Artiklar > Stockholm Marathon!

Stockholm Marathon!

Av: Anette Grinde

Stockholm Marathon 2007

En lycka
En njutning
Insikt
Om att vi skall göra just det vi längtar efter att göra
Önska
Sätta upp mål
Och genomföra
Det är med stor glädja jag har konstaterat den fantastiska känslan att ha genomfört något jag länge önskat.
Att träna för och att genomföra ett Marathon – Sthlm Marathon.
Att träna
Att våndas
Att ladda
Och sedan se sig stå på startlinjen.
Utan erfarenhet om vad som komma skall.
Utan riktig känsla för hur långt det är – även om jag vet, hur många meter det är.

Starten går. Den stora hopen rör sig sakta framåt. Startlinjen passeras och vi rör oss med sakta löpsteg. Vi vet inte riktigt än – vad som komma skall.

Med lätta steg styr vi mot vackra Djurgården. I sakta mak. Ty trängseln är påtaglig. Den känns, är närvarande – men inte störande. Den tvingar till lugn.

Det är 28 grader varmt. Det är riktigt varmt. Jag glömmer, eller förstår inte. Innebörden.
När jag passerar 1 mil undrar jag hur detta skall gå.
Söder Mälarstrand. Varmt. Tungt.
Det känns inte möjligt att klara 3 mil till. Men det känns inte heller möjligt att erkänna sig besegrad. Att erkänna det förlorat, det jag vet att jag kan. Det jag vet att min Leif vet att jag kan. Jag kan helt enkelt inte komma hem – om jag ger upp där jag inte ska.

Jag stretar vidare. Jag dricker. Jag svalkar mig. Jag finner ny energi.
Jag finner glädje.

Västerbron. Ett stret. En förundran. En längtan. Det tunga förbyts. Mot lätta steg. Det går upp och det går ner. Kroppen fylls på, dräneras och fylls på. Jag passerar Stadshuset, Flemminggatan och snart är jag förbi Odengatan.

Strax hägrar varvsbyte. Halvtid. På väg ”hem”. Jag kan räkna ner. Varv två gås in med lätta steg. Saltgurkan fyller energi. Djurgårdens vackra miljö – Djurgårdsbrunn, Manilla, Skansen – rullar snart förbi. Härute är det mindre åskådare, men mer natur. Det långa ledet letar sig snart ut på Strandvägen – och siktet drar vidare. En del i taget mäts in. Betas av. Vätska vid varje depå. Fokus på att hitta glädjen och inte fångas av tröttheten.

Vi rundar ett hörn, och snart ett till. Maler på. I lagom sakta mak. Södermälarstrand är vacker. Men ganska lång – när tröttheten gör sig gällande igen. Det serveras buljong. Jag missar. Vatten och sportdryck. Igen och igen och igen. Duschar och svampblötning. Igen och igen och igen.
Arrangörerna har erfarenhet. Det märks. Funktionärerna är många. Det märks.
Det märks – i positiv bemärkelse.

Södermälarstrand tar slut. Jag svänger upp. Drar höger. Och är uppe på bron. Den förhatliga Västerbron. Igen. Den är lång. Den är längre denna gång. Många går. Jag springer. Med korta, korta steg. Jag överväger att gå – men ser att det går lite, lite fortare att springa och tror att det blir svårare att få fart igen om jag börjar gå. Jag tassar vidare, med korta, korta springande steg. När ”pinan” är klar, är jag innerligt glad att jag inte gav vika.

Vätska vid Rålambshov. Vätska vid Stadshuset. Och snart lätt, lätt uppför över Flemminggatan. Njutning vid nästa hörn! Jag rundar. Får en belöning. St Eriksgatan rullar nerför. Kroppen likaså. Nu är det inte långt kvar. Känslan rymmer, höjer och tillför. Dextrosol och vätska. Sista stoppet med påfyllning. Jag går några steg och drycker.

Jag får fånga envisheten för att få fart igen. En bekant passerar. Det ger kraft. Jag hänger på – en kort liten stund.

Den sista biten kvar får delas in i flera delar. Jag får beta av en i taget. Den sista biten går på vilja. Envishet. Girighet. Orken finns – om jag vill att den skall finnas. Jag vet att kroppen är tränad och förberedd. Jag vet att den kan. Allt jag behöver göra är att göra – hålla i – inte ge upp, när tröttheten sätter sina spår.

Vilken glädje för sen. Och för nu. Att ha gjort. Och klarat mig hel. Med hälsan i behåll och sinnet glatt.

Jag går i mål.
Jag kan känna redan nu – redan då – att detta vill jag göra igen. Förbereda. Springa runt byn. Springa i städer. Springa i skog och mark. För hälsa, för glädje, för lust. För genomförande och en fantastisk kick.

Man kan läsa sig till sin kunskap. Eller lära den sig konkret.
Jag har lärt mig – att den förberedande träningen är oerhört viktig. Många och långa mil i benen.
Jag har lärt mig – att mat och dryck inte är att bortse ifrån. Fyllt av energi innan start, påfyllning under loppet och definitivt efter målgång och efterföljande tid/dagar.
Jag har lärt mig – att springa Marathon är något man skall göra igen, och igen, och igen.


Anette Grinde
Efter Sthlm Marathon 2007.


http://AnetteGrinde.Blogspot.Com
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in