Skidbestigning i Lyngen

Peter Gidlund berättar om en majtur i Lyngenalperna.

Av: Peter Gidlund

 

Skidbestigning på Lyngen

26 - 28 maj 2000

Vi var åtta förväntansfulla entusiaster med skidor och packning som stod på Kiruna busstation redo för avfärd tillsammans med bergsguiden, Dick Johansson. Det var fredag och klockan var 12.00. Vädret var allmänt trist och grått. Tolv timmar senare skulle vi stå på en av Lyngenalpernas mäktiga toppar och blicka ut över fjordar och fjälltoppar badande i det mjuka skenet av midnattssol. Det visste nog Dick redan, men inte vi andra, när han äntligen ropade marschklara och vi styrde kosan västerut.

Förberedelser
Det var sista helgen i maj och Pohlman förkunnande på TV hur sommaren började göra sitt intåg i södra Sverige. Uppe i Kiruna var det som vanligt några veckor kvar innan löven började synas på dvärgbjörkarna. Därför kändes det helt rätt att avsluta skidsäsongen med en guidad resa till ett av världens bästa skidområden för skidbestigningar, Lyngenalperna.

Vi hade bestämt oss för att ha en guide då vi skulle hålla till i ett högfjällsområde där det krävs både erfarenheter av fjällväder, snöförhållanden, lavinfara och lokalkännedom. En vecka tidigare hade vi samlats, ett gäng entusiaster och bergsguiden Dick Johansson, för ett planeringsmöte. Vi hade alla skid- och fjällvana men nivån på utförsåkningen var varierande. PO som hade börjat åka Telemark förra året kände sig lite orolig om han skulle kunna hänga med Stigge och Ola som var superåkare. Dick informerade om området och utrustning så att vi skulle hinna förbereda oss. Många frågor och funderingar luftades innan vi delade upp oss i matlag för den kommande helgen. Vi gjorde ingen detaljplanering utan väder och snöförhållandena skulle få styra vilka turer vi gjorde och var vi skulle bo.

Fredag 26/5

Avresa
Vädret i Kiruna var molnigt och regnigt. Prognoserna i svensk TV för Nordnorge var svåra att bedöma säkerheten på. Det såg inte alltför lovande ut. Dick var i alla fall positiv och angav sydostvind som skälet till att det skulle klarna upp på andra sidan fjällen. Resan gick inledningsvis via Nordkalottvägen mellan Kiruna och Narvik. Efterhand blev vädret bättre och bättre. Kunde det vara så att Dicks prognoser stämde bättre än de på TV? När vi kom fram till Riksgränsen börjar det klarna upp. Här och var såg man blåa stråk på himlen och ännu längre västerut såg det bara ljusare ut. Jackpot

Framkomsten
Klockan 16.45 svängde vi, i strålande solsken, in vid färjelägret i Svensbyn för att hämta upp nyckeln till vår stuga. Omgivningen är häpnadsväckande vacker. Havet, det gröna, fjällen med snö och den blå himlen tillsammans med små pittoreska fiskestugor.

Våra hyttor hade två stora rum med våningssängar gjorde att vi bodde kungligt. Vi bäddade upp och gjorde i ordning den färdiglagade Chilin. Alla var vrålhungriga.

Midnattssoltur
- Samling! Kvällens tur kommer att gå mot ett fjäll som heter Veidalsfjället. Toppen vi skulle gå upp på var 835 möh.

Vi skulle gå en sträcka på ca 4 km. Vi startade från skolgården i den by som låg närmast. Efter några hundra meter samlade Dick ihop oss och gick igenom säkerhetsutrustningen. Alla fick prova att leta fram en gömd lavinsändare. Det gick bra, men samtidigt förstod man att det skulle vara mycket tuffare om det verkligen skulle hända något.

Bestigningen
Först genom lite skogsland där snön låg fläckvis. Men allt eftersom vi vann höjdmeter glesnade vegetationen och vi kom in i ett mer vintrigt landskap. Efter ca en timme stannade vi och tog drickapaus. Alla var vid gott mod och såg ut att njuta av turen. - Det är ljuvligt att vila ögonen på sluttningarna med solen som strålar där borta. Det är inte jobbigt heller. Det är som frisk luft, havsluften, sa Anna samtidigt som hon tag en ordentlig klunk ur sportdrycksflaskan.

Efter en ganska lång flack stigning nådde vi en stor yta innan sista biten upp mot toppen. Hela gruppen samlades och alla tog på sig mer vindskyddande kläder då blåsten tilltagit. Det var ungefär 150 höjdmeter kvar men betydligt brantare än tidigare. Lugnt och metodiskt vann gruppen höjd tills de efter 20 minuter nådde en platå ca 50 höjdmeter innan toppen. För att nå toppen skulle vi över en kam och Dick föreslog att vi skulle gå till fots den sista biten.

Klockan 24.00 anslöt PO och Anna, som lämnade platån sist, till toppen. Vi jublade tillsammans och ställde upp för den obligatoriska fotograferingen. Som i ett trollslag avtog vinden och gjorde den korta stunden vi befann oss på toppen nästan magisk. Det var helt lugnt och vi hade panoramautsikt över Lyngenalperna och Ullsfjorden.

Midnattsolen gav ett mjukt och behagligt sken på fjorden och på de omgivande fjällen. Nedfärden En halvtimme senare var alla samlade på platån där vi lämnat skidorna. Det roligaste var fortfarande kvar. Stighudarna plockades av. Sedan återstod orörd och bra skidåkning ned till bilarna. De första inledande svängarna kändes lite stabbiga. Men snart föll man in i rytmen och kände hur skidorna uppförde sig i snön. Ola och Stigge tryckte på redan i det första branta hanget och med Ullsfjorden i fonden såg det otroligt häftigt ut. Dick letade sig ned med några effektiva kraftbesparande långsvängar. Konstigt, jag tyckte jag hörde ett euforiskt garv när han passerade mig.

Klockan var 01.30 när vi i samlad tropp kommer ned till låglandet. Alla plockade av sig utrustningen med ett trött leende på läpparna. Tung smörsnö är rolig att åka men tar på krafterna

Lördag 27 maj

Det är tillåtet med lite sovmorgon när man kommit i säng först 01.30. Först upp var Stigge och Peder. Så småningom var hela stugan igång. Efter frukost gjorde alla i ordning sina matsäckar inför dagens tur som skulle bli betydligt längre än gårdagskvällens.

Dick påminde oss om att ta med extra vätska. Man behöver fylla på kroppen hela tiden när man går på en skidbestigning. De flesta la till någon typ av energitillskott i vattnet. Vid 10.30 var hela gruppen klar. - Idag ska vi upp på en glaciär som heter Koppangsbren, började Dick. Om vädrets makter står oss bi kommer vi upp på en topp som heter Taffeltind som är nästan 1400 meter. Vädret var lite sämre än igår men Dick trodde att det kunde bli fint ändå. Innan vi satte oss i bilarna fick vi var sin sele som skulle sitta på när vi gick på glaciären.

Anmarschen börjar där vägen slutar. Det hade så smått börjat spricka upp och det kändes betydligt varmare än kvällen innan. När snöförhållandena är gynnsamma kan man starta turen till Koppangsbren med skidorna på från havsnivå. Klockan 11.00 gled första man sakta iväg förbi Dick som kollade lavinsändarna.

Färden fortsatta brant uppför i en ganska smal dalgång. En halvtimme senare nådde vi ett krön. Majestätiskt blottade sig Koppangsbren med sina omgivande toppar. Framför glaciären fanns en sjö där isen börjat släppa. Det smaragdgröna vattnet porlade ned där sjön övergick till en jåkk som sedan försvann under snön.

- Drickapaus, ropade Dick . Ta fram selarna och kolla så att de sitter på ordentligt. Vi samlades på en klippa som smält fram. Purpurbräckan hade trängt fram mellan två stenar i den annars så sterila miljön. Den gjorde oss sällskap när vi gjorde de sista förberedelserna för glaciärvandringen.

På glaciär
Koppangsbren är ett jättehav av is. 400 kvadratkilometer glaciär, ganska flack och långsam vilket gör att risken för sprickor är mindre än på branta glaciär. Vi fick noggranna instruktioner innan vi sakta och metodiskt passerade över glaciären. Runt omkring syntes mäktiga fjälltoppar. Risken att ramla ned i en spricka var inte stor men Dick menade att man alltid skall agera som om den vore det. Klockan 17 började vi närma oss de högsta topparna och där bestämde vi oss för att ta lunch.

Förstärkningsplaggen åkte på och lunchkorgen fram. Det tar på krafterna att gå konstant uppför i sex timmar så lunchen var välbehövlig. Vi befann oss ungefär 900 möh och hade 400-500 höjdmeter kvar innan vi skulle vår topp. Det kändes lite obekvämt att inte få ta av sig skidorna till en början men efter en stund hittar man en ställning som är någorlunda bekväm.

Plötsligt slet Dick fram sin isyxa. Vad var det nu? Innan vi blev allt för förskräckta förde han lugnt och stilla ned yxan till sin kåsa och rörde sakta om i chokladen. - Det är allt en isyxa är bra till, muttrade han med glimten i ögat.

När blodsockret stigit och man fått vila ut en stund kändes toppförsöket allt mer tilltalande. Vi gav oss iväg och nådde första platån utan problem. Dick valde den norra vägen och vi andra hakade på. - Det är för lite snö, konstaterade Dick torrt efter några minuter. Hela gänget vände och skidade tillbaka ca 500 meter. Vi skråade in i det branta hanget ungefär halvvägs upp. Skall vi verkligen upp här? I efterhand var alla nöjda över att ha klarat av hanget men när vi väl stod där, mitt i branten, och kämpade för att komma runt i vändningarna var man inte så kaxig. Efter lite amatörpsykologi av Dick hade ändå alla mer eller mindre rädda tagit sig upp.

Sista vandringen från ryggen upp till toppen kändes inte alls skrämmande, trots att det var ganska luftigt däruppe. På Taffeltind fick vi användning av våra kameror. En magnifik värld av fjälltoppar, glaciärer och fjordar bredde ut sig under oss. Vilken stund av tillfredsställelse. Nedanför hördes ett mäktigt dån. Det var en glaciär som kalvade och isen som föll lät som ett flygplan som passerade.

Nedför Koppangsbren
 Avslutningen på dagsturen blev den efterlängtade utförsåkningen. På uppvägen konstaterade vi att bästa skidåkningen var från lunchstället upp till det branta hanget. Men även längst ned på glaciären och ned till bäcken. Sämst var det högst upp i branten. Där var det bristande skare. Det handlade det om att ta sig ned gott man kunde. Finåkning, det var det inte tal om. Allt var tillåtet. Fostrande, ja visst.

Från platån blev det bättre. Nu var det mjuk smörsnö. Stigge och Ola gjorde en side-by-side där de öppnade alla spjäll och brände på. Glada tjut bevisade det vi andra såg. Det här var kul. Trots att vädret blivit lite sämre så hade vi mycket bra skidåkning på vägen ned till Koppangen. Avslutningen på nedfärden blev häftig. Dick och Stigge fullföljer åket ända ned i havet och blötte skidorna på stranden. Jubel, men risk för rost. Nöjda, trötta och lyckliga packade vi in utrustningen i bilarna och åkte tillbaka till Svensbyn.

Söndag 28/5

På väg hemåt
På söndagsmorgonen var vädret klart sämre. Kroppen var mör efter gårdagens tur.
- OK, alltså. Dagens plan är att vi åker hemåt. Alla är vi lite möra i benen idag. Vi kör alltså hemåt och stannar till helt enkelt där vi hittar en fin sluttning och där vädret är hyfsat bra. Dick hade sett ett par fina ställen som skulle kunna lämpa sig efter hemvägen. Det skulle nog kunna bli bra skidåkning idag också. Efter lite strul med återlämnandet av nyckeln i Svensbyn så kom vi i alla fall iväg hemåt. Ett kort stopp och några pölser på Statoil i Nordkjosbotn satt fint.

Fem kilometer innan Bjerkvik svängde bussen in på en P-ficka.
- Här är det bra. Här kör vi, skrek Dick för att riktigt väcka upp oss ur halvdvalan. Liselott hade somnat i bilen och hade nog kunnat hoppa över dagens tur. Men efter ett ögonblick kom hon på andra tankar. Det hade ljusnat upp lite på himlen men det var fortfarande molnigt.
- Vi gör en kort tur upp till platån däruppe, sa Dick och pekade upp mot ett bart område ovanför en brant sluttning. Han förklarade också att vi inte kunde nå toppen och pekade på en vindkvast som stod rakt ut från toppen högt däruppe. Nedanför toppen fanns det gott om bra skidåkning. Det var bara att börja traska.

Det tog inte speciellt länge att nå barfläcken. Nu hade vi verkligen börjat få in tekniken för skidbestigningar. Här var det perfekt att ta fram matsäcken. Stigge och Ola ville fortsätta upp direkt. Vi andra kopplande av en stund i solen som börjat bryta fram. Och ganska snart så blev det riktigt bra väder igen. Det var perfekt tajmat med Stigge och Olas utförsåkning. De dundrade förbi framför platån till allmänt jubel. Inspirerade rafsade vi snabbt ihop packningen och följde i deras spår.

Det blev några riktigt fina åk i spännande ljus innan vi bestämde oss för att åka tillbaka. Transportsträckan ned till bilarna avverkades snabbt. Innan vi hade packat in utrustningen kom de första regndropparna och satte en naturlig punkt på helgens äventyr. För många var det även slut för säsongen.

Text och bild: Peder Gidlund

 

 


Faktaruta

Lyngen
Lyngen ligger mellan Ullsfjorden och Lyngenfjorden och är en halvö som är två mil lång och nästan två kilometer hög. De s.k Lyngenalperna, är Skandinaviens och kanske världens bästa område för skidbestigning.
Mötet mellan fjäll och fjord, snö och vårvärme skapar en sagolikt vacker och inspirerande inramning för fina toppturer.
Lyngen ligger långt norr om polcirkeln och i mitten av maj är det ljust dygnet runt. Bergen har åkbara fallhöjder på mellan 1000 och 1800 meter, alla grader av lutning och med lite tur går det att åka skidor hela vägen ned till havet.

Skidbestigningar
Under de senaste åren har intresset ökat markant för skidbestigningar. Oavsett om man åker på Randonee eller Telemarksskidor så är grejen densamma. Planeringen och genomförandet av en topptur med stighudar för att sedan åka utför i opistad terräng lämnar djupa spår både i lössnö och i minnet.

Toppturer ställer lite högre krav på skidåkaren än att bara hålla sig till liftsystemen. Man behöver vara förberedd på det nyckfulla fjällvädret och ha erfarenhet av att använda säkerhetsutrustning (spade, lavinsändare etc.). Oftast använder man sig av stighudar för att ta sig uppför.

De första gångerna är det nog säkrast att man åker med en grupp där någon har erfarenhet av vinterfjäll sen tidigare. Riskerna är större än vid vanlig tur på fjället, både genom lavinfaran och att skidåkningen är mer krävande.

Artikeln publicerades först på Vertikals hemsida.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer

Äntligen fick Majjen ta med Livskamraten på denna sagolika vandring mellan Silbbatjåhkkå och Råvejávrre i öster och Sulitelma och Sårjåsjaure i ... 16 kommentarer
Reseberättelse och guid till Sveriges södraste skidparadis Gyllbergen. 4 kommentarer
Denna text beskriver färdväg och sevärdheter längs Bergslagsleden mellan Mogetorp och Blankhult. Den erbjuder också alternativa vägar och ... 5 kommentarer

Höjdarjobb

Mikke Erikssomn beskriver bergsguidens vardag. 1 kommentar

Glidsnöskor

Ett alternativ till vanliga snöskor - glidsnöskor. De är en korsning mellan snöskor och skidor, med stor bäryta och fasta stighudar. I utseende ... 2 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.