Mats släpat ut sitt liggunderlag och sig själv, dragit igen dragkedjan till innertältet så sitter han nu ensam i absiden. Ensam i sin sovsäck, med ett litet bensinkök, ett antal vattenflaskor och tre Camelbacks som alla ska fyllas med kokhett vatten. En ganska enkel och tråkig uppgift, men nog så viktig. Absiden är om möjligt klädd med ett ännu tjockare islager än innertältet. Det påminner honom om kvällens matlagning och snösmältning, problemet som uppstår är att vattenånga fryser fast på insidan av tältet. Så fort Mats ätit upp kröp han ned i säcken och la sig till rätta, Patrik satt och smälte snö när de andra somnade. När Mats drar igång köket så börjar det regna från tältduken just ovanför matplatsen, men i övrigt så sitter isen hårt på duken och det går att bryta loss flak stora som handflator och några millimeter tjocka. När han tänker på det så är inte morgonens uppgift alls tråkig och inte heller speciellt enkel, då han fortfarande halvsover och inte vill sträcka ut armarna ur sovsäcken för att hälla det kokheta vattnet från kastrullen ner i flaskorna. Allt efter som flaskorna blir fyllda så placeras de strategiskt, varsin enlitersflaska i sovsäckarna, halvlitersflaskor och Camelback påsarna placeras i kängorna och de som blir över läggs i en hög och kan då fungera som värmekälla till frusna handskar och strumpor.


Det finns mycket tid till att fundera. Ensamheten, tystnaden och det halvvakna tillståndet så här tidigt på morgonen gör att tankarna och fantasin kan skena iväg. En del av tiden och tankarna ägnas åt vinden, vädret och den kommande dagens strapatser. Men tiden på morgonen kräver inte samma närvaro, samma fokus som när man passerar en vass kam eller ett brant snöfält, man behöver inte vara lika koncentrerad i sin uppgift att smälta snö i absiden och mycket av tankar och funderingar går till det "vanliga livet" framtiden, jobb, kärlek och vänner. Vid 06.00 tiden så har det även blivit en kastrull med havregrynsgröt och müsliblandning samt välling och Mats väcker de två andra med lite smaskig "frukost på sängen". Under måltiden pratar vi om knasiga drömmar, hur vi sovit, hur vi mår och funderingar kring vad vi kan utsättas för under dagen. Medan konversationen (och de obligatoriska dåliga skämten) fortgår så blandar vi nyponpulver och grönsaks/pasta blandningar i våra flaskor för att få mat under dagen. Alla bestyr går långsamt, men automatiskt och vid 08.00 tiden så har vi allt klart i tältet. Vi är påklädda, lunchen och fikat är färdigt, ryggsäckarna är klara och det är dags att gå ut ur tältet och möta naturen och det väder som dagen bjuder. Vi kliver ut packar ihop tältet och sätter på oss ryggsäckarna. Ungefär fyra och en halv timme efter att alarmet pep så börjar vi nu långsamt lunka mot dagens första stigning. En ny dag full med utmaningar och upplevelser så långt ifrån vardagen som man någonsin kan tänka sig. Vi lever!

 

Bakgrund
Stora Sarektraversen gjordes första gången 1979 av tre killar med Bengt Rodin i spetsen. Delar av denna konstellation och någon till hade försökt året innan men tvingats avbryta. Det är en alpintur tvärs över Sarektjåhkkamassivet i den av människan näst intill opåverkade nationalparken Sarek, i norra Lappland. Traversen (som är en horisontal förflyttning på höjd) har en sträckning på ca 30 km och en nivåskillnad på mellan 5000 - 6000 höjdmeter, d vs man har när turen är genomfört gått nästan 6000m uppåt, men också lika mycket utför. Det finns uppgifter om att totalt sju man genomfört turen, men vi valde som första grupp att lägga till bergstoppen Nijak, som det i och för sig kan tvistas om i fall den ligger i en naturlig linje med ursprungstraversen eller inte. Vi hade också som första grupp tänkt att avsluta traversen något längre åt syd-öst än övriga grupper gjort (inkludera ytterligare två toppar). Vidare så hade vi beslutat oss för att bära med all utrustning vi behövde och använde under hela turen, d vs även skidorna som vi egentligen bara behövde för att ta oss in i och ut ur Sarek, maten och bensinen till de två dagar som vi beräknat för utfärden. Om vi lyckades så skulle vi således vara först någonsin med att klara denna bedrift!


Några av problemen med att göra turen som vi tänkt oss den är att vi behöver förutom vinterfjällsutrustning och klätterutrustning, mat och bränsle för 8-10 dagar. Många små saker blir till slut väldigt tungt och eftersom allting skall bäras på ryggen kan endast det viktigaste följa med. Vi fick vara väldigt påhittiga och målinriktade när vi sållade bland det vi skulle ha med oss, vi försökte även att hitta lösningar i form av att det mesta ska gå att använda till mer än sin specifika egenskap. Några exempel är att vi bara hade en pannlampa på tre, ingen värme/dunjacka utan endast två underställ var, och en tunn skaljacka och skalbyxor, inga termosar, utan plastflaskor och vätskepåsar. Dunsovsäckar köptes in, dels för att spara plats, men även för att spara 1 kilo vardera. Bara tunna liggunderlag, vi utnyttjade kläder och ryggsäckar för att ligga på. Vi använde skidor, stavar, yxor och snöankare för att förankra tältet, istället för att släpa med snötältpinnar, osv.
Det svåraste med turen, det som gör att väldigt få försöker och ännu färre klarar det är de små men nog så viktiga detaljerna och rutinerna. De rutiner man får av att färdas och bo ute, i snö och tält under många dygn i flera års tid.

 

Vilka är vi?
Patrik Almgren, Mats Andersson, Stefan Jansson

Det vi har gemensamt är att alla gått två år på Fjäll- & Vildmarksledarlinjen vid Malungs folkhögskola.
Året i Malung gick och skolan med dess utbildning och äventyr tog slut 2001 och till hösten började vi känna suget ut efter någon ny utmaning. Aconcagua, i Sydamerika och Mt. McKinley, i Alaska diskuterades, men pengar och tid var två svåra nötter att knäcka.
En oktoberdag ringer Mats och föreslår Stora Sarektraversen till gruppen av äventyrshungriga själar. Att ta sig upp på Nijak och sedan vidare över hela Sarektjåhkkamassivet, över ett tjugotal toppar under vintertid. Skulle det vara möjligt? Planer och tankar började smidas. Enstaka telefonsamtal blev dagliga och månaden senare var ett datum bestämt: Första mars startar turen, det var inte en optimal tid på året, men här skulle det bli! Vi tränade med ryggsäck regelbundet på olika håll i Sverige, folk tittade undrande på oss där vi vandrade omkring med fullpackade ryggsäckar och stavar i uppförsbackar. Vi hade en gemensam träff i februari i Sundsvall för att gå igenom hela turen teoretiskt och även öva praktisk räddning. Vi passade även på att gå igenom utrustningen tillsammans. Vi räknade ihop den sammanlagda vikten på vår packning, delade den på 3 och fick en snittvikt på över 33 kilo per ryggsäck. Ohållbart, tänkte vi och började skära ännu hårdare i listan. Bort med dunjacka, extra kortkalsong, mindre mat, termos, byta skruvkarbin mot varjerkarbin, osv. Den teoretiska snittvikten blev plötsligt 4 kilo mindre per person! Dagar blev månader och så stod vi där en dag på perrongen i Gällevare med ryggsäck på ryggen och skidor i handen och en upprymdhet lika hög som Stortoppen. En vägning av utrustningen på Bussgods visade sig att vi hade lite olika i ryggsäckarna, men efter omfördelning hamnade vi på ca 21 kg var utan vätska (+ 3 - 4 kg) och skidor (+ 3 - 4 kg) vilket blir en totalvikt på runt 28 - 29 kg var som skulle bäras på ryggen.

 

Dag 1
Då stod vi plötsligt där, klara med ryggsäck och förväntningar om framtiden, kvällen den 1/3 i Ritsem, slutet av vägen i ett nästan väglöst land och tittade på varandra och började sakta skida ut i äventyret vi hade planerat i månader.
Klockan 18.00 prick stod vi klara att börja skida ut i mörkret mot Akkastugan 1,3 mil bort. Lyckan hade övergått till spänning, vi var på väg! Att stå på skidorna kändes först lite ovant, men efter bara några minuter hade reflexer och minne börjat komma igång, det är som att cykla, man glömmer det aldrig. Vi hittade ett skoterspår som vi tänkte följa till Akkastugan. Det vara slätt och fint. Då kommer det, efter en timma, snöovädret, sikten försämrades radikalt, hjärtat ökade sin takt och spåren fylldes snabbt med snö som driver i vinden.
Underbart, utropar Patrik, ska vi bli tvungen att redan gå på kompassriktning? Stefan får fram sin lilla ledpannlampa och vi börjar ivrigt att följa spåret som för varje sekund blir otydligare. Med krökta ryggar av snön och vinden som piskar i ansiktet skidar vi tätt efter varandra och hamnar efter nästan 3 timmar till sist vid båtbryggan där vi slår läger för natten. Tältet åker snabbt upp och vi kryper in för att få skydd mot vinden. Middagen sätts snabbt på. Efter måltiden smälter vi snö till vatten för morgondagen. Att smälta snö till 15 liter vatten på ett bensinkök tar sin tid. Medan Mats och Stefan börjar slumra till i sina sovsäckar sitter Patrik fortfarande kvar framför köket och smälter snö. Det är kolsvart ute och det enda som hörs är bensinkökets stilla sus.

 

Dag 2
Det är lite vind och klart väder. Efter 40 minuters skidande har värmen kommit igång i kroppen och vi har kommit över sjön. Här börjar det bli svårt att gå med valla, så vi bestämmer oss att sätta på stighudar. Vi tar höjd på Ahkkamassivet och går västerut för att runda Ahkka. Hela dagen kommer att vara en enda lång transportsträcka på 2 mil. Vi turas om att gå först och spåra för de andra som på så sätt kan spara på den dyrbara energin vi har i kroppen. Vi märker att det börjar bli kallare och lunchen går snabbt, fram med flaskan med grönsakssoppa, drick fort innan det kallnar och släng det sista som har blivit för kallt. Alla tre har samma teknik. Lunchrasten är över på mindre än 10 minuter. Kroppen börjar bli alltför kall, på med skidorna och iväg igen. Terrängen börjar bli kuperad och det känns trist att ta 10 höjdmeter för att i nästa sekund tappa 8 höjdmeter. Vi ser 3 rödrävar, eller 1 tre gånger, svårt att veta då den/de rör sig snabbt och hon verkar vara lika intresserad av oss som vi av henne. Vi kommer fram till Nijak vid 16.30 och slår upp tältet. Stefan och Patrik är helt slut, de sliter kvickt fram sovsäckar och liggunderlag för att vila och få upp värme. Patrik har chansat på ett tunt underställ av syntet den här dagen och har tappat mycket värme. Detta är hans värsta dag på hela turen. Hela gruppen blir liggande innan Mats orkar ta sig upp ur sovsäcken för att göra middag, det är mörkt ute och det är först senare vi blir varse att vi legat flera timmar! Efter maten med lite dryck återkommer kraften i kroppen för Patrik och Stefan och Patrik tar hand om snösmältningen. Kvällen avslutas med lite nervöst prat om morgondagen då själva traversen börjar och Stefan kommer plötsligt på varför hans ryggsäck redan vid start, var två kilo lättare än de övrigas, han hade tänkt lätt och glömt bort kexen. Alla skrattar men vi är trötta och samtalet byts mot tunga andetag av sovande människor.

 

Dag 3
Vi åkte ned mot dalgången och rundade Nijak (1922 möh) och nådde då östra ravinen och vår planerade väg för bestigningen. Det kändes att vi äntligen var på gång, det var nu som traversen startade och det var från och med nu allt måste stämma för att vi skulle klara vårt mål. Efter ett par korta vätske- och kexpauser på ungefär tre minuter vardera så började vi närma oss toppen, men för varje meter som vi kämpade oss uppför så ökade vinden och underlaget blev hårdare och ojämnare. När vi hade ungefär hundra höjdmeter kvar så var marken full med vackra och stenhårda snöformationer som vinden pressat samman. Det var inte längre möjligt att gå med skidor, så vi knäppte av oss dem och ungefär tjugo minuter senare så stod vi alla tre på toppen. Till vår stora förvåning så var det helt vindstilla där uppe och vi satt på toppen och åt vår lunchsoppa innan vi började vandringen nerför, med skidorna på ryggsäckarna. Vi var mycket glada och exalterade av att nått topp nummer ett i den långa raden av toppar och kammar på vår resa över Sarektjåkkamassivet, nu var vi redo för mer utmaningar. Vi gick ned rakt utför den branta bergssidan och väldigt fort, något som i efterhand visat sig vara oklokt. Det ledde nämligen till att våra knän fick duktigt med stryk, den tunga vikten från ryggsäckarna och den branta lutningen blev en extrem belastning på knäna. I vilket fall som helst så kom vi överens om att fortsätta en bit upp på nästa bergssluttning innan vi slog läger för natten. Vi hittade en utmärkt plats ungefär en tredjedels väg uppför Kantberget som var nästa topp som skulle bestigas. När vi kröp ner och skulle sova så kändes det riktigt bra, vi var på gång!

 

Dag 4
Branten upp från vår lägerplats till kammen som ledde mot Kantberget vållade inga problem, allt kändes bra, det var till och med så att vi hade blivit vana vid de tunga ryggsäckarna. Innan vi nådde Kantbergets topp på 1857 möh så passerade vi en förtopp på 1730 möh, mellan dessa två toppar gick en smal och brant kam. Nu började vi ana vad som väntade under resten av turen uppe på massivet, extremt branta och vindpinade sluttningar åt alla håll. Vi var tvungna att ta på oss stegjärnen, som förövrigt var på under resten av traversen, och plocka fram isyxorna. När terrängen är så brant som vid detta tillfälle men man ändå vill förflytta sig snabbt så är isyxan till stor hjälp. Dels som stöd, men framförallt som broms ifall man skulle halka iväg. Det finns olika tekniker då man använder stegjärn och isyxa, som man kan använda sig av när man vill stoppa farten efter ett fall. Efter att ha nått Kantbergets topp så bar det av utför ungefär trehundra höjdmeter innan vi åter skulle uppåt, för att nå Gavelberget (1819 möh). När vi nått denna topp så såg vi att det inte var en helt lätt väg mot nästa topp eller ens till något ställe där vi kunde slå upp tältet. Vi gick utför den branta och ogästvänliga kammen med hopp om att komma till en stor platå, men det blev bara brantare och smalare. Efter ett tag så såg vi en liten ränna som ledde ned mot en stor gryta som senare åter kom in på den kam som fortsatte i den riktning som var planerad för den fortsatta turen. När vi hasat oss ned för snörännan och hamnat i toppen av grytan så märkte vi att det var väldigt mycket snö och den låg i en brant nord-öst sluttning. Med tanke på dessa faktorer och att det blåst mycket de senaste dagarna så bedömde vi det som ett potentiellt lavinområde. Vi gick en i taget med stora avstånd över snöfältet, pulsandes med snö upp till midjan. Tittade titt som tätt upp på dessa enorma överhäng med snö som bara väntade på att rasa. Till sist nådde vi platån som var fortsättningen på traversen. Där slog vi läger på drygt 1700 meters höjd i ett extremt utsatt läge för vinden, men det var det bästa/enda stället som fanns tillgängligt eftersom solen var strax under horisonten och då kommer mörkret fort. När vi gick ut för att kissa innan vi skulle lägga oss så fick vi vara med om en underbar solnedgång med spetsiga vita toppar så långt ögat kunde nå, badandes i orange-rosa-röda-blå skimrande färger. Detta var den finaste utsikten vi hade från vår tältplats under hela våran tur. Det såg nästan inte verkligt ut, att få se de normalt vita och svarta fjälltopparna i dessa underbara färger är inte många förunnat.

 

Dag 5
Tältet stod bra under natten, morgonen bjöd på white out, dvs. att vi knappt kunde se våran hand framför näsan, man får svårt att avgöra vad som är upp-och-ner. Tillbaka i tältet, lätt svärande om att detta kunde bli en dag i väntan, det hade varit omöjligt att ta sig fram säkert under sådana förhållanden. Som om naturen hade hört våra tysta önskningar så sprack allt upp i strålande väder några minuter senare. Det var näst intill vindstilla och solen lyste över oss, stor och klar. När vi började vår branta vandring uppför mot Såltatjåhkka som låg inom synhåll så såg vi att det var den brantaste toppen hittills, idag skulle det bli klättring! Vi gick alla och myste i den storslagna miljön och det underbara vädret. Stefan fick lite poesi noja, han diktade och vrängde på ord med blandad framgång, men det var i alla fall till glädje för oss alla. Efter att ha passerat ett snöfält så brant att vi fått gått med magen mot branten med både fötter och händer i snön så kom vi fram till klätterpassagen. Första biten klättrade vi utan rep, sedan fick vi göra en standplats för att få en fast punkt så vi kan säkra upp en person. Kammen som vi skulle passera var 1 meter bred och hade ett stup på över 200 meter åt båda sidorna, här gällde det att ta det försiktigt. Patrik gick först och kom fram till en liten avsats där han i sin tur byggde en ny standplats för att sedan kunna säkra upp de andra två. Där emellan satte han mellansäkringar som han skulle bli hängande i om han skulle falla. Nu klarade vi oss alla tre utan att fall, men det tog lång tid att ta oss de två replängder vi klättrade, mellan en och två timmar, för att komma ungefär åttio meter. När klätterpassagen var avklarad så var det ytterligare några branta höjdmeter innan vi nådde Såltatjåhkkas topp på 1928 möh. Därifrån gick det ganska smidigt till Gasskatjåhkka (1912 möh) och en topp på 1849 möh utan namn. Sträckan mellan den toppen och Gávabákte (1906 möh) var en vass kam där vi var tvungna att gå med rep och löpande säkring. Det betyder att den som går först sätter i ankare i snön som sedan kopplas in i repet. Skulle någon falla så skall mellansäkringen se till att man inte kasar iväg och drar med sig de andra nedåt, den som går sist tar sedan med sig säkringarna. Gávabákte visade sig vara ytterligare en ganska spetsig och fin topp och naturligtvis så följde det en brant och vass kam på dess andra sida, vilket ledde till att vi fick fortsätta att gå inknutna. Den fina dagen började lida mot sitt slut lite fortare än vi hade hoppats och när vi nådde fram till den plats där vi bestämt att vi skulle slå läger, vid foten av Vargtoppen, så var det redan mörkt. Detta blev en av våra längsta dagar.


Dag 6
Klockan ringer som vanligt vid 04.09 och Mats har sovit som en stock hela natten. När han hasar sig ut i absiden och sätter sig för att börja koka vatten så vaknar han sakta till liv och inser då att det blåser något fruktansvärt utanför. Detta kommer att bli en tuff dag tänker han för sig själv, men försvinner snart bort i sina morgon sysslor. Lite då och då smäller vinden till i tältduken som om det var någon som stod och kastade sig mot tältet. Vi kommer i alla fall i ordning och går ut för att riva tältet. Ganska snart inser vi att detta är den klart blåsigaste dagen hittills. Både Mats och Stefan måste ha ansiktsmasken på för att inte få vita förfrysningsfläckar på näsa och kinder. Patrik som har en bättre huva på sin jacka klarar ansiktet riktigt bra. Vi har alla tre svårt att få igång någon värme i kroppen, Mats och Patrik fryser rejält om fötterna. Vi kan riktigt känna hur de svullnar upp och börjar bli stela. Under hela vägen uppför mot Vargtoppen, som vi sovit nedanför, så stannar vi ungefär vart tjugonde steg och står och sparkar med fötterna i luften för att få ner mer blod, och på så sätt få igång cirkulationen i fötterna. Det syns på Patrik att han har riktigt ont, men han biter ihop och går vidare. När vi nått Vargtoppen (1807 möh) och börjar ta oss ned mot Mihkaglaciären så beslutar vi oss för att slå upp tältet nedanför Stortoppens västkam och vänta på bättre väder. När vi kommer in i tältet så är klockan strax efter elva på förmiddagen och vi är alla ganska slutkörda. Vi sitter en stund och diskuterar huruvida vi skall fortsätta under dagen eller inte. Medan vi sitter där i tältets trygga miljö och hör vinden dåna utanför så värmer vi fötterna på varandras magar. Patriks tår på högerfoten är kritvita, hårda och saknar känsel. Inte ens när han klämmer på dem bildas det någon röd punkt, men efter 20 minuter på varm mage så börjar de äntligen kännas normala igen! När klockan blivit ett på dagen så beslutar vi oss för att stanna till nästa dag. Fast vi bara var ute i drygt två och en halv timme så är vi slutkörda av vinden och kylan, vi somnar och sover till sju tiden. Då smälter vi snö och lagar middag. När vi ätit och fyllt alla flaskor med vatten så går vi och lägger oss igen, klockan är nu halv tio på kvällen. Detta blev alltså en behövlig "vilodag" eftersom vädret bara tillät oss att vara ute under förmiddagen. Mats hade en av sina absolut otrevligaste upplevelser denna dag. Innan vi la oss och sov mitt på dagen var han tvungen att gå ut och bajsa, i det väder som gjorde att vi bara kunde röra oss ute i under tre timmar! Men det är en helt egen historia, som bara berättas när man vill få folk att lida.

 

Dag 7
Idag ska vi upp på Stortoppen (2089 möh), Sydtoppen (2023 möh) och över till Bucht-toppen (1903 möh). Det är en mulen start på morgonen, vinden drar försiktigt i kläderna när vi kliver ut ur tältet. Det är kallt, som vanligt. Det har blivit rutin nu, att frysa de första timmarna efter att tältet är nerplockat. Kylan kommer fort in i pjäxorna och vi står var för sig och försöker sparka ner blod i tårna. Med kalla kroppar startar vi vår färd uppför med vetskap om att värmen snart kommer, tack vare de 500 höjdmeterna vi ska ta nu direkt på morgonen. Stortoppen bjuder inte på några "större" besvär, endast ett problem uppkommer, att runda en is/snö formation med de tunga ryggsäckarna och skidorna stickandes upp en dryg meter över huvudet på oss kräver en liten balansakt. Det var även lite svårt att sätta fast yxan i den hårda snön och med 300 höjdmeter ner till glaciären under oss, så kommer den mentala delen in och vi känner en viss nervkittling när vi passerar cruxet. Väl uppe på toppen får vi täckning på mobiltelefonen och vi kan ringa hem och berätta att vi har det kallt, men att livet är underbart med all den kärlek som vi har till naturen och det storslagna i Sarek. Vi dricker lite vatten och fortsätter över kammen till Sydtoppen där vi tar en snabb lunch och konstaterar att nu är det bara en promenad ut till Saltoloukta fjällstation. Molnen börjar skingra sig under lunchen och fram träder en smal kam till Bucht-toppen. Kammen blir smalare och till sist står vi vid en passage som både är smal och brant uppför med blandad terräng, stora hala klippblock med is och lös snö. Vi diskuterar problemet, ska vi gå runt och upp på ett annat ställe eller ska vi försöka klättra över? Vi bestämmer oss för att göra ett försök på klättringen. På båda sidorna av kammen är det ett lodrätt fall på 250 meter innan man skulle hamna på glaciären! Patrik ger skidorna till Stefan och de bygger en standplats bland klippblocken. Patrik ger sig iväg och sätter en slinga runt ett klippblock som han sedan sätter fast med repet han är inknuten i. Slingan sitter inte bra, men det är enda stället att sätta något över huvuttaget. Patrik går en bit och plötsligt glider stegjärnen iväg mot klippan, han kanar iväg en halvmeter innan han får stopp mot en liten uppstickande sten. En blick över axeln mot glaciären och han konstaterar att det är långt ner. Han kommer efter 15 meters brant klättring, med ytterligare en säkring, upp på en platå och kan där sätta en standplats med två snöankare och ta upp Stefan och Mats. Att ta sig dessa 20 meter har tagit sällskapet en timme. Uppe på Bucht-toppen kommer solen fram och en kort paus med solen i ansiktet kostar vi på oss. Utsikten är obetalbar. Alla toppar som vi sett på kartan kommer fram i verkligheten och det är lätt att säga att Sarek är världens vackraste plats. Vi glömmer snabbt alla tunga, kalla timmar bara för dessa få minuter. Börjar sedan gå iväg mot Spijka där vi ska sova ikväll, och då ser vi det som får oss att dra efter andan. Fotspår i snön! Första tanken är, jäklar är det några som har gjort traversen några dagar före oss? Spåren går samma väg som vi går. Det visar sig dock att det är någon som enbart gjort en topptur upp på Bucht-toppen. Puh! Kommer fram till Spijka strax efter mörkrets inbrott. Hon ligger där som Sareks östra vaktpost. Brant och svår forcerad. Vi hittar en möjlig väg upp för en glaciärsluttning som vi bestämmer oss för att försöka på i morgon. Under natten ökar vinden, men tältet står tryggt kvar och vi sover lugnt.


Dag 8
Vi ska upp på Spijka (1976 möh) och vägvalet är glaciären upp på norra sidan av berget. Det är en ordentlig lutning och vi kryper i stort sett upp. Sparkar hål för fötterna i den lösa snön. Fotstegen tenderar att kollapsa när hela tyngden vilar på ett ben samtidigt som det andra febrilt sparkar hål för nästa steg. Vinden sliter i packning och kläder med vilket som verkar vara en vilja av att den tycker att vi ska upp. Gång på gång får vi luta oss mot glaciären för att inte vinden ska komma in mellan oss och glaciären och slita bort oss. Kylan har tagit ett rejält tag i fingrar och tår och med minnet av 6:e dagen gör vi vad som är möjligt för att få lite varmt blod i extremiteterna. Vi fortsätter i 40 minuter innan vi kommer upp på vandringsbar lutning. Kort vätskepaus. Vinden har ökat otroligt mycket och ibland får vi luta kroppen 45 grader mot vinden för att inte kastas iväg. Det hade inte gått att gå utan stavar som stöd! 50 minuter efter glaciären står vi på toppen en kort sekund, i detta väder gäller det att snabbt komma i lä, vindfaktorn (kylfaktorn) är hög. Mats behöver stanna flera gånger och värma bort vita fläckar i ansiktet och på näsan. Vi hjälps åt att vara varandras speglar. Trots att vi går uppför med packning i lössnö så kommer inte värmen igång i våra kroppar pga. vinden. Går över kanten och 3 meter ner är det nästan vindstilla. Vi passar på att titta på kartan, dricka lite och skratta åt den bisarra vindstyrkan. Går ner i dalen och börjar gå upp på sista berget. Tittar på karta igen och det ska vara lodrätt ner bakom toppen, så vi kryper sakta över kanten, rädda
för hängdrivor som kan lossna. Till vår förvåning så var det ingen lodrät vägg utan bara en vandringsbar väg ner. Det visade sig att toppen inte ligger vid kanten till grytan utan 20 meter ifrån. Vägen ner är blandad av sten, packad- och lössnö. Det sliter hårt på trötta kroppar och särskilt knän. Går på för att komma upp på sista toppen, men framför oss reser sig en brant snöfattig klippvägg, dumdristigt att ens försöka med den utrustning vi bär och särskilt i detta väder. Tar lunch och funderar över vägval, gå runt berget eller ner på glaciären? Sikten är stundtals i det närmaste noll och vinden tröttar ut oss, missar i koncentration, vi vill i lä men står fast på en kam. Kommer gemensamt fram till att vi ska ta oss ner på glaciären och skida ut. Mats och Patrik sätter upp ett ankare för att fira ner Stefan. Vi har ett 30 meters rep med oss, men när repet är slut så hänger Stefan fortfarande kvar på snöväggen. Mats och Patrik fryser ordentligt då det är svårt att hålla värmen när vi säkrade Stefan. Stefan kommer upp och vi går tillbaka en bit och hittar ett snöschakt som går att ta sig ner till glaciären på. Kommer ner, tar av oss stegjärnen och sätter på oss skidorna. Vilken skillnad! Vi glider fram och slipper pulsa för varje steg och lika snabbt som kul står vi nedanför traversen och känner oss vemodiga. Vad hände? Är det slut nu? Ingen av oss vill, men innerst inne vet vi att berget lät oss komma över med minnen och känslor för livet. En stark gemenskap, ödmjukhet inför naturen, bra utbildning och lång erfarenhet gav oss möjligheten att genomföra turen säkert och tryggt. Vi är alla överens att om nya ryggsäckar stått packade nedanför hade vi tagit de och gått tillbaka samma väg! Det var en stark känsla som var tråkig att förlora när vi kom ner. Som nyförälskelse ville vi ständigt leva kvar på berget. Lugnet kom och vi började skida iväg mot Slugga, vi ville bara slippa resan ut. Hittade, för sista natten, en tältplats vid mörkrets inbrott och somnade med lukten av rök från en renvaktarstuga 200 meter därifrån.

 

Dag 9
Vi vaknar efter den absolut kallaste natten på turen. Ingen hade sovit bra, utan vi skruvade på oss hela natten och huttrade. Vi har ingen termometer, men gissar på att temperaturen varit runt eller just under -30 grader. Vi baserar våra gissningar på de erfarenheter vi har från att vara ute. Te x så brukar Mats och Stefans näsor bli för kall för att ligga bar vid -20 - -25 grader. Vattnet som vi värmt upp i flaskorna som sedan stoppas i pjäxorna brukar inte frysa och så var Mats tvungen att gå upp vid tre på natten för att koka upp vatten och hälla i flaskor som sedan stoppades ned i sovsäcken, som skall tåla temperaturer ned till -30 grader! När vi vaknar så har vi i alla fall tagit en rejäl sovmorgon och kommer inte iväg mot Saltoluokta fjällstation förens sent på förmiddagen. Det är en platt och tråkig väg tillbaka, vi går tysta på led och vi vill bara hem.. Vi är lite nedstämda och tomma, det känns konstigt att det som vi planerat och tränat för under hela hösten och vintern nu är avklarat. Det finns liksom inget mål, inget att sträva efter, vi är klara, men inte framme. Jag vill inte gå på någon platt djävla sjö! Jag är klar, jag vill vara framme och åka hem!, utbrister Mats. Men när vi väl når fjällstationen och står där utanför tillsammans så känner vi trots allt glädje. Vi har nått det mål vi planerat och förberett oss för i flera månader, vi har upplevt och gjort något som få människor ens funderar på att göra. Det syns på oss och vi ser det senare på oss själva i spegeln när vi byter om och duschar, lycka! Under eftermiddagen så börjar vi göra i ordning och torka utrustningen. Sedan blir det en kort bastu och en lång och skön dusch. När vi sedan går ned till receptionen så får vi en glad överraskning, våra söta flickvänner har beställt trerätters middag till oss (med extra mycket mat), de vet verkligen vad vi önskar. Middagen blir något utöver det vanliga men den historian sparar vi till någon gång då vi träffar på någon stackare som levt på havregrynsgröt (utan sylt och mjölk), soppa och torkad mat i över en vecka!

 

" Det stora äventyret i lilla Sverige "

 

Patrik Almgren, text och foto
Mats Andersson, text
Stefan Jansson

Tack!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-02-01 17:49   annakari
Betygsätt gärna: 5
Jag tycker det var en nervpärs bara att läsa om denna otroliga travers. Det kändes verkligen som om jag var med er där uppe. Tack för en fantastisk "reseskildring".
 
2013-02-01 20:54   Robert Fjällborg/fjallfoto.se
Betygsätt gärna: 5
Riktigt härlig läsning!
 
2013-02-01 20:56   Erik F
Betygsätt gärna: 5
Grymt fin tur och bra skrivet!
 
2013-02-01 21:37   Håkan Friberg
Avundsvärt! Tusan att jag inte är minst 20 år yngre.
Grattis!
 
2013-02-01 21:37   arniklasses
Synd att det spetsiga Suottasjtjåhkkå missas om man genomför just denna rutt.
 
2013-02-01 22:39   yps
Betygsätt gärna: 5
Bra skrivet och häftigt äventyr.
 
2013-02-02 09:55   robertons1
Betygsätt gärna: 5
Spännande och kul läsning. Grattis!
 
2013-02-02 15:30   thegedd
Härlig och inspirerande läsning. Grattis !
 
2013-02-02 22:40   Bloggomann
Betygsätt gärna: 5
Mycket fin äventyrsskildring!
 
2013-02-03 09:54   niklas-73-
Härlig läsning.
 
2013-02-03 19:49   YAsker
Betygsätt gärna: 5
Låter som en hård tur men man blir ändå inspirerad att göra den själv! Lite mer bilder hade också varit kul att se.
 
2013-02-03 19:55   Gustav Cronhamn
Det är en fantastisk tur att göra, jag kanske också skulle prova på en vintertur. Låter underbart!
 
2013-02-03 20:14   jörgen hellsten
Betygsätt gärna: 5
Du fångar mig som läsare, vill bara fortsätta och ser löpande en film som spelas upp i huvudet. Intressant och imponerande!
 
2013-02-03 20:30   Julius Kramer
Kanon, Patrik! Grymt spännande! Ser gärna fler bilder, så kommer förbi dig någon dag. ;)
 
2013-02-04 12:30   andersmossing
Betygsätt gärna: 5
Jag har sagt det förr och säger det igen: Starkt jobbat Patrik, Mats och Stefan!
 
2013-03-06 19:11   Rendalen
Betygsätt gärna: 5
Vilken härlig berättelse! Tack för den! :-)
 
2013-03-18 20:40   KalleNL
Betygsätt gärna: 4
Snyggt gjort och skildrat! Precis vad som behövdes för att få i gång inspirationen efter en dag på kontoret!
 
2013-05-23 08:42   Skare i Åre
Betygsätt gärna: 5
Intressant läsning! Kan ni lägga in en karta över turen? Lite svårt att hänga med i geografin.
 
2013-06-10 11:16   ZoeEnPhos
Betygsätt gärna: 5
Hej Patrik, Mats och Stefan! Denna Stora Sarektraversskildringen är sannerligen andlöst spännande och välskriven toppbestignings reportage i absolut toppklass! Tar av mig hatten i beundran för er gemensamma och i mitt tycke helt fantastiska klätterbedrift, i det oerhört krävande vinterkallt högfjällsklimat och bistert vinterväder! Välgjord klättring och med utmärkt fin sammanhållning och med bra beslut ”on-fly”! Skönt att ni alla återvände tryggt och att ni är alla välbehållna och berikade med livsvariga och fantastiska minnen; från denna fantastiska stora Sarektravers eller skall man säga "StoraSarekTrapärs"! ;-) Vänliga hälsningar och tack för den fina skildringen från Charl
 
2013-11-11 21:44   patrikalmgren
Tack alla som skrivit en kommentar!
Jag har varit uselt lite inloggad sedan jag la in denna berättelse så jag har inte haft möjlighet att svara på era inlägg och frågor. Fy mig!
Lovar inte bot och bättring, då jag tycker att man inte ska lova något man inte vet till 100% att man kan hålla... ;-)
Men era fina inlägg värmer! Tusen tack friluftsvänner!
Allt gott! // Patrik
 

Läs mer

En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
Sommaren 2013 gjorde André tillsammans med en god vän ett försök att bestiga Pik Lenin i Pamirbergen. Dåligt väder tvingade dem att avbryta ... 1 kommentar

Höjdarjobb

Mikke Erikssomn beskriver bergsguidens vardag. 1 kommentar
Artikeltävlingens sista bidrag kom på delad fjärdeplats - Bestigning av Store Austabotntind i Norge - Arla morgon och bilfri väg. Troligen ligger ... 3 kommentarer
Efter försöket att bestiga Carstensz Pyramid på Nya Guinea, vände Olof och Martin fören mot Darwin i Australien, samt ställde siktet på Mt. ... 2 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.