Sjätte rapporten - La Paz, Bolivia

Sista rapporten. La Paz, Bolivia  14 februari 2001 och 6342 km på cykeln.

Efter att ha klättrat upp för bergen kastar jag en sista blick bakåt på det perfekta sandberget Drakryggen som slingrar sig ner till Iguique och Stilla Havet innan jag lämnar kusten. 

Det första nattlägret blir under bar himmel på ett blåsigt salpeterfält bland uppgrävda gropar på en porös skorpyta med den speciella salpeterlukten i näsborrarna. 

Spökstäder
Tidigt morgonen därpå kommer jag till "spökstäderna" Santa Laura och Humberstone där inte en människa har bott sedan första halvan av 1900-talet då de industriellt framställda gödselmedlen för jordbruket konkurrerade ut den i öknen funna chilesalpetern. Att smyga omkring bland dessa hus och industribyggnader och fundera på hur framställningen gick till och vad husen användes till var uppiggande.

När jag senare går omkring i den lilla fattiga staden Huara, mitt i öknen, slår det mig att den är från samma tidsepok, åren 1850 till 1945, med den skillnaden att i dess slitna hus bor människor…. Under de resterande 300 km framtill Arica gör jag små avstickare för att titta på stensättningar utefter bergsluttningar föreställande lamakaravaner på väg mot Tiwanaku, tidigare huvudstad i Aymara civilisationen och andra mer svårbegripliga figurer. 

Jag har t.o.m. vant mig vid alla hundar, som jagat mig sen resans begynnelse, så jag stannar och fotograferar några av dessa. I Arica möts jag av den gröna Azapadalen med gamla olivträd, gör ett sista besök på en "supermecado" och ett sista nakendopp i Stilla Havet, nu med en temperatur på cirka 22 till 24 grader.

Kanadensisk hägring
Med viss tvekan lämnar jag sedan trygga Chile och rullar över gränsen till det enligt guideboken och folksägen mer eller mindre laglösa och fattiga Peru. Redan efter några kilometer efter gränspassagen mitt i öknen uppenbarar sig en kanadensisk hägring, det cyklande paret Pierre och Janick, som ser fram emot att dricka ett gott vin i Arica. Det har de inte gjort sedan de lämnade Kalifornien för 12 månader sen. Förutom viktig information om respektive land byter vi kartor med varann, en över Chile mot en över Peru. Tala om tur då jag ägnade tre timmar i Arica till att leta efter en karta över Peru utan framgång. Sedan kan jag med lugnt sinne cykla vidare då guidebokens och folksägens berättelser visar sig vara överdrivna enligt Pierre och Janick. 

Jag kommer att träffa idel vänliga peruaner. Men vid mitt första matstopp i Tacna får jag mig en tankeställare då männen vid samma bord frågar hur många skjutvapen jag har med mig i packningen….. 

Första natten i Peru gör jag som jag gjort så många gånger tidigare på den här resan; Efter mörkrets inbrott lämnar jag vägen när ingen ser mig, drar cykeln 200 meter bort genom den lösa sanden, ordnar nattlägret där jag sedan äter, tittar på stjärnorna, borstar tänderna, memorerar dagens upplevelser och njuter av att få vila. 

Medvetet har jag dragit in antalet vilodagar de senaste 4-5 veckorna då jag har sett en möjlighet att hinna med att gå delar av Inkaleden innan hemresan. I Moquegua tar jag därför bussen till Cuzco, med cykeln på taket, för första gången på den här resan.

Marsvin i köket
På vägen stannar jag vid Titicacasjön där jag under ett dygn får bo med en indianfamilj på ön Amantani där de talar quechua. Som tur är de tvåspråkiga då jag föredrar spanska. När vi sitter och äter i det mörka och enkla köket springer marsvin mellan våra ben och håller rent på jordgolvet. Jag förvånas av att de aldrig lämnar köket fastän dörren står på vid gavel ut till det fria. Marsvin kommer ursprungligen från Sydamerika liksom potatisen, som vi äter i olika former både till frukost, lunch och middag. Det mest udda levnadssättet i Titicacasjön står nog urosindianerna för, som lever på flytande öar av totorasäv. De måste kontinuerligt lägga på ny säv för att inte sjunka och är ständigt utsatta för vågor, väder och vind. Att de valt detta levnadsätt beror på att de i begynnelsen ville isolera sig från collas- och inka-indianerna. 

Inkaleden
Efter några dagars höghöjdsacklimatisering på 3800-4100 m.ö.h vid Titicacasjön var jag redo för att vandra några dagar på Inkaleden, norr om Cuzco, med flera övergivna inkaruiner. Jag fann växtligheten väl så intressant, med kaktusar väntande på torrperioden, som varar mellan april och november. Dessa var omgivna av en frodig vegetation, som trivdes i det dagliga regnandet. På några små lokaler hittade jag orkidéer bl.a. den röda masdevallia veitchiana.

Den andra dagen på vandringen var jag magsjuk. Orsaken var förmodligen att jag under natten tagit några klunkar fjällvatten utan vattenreningstablett. Magsjuk masade jag mig över några bergspass och utefter branta bergsluttningar där jag inte kunde låta bli att tänka på allt arbete som har lagts ner på denna välbyggda 1,5 m breda stenbelagda väg århundrade tillbaks. Här ska enligt sägen löpare sprungit och förmedlat budskap mellan städerna. Till sin hjälp hade de repknippen med knutar, som uttryckte olika talvärden. Skriftspråk saknades. 

Till skillnad från dessa snabba löpare lunkade jag vidare i regnet och dimman efter att ha träffat Nolan , som gav mig en halv liter Coca-cola och två tabletter antibiotika för magen, det enda som verkmästaren i magen behövde ta hand om denna dag. 

Resans skönaste upplevelse
Efter 17 km anländer jag till Winaywayna där jag i nödfall kunde fått läkarvård. Efter det att jag har slagit upp tältet, krypigt in i det utmattad och plaskvåt, kom här resans skönaste upplevelse när jag tar på de sista torra kläderna, kryper ner i sovsäcken och somnar till smattret av regnet på tältduken……

Dagen efter lyser solen när jag kommer fram till den välbevarade inkastaden Machu Picchu, som betyder det gamla berget. Den ligger vackert högt uppe på en bergskam med branta grönklädda sluttningar på båda sidor och visar hur skickliga stenbyggare inkafolket var. Jag kan inte ens skjuta in ett papper mellan stenskarverna. Efter sex timmars utforskande bland ruinerna vandrade jag ner till Urubambafloden, som med brunt vatten, hög hastighet och högt ljud dundrar fram genom zig-zag dalen. Floden utgör ett av källflödena till Amazonasfloden och jag undrar om man i kajak skulle klara att följa den enda ut till Atlantkusten? 

Stad att trivas i
Dagen därpå vandrar jag åt andra hållet utefter floden och järnvägsspåret mot Cuzco, som var huvudstad i dåvarande Inkariket från 1200- till 1500-talet. 1533 intog spanjorerna staden och rev inkafolkets byggnader och ersatte dessa med palats och kyrkor. Jordbävningen 1650 nästan totalförstörde staden, men den byggdes återigen upp i barockstil och man kan återigen se prov på god stenbyggarkonst på välbevarade hus och murar. Staden omges av gröna berg och var den enda stad, som jag trivdes i under denna resa. På gatorna i Puno kunde jag sedan titta på dansande människor, dag som natt, då man årligen firar jungfru Maria enligt katolsk sed två veckor i februari. 

Jag cyklade sedan utefter Titicacasjön där människorna vallar sina kor, får och alpackdjur. De odlar också potatis och spannmål med enkla handredskap, som de har gjort i sekler.

Fattigare än Peru
Jag valde sen att cykla in i Bolivia via pilgrimsstaden Copacabana och fick en mycket fin resa utefter den slingrande vägen vid den klarblåa Titicacasjön med doft av eukalyptusträd, sol och återigen fågelsång, som kontrast till den totala tystnaden genom Atacamaöknen. En relativt lätt cykling om man inte på den höga höjden glömmer bort att andas ordentligt, som jag gjorde emellanåt……. 

Jämfört med Peru så lever människorna här under ännu fattigare förhållanden, men i La Paz har de sämst ställda åtminstone den finaste utsikten på kanten till denna jättelika gryta, som med omnejd har en miljon invånare. Men på utsikt blir man som bekant inte mätt. Kvinnor som säljer kokablad, som både hämmar hunger och trötthet, är därför inte ovanligt.

Häxmarknad
Stadens kanske mesta udda sevärdhet är häxmarknaden, Mercado de los Brujos, med bl.a. hela torkade foster av lamadjur, som hjälper mot allehanda sjukdomar och onda krafter i Aymara världen. En sista njutning av den bolivianska naturen blir cykelturen upptill La Cumbre passet på 4600 m.ö.h. med snö och dimma. 

Jag kan därmed se tillbaka på en resa som gett mig många oförglömliga naturupplevelser och möten med människor. Jag är också förvånad att den enkla reseplaneringen av vägval och tidsåtgång hemma vid köksbordet praktiskt taget höll hela vägen.

För mig återstår det nu att skicka brev och kort till alla hyggliga människor jag träffat under resan. Här i Sverige vill jag tacka några personer, som varit positivt inställda till denna resa och som har varit lätta att samarbeta med. Det är främst Ronny Olofsson på www.fritidsbutiken.com, Bengt Jonsson på www.trangia.se, Staffan Sjöberg på www.cresent.se, Thomas Krainer på www.vaude.de och Ulf Johansson på Utsidan