Smakprov ur boken "Friheten på fjället"

”Friheten på fjället” kom ut i april tidigare i år. I boken skildrar författaren John Svidén en två veckor lång solotur bortom lederna i fjällområdet väster om Ritsem. Turen gjordes både till fots och med hjälp av packraft. Här är ett smakprov ur boken.

Av: ulindh

”Friheten på fjället” kom ut i april tidigare i år. I boken skildrar författaren och Utsidanmedlemmen John Svidén en två veckor lång solotur bortom lederna i fjällområdet väster om Ritsem. En tur som företogs till fots men också med hjälp av packraft.
Med hjälp av illustrativa kartor tar John oss med på en tur där både fjällens vedermödor och glädjeämnen beskrivs på målande och öppenhjärtigt sätt.
John lyckas sätta ord på känslor och tankar som säkert många av oss tänkt och känt under en fjälltur. Boken är också en inspirationskälla för den som vill tänka lite utanför ramarna. Att ibland lämna leden och kanske söka sig till lite mer udda områden och platser. Eller att kombinera en vandringstur med en paddeltur och därigenom skapa helt nya förutsättningar och möjligheter.

Boken är utgiven på BoD förlag.

Här följer smakprov ur boken:

Från första kapitlet:

Buss 93 från Gällivare stannar mitt framför entrén till STF:s vandrarhem i Ritsem. När jag kliver av bussen som siste man har det redan bildats en kö ut genom dörren och vidare ned på grusplanen. Klockan är kvart i fem på eftermiddagen, och alla verkar ha som plan att sova inomhus i natt.

Antagligen kommer de andra fjällvandrarna att ta båten tvärs över Akkajaure i morgon bitti, och troligen kommer de att vandra i Sareks nationalpark, eller gå Padjelantaleden söderut mot Kvikkjokk. Det passar mig utmärkt eftersom jag tänker vandra norrut med en gång.

Jag känner mig rastlös, för mig börjar inte fjällvandringen förrän jag är utom synhåll från byggnader, vägar och andra fjällvandrare. Först då börjar jag slappna av. Att ha suttit still på tåg och bussar i nästan ett dygn bidrar till rastlösheten.

Nu vill jag bara iväg så fort som möjligt, och det sista jag vill höra är något i stil med: Vart är du på väg, du går väl inte ensam? En sådan kommentar skulle kännas som ett ifrågasätt­ande, och det är mer än nog med de egna tvivlen: Kommer jag verkligen att hinna upp på kalfjället innan det blir mörkt? Är det inte bäst att göra som de andra fjällvandrarna och stanna i Ritsem i natt? För ett ögonblick tar pessimismen överhanden. Vandrar man ensam är det lätt att ändra sig, något som är på både gott och ont. 

Lite filosoferande dag sex:

Åter vid tältet slås jag av hur ensligt och kargt det är. Två korpar skrämmer mig när de vilt kraxande lyfter från en skyddad klippavsats. Det förstärker min obehagskänsla, och tillfredsställelsen av att ha hittat en jättebra lägerplats försvinn­er på ett ögonblick.

Jag sätter mig på ett stenblock några meter från tältet med lite whisky i muggen, och med en korvsnutt som sticker ut ur mun­gipan likt en kort cigarr. Det slår mig att naturen bara är. Den är helt stum, orubblig, och totalt likgiltig inför min person. Jag kan tilldela den egenskaper som vacker, storslagen, eller ödslig, och den tilltalar min fantasi och nyfikenhet. Men förstår jag natur­en? Går det att förstå naturen?

Trots allt gillar jag naturens tysta obeveklighet. Av ödemarken får du ingen bekräftelse. Vill du ha beröm, uppmuntran, eller en vänskaplig dunk i ryggen så får du fixa det själv. Här komm­er välbefinnandet inifrån, och definitivt inte från en massa tummen upp på sociala media. Fjällen tvingar fram en större självständighet. Bekräftelse eller autonomi, det är nog svårt att få både och.

Om packraftandet på Valldajåhkå dag 12:

I slutet på sjön blir de björkskogsbe­klädda stränderna allt brantare samtidigt som jokken smalnar av, och jag är inställd på att börja bära eller flotta. Men för första gången blir det lite strömt utan att det samtidigt är för grunt. Äntligen känns det som jag verkligen forspaddlar!

Gummibåten stöter emot en och annan sten, men nu är det så djupt att den inte fastnar på grunden, packraften bromsas bara upp lite. Det går fortare än i forsarna längre uppströms, och vid bottenkänningarna hör jag ett ritschande ljud vilket är lite oro­väckande. Nu kommer det att visa sig vad gummibåten tål.

Strömmen är påtaglig, men inte så stark att det bildas en massa skummande vitvatten. Därför går det att upptäcka hinder strax under vattenytan. Det gäller att vara uppmärksam och snabbt välja väg. För att behålla styrfarten paddlar jag sakta, och oftast lyckas jag styra undan för hindren. Detta gör det till riktigt rolig paddling!

Längre nedströms väntar ett stenigt parti med en del vit­vatten och några större stenblock. Ska jag paddla vidare eller gå i land och rekognosera? Eftersom det går undan måste jag bestämma mig fort. Det lilla jag kan se från gummibåten verkar paddelbart så jag fortsätter.

Efter några hundra meter kommer jag fram till en fallfärdig hängbro, och jag lyckas passera under den utan att fastna eller slå i huvudet. Därefter försöker jag ta mig närmare den norra stranden eftersom det skall vara som djupast där enligt Lant­mäteriets flygfoton. Jag lyckas undvika några uppstickande stenar, men strax därefter upptäcker jag ett litet vattenfall några meter framför mig. Det går alldeles för snabbt för att jag skall hinna undvika det eller ta mig i land.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-09-25 11:58   Håkan Friberg
Medlem?
Hmm? Två John Svidén finns registrerade. Den ene var inne senast för 8 år sedan och den andre för 11 år sedan...
 
2019-09-25 13:35   ulindh
Jo men han är en av dem, jag har frågat.
 

Läs mer

Efter långa diskussioner kring ämnet avgifter och allemansrätt kommer här en sammanfattning av tråden och även en omröstning. Vad tycker du i frågan?

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Tävla om ett exemplar av ”Barnens fjällbok – En handbok för unga fjällvandrare”.
Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer
Föreningen Hej främling och STF arrangerade förra helgen en fjällvandring för att ge fler möjlighet att må bra och hitta nya vänner.