Rover Extrem - del 2

Inom scoutingen är säkerheten prio ett i alla sammanhang. Med detta i åtanke var namnet på denna hajk mer än passande. I denna del får ni läsa om dag två av två, av en oförglömlig hajk!

Av: Olander

Vi vaknade upp denna morgon till total ljudlöshet, bortsett ett diskret prasslande från vakna scouter i närliggande tält. Att det annars var ljudlöst var ett gott tecken för det betydde att det varken regnade eller blåste kraftigt, då hade det hörts mot tältduken. Min nyfikenhet drev mig ut ur tältet och jag möttes då av ett förträffligt bra väder för en toppbestigning! Himlen var fri från moln, solen värmde gott med sin närvaro och Venjesdalsvatnet låg spegelblankt så när som på lite krusningar. Vi fyra svenskar var på toppenhumör med mycket höga förväntningar denna dag. Det kändes som att vi befann oss i ett sagolandskap med höga spetsiga fjäll som reste sig lodrätt både intill oss och i fjärran. Bussen fick avgå utan någon av oss denna gång!

Romsdalshorn denna vackra morgon.

Den obligatoriska frukosten intogs som även denna morgon bestod av havregrynsgröt med mjölk och smörgåsar. Sedan packades allt ned i ryggsäckar, så att det vi behövde under dagen fanns i vår ”dagspacke” och resten i större ryggsäckar redo för biltransport ned till lägerplatsen.

Vid åttatiden samlades alla, som ville upp på Blånebba, för avfärd. Vi följde vägen till Venjesdalsvatnets norra ände där vi skulle möta upp med fjällförare. De blev uppskjutsade av en ledare i en minibuss vars motor, utifrån röken att bedöma, var aningen ansträngd! Hur som helst så började nu dagens vandring på allvar när de kommit.

Romsdalshorn och Trollväggen från Venjedalsvatnets norra ände.

Utifrån Venjesdalsvatnets norra del sneddade vi upp mot sadeln söder om Blånebbas topp, där också lunchen skulle intas. Vandringen fortsatte i samma furiösa tempo som under gårdagen, men nu med någon ytterligare rast. Terrängen var ljuvlig, full med grönska och stora block lite här och var. Lutningen ökade sakteliga liksom höjdmetrarna.

Vi kom nu in på ett stenigare parti vilket snart märktes när varnande rop om rasande sten ljöd. Antalet lösa stenar ökade och vandrare högre upp hade satt några i rullning. Lyckligtvis så var de inte så stora, men vissa kom upp i en skrämmande fart. Några studsade till och med så pass att de flög en bra bit ovan marken och kunde med lätthet ha knockat någon om de träffat. Snart ljöd varningsropen nästan hela tiden, men oftast var det någon som lyckades få stopp på dem på det ena eller andra sättet. En förträfflig övning för den utmanande målvakten?

En välbehövlig vilopaus.

Till sist kom vi över på ett mer vegetationsrikt och stenfattigare område som vi sedan följde uppför. Det blev några kortare vilopauser för att hämta andan och även för att njuta av den fina utsikten. Till vår förfäran började det dra in tunga moln västerifrån som, till och från, skymde de högsta topparna runtom. Det var ju inget att göra något åt, så det var bara att gå vidare. Kanske skulle det inte bli alltför mulet?

Så nådde vi vår lunchplats, sadeln mellan Blånebba och Holstind, på en höjd av dryga 1020 meter. Många av scouterna gav sig genast i kast med att bestiga Holstind och Lanker var dem hack i häl. Vi övriga tre svenskar satte oss ned för att vila och äta lunch och samtidigt vänta ut den värsta ruschen upp på Holstind, omkring 1080 m.ö.h. När jag hade ätit upp hade de flesta kommit ned igen så det var inte någon trängsel på toppen längre. Jag passade då på att knalla uppför och mötte en ensam scout på toppen som tog en bild av mig däruppe. Sedan stod jag där och njöt av utsikten en lång stund trots att det fanns moln som halvt dolde fjällen runtom, men det var ju ändå så underbart!

Utsikten från Holstind.

När jag kom ned till lunchplatsen hade några redan börjat färden mot toppen. Vi hade innan blivit indelade i grupper, och vi svenskar tillhörde grupp tre av fyra. Anledningen till denna gruppindelning var att vi nu skulle slingra oss uppöver och om alla skulle gå samtidigt skulle några befinna sig nedanför de första vilket inte är så lämpligt ifall, eller rättare sagt när, stenar rasar ned. Vi hann titta upp mot den dimhöljda toppen ett par gånger innan det var vår grupps tur att börja gå. Vandringen gick nu snett uppför längs smältvattenkanaler och klipphyllor. Då och då var vi tvungna att vänta så att gruppen före hann komma iväg en bit så ingen sten skulle slå ned på oss. Underlaget bestod av löst vittringsmaterial och lutningen var redan nu brantare än under gårdagens vandring. Detta medförde att jag, och säkerligen många av de andra som inte var vana vid sådan brant fjällterräng, gick på helspänn.

När vi kom fram till en ränna, som jag mer kravlade mig uppför än gick upprätt, började jag känna smärtor i sidan av magen. Det tilltog ju mer jag tog mig uppför rännan och ett tag trodde jag att jag skulle kollapsa där jag just då befann mig. Lyckligtvis orkade jag ta mig upp till avsatsen som fanns vid slutet, för oss som kom nedifrån, av rännan där gruppen skulle stanna för att vila en stund och där sjönk jag ned. Så kom grupp fyra upp till oss och vår grupp skulle fortsätta, men jag kunde inte resa mig för smärtan utan sjönk ihop igen. Det beslutades därför att jag skulle fortsätta med grupp fyra så jag kunde vila ut, men inte ens när de skulle fortsätta kunde stå på benen. Två fjällförare stannade därför kvar med mig medan jag såg grupp fyra försvinna uppför fjället. De sade åt mig att ta av mig ryggsäcken och lägga mig raklång på rygg, istället för den fosterställning jag annars låg i. I mina tankar kom det en helikopter för att hämta mig, och till och med fjällförarna nämnde luftambulans.

Någon helikoptertur blev det inget med för efter ungefär fem minuter i den nya ställningen hade smärtan försvunnit. Det var det mest smärtsamma håll jag någonsin haft, och resultatet av att jag hade gått på helspänn samt lunchen jag slängt i mig. En av fjällförarna, som hette Sindre Torgersen, tog min ryggsäck så jag skulle slippa den belastningen tills jag kände mig helt återställd. Den andre, Per-Jonas Bakke, lät mig testa det bra grepp mina kängor faktiskt hade. Per-Jonas gick före och tipsade mig hur jag skulle ta mig förbi vissa hinder och Sindre gick strax bakom. Nu kunde även jag fortsätta mot Blånebbas topp eskorterad av två fantastiska fjällförare!

Jag och Blånebbas dimhöljda topp. Foto: Per-Jonas Bakke.

Vi hann till och med ikapp grupp fyra som vilade sig och vi fick höra av dem att ett stort stenblock hade dundrat ned bredvid dem. Tillsammans fortsatte vi nu i en terräng som verkligen var brant, och där den inte var brant var den lodrät! Vandringen hade nu övergått till klättring och trots det kände jag mig mycket lugnare nu när jag visste vad mina kängor gick för, och för att jag hade två skickliga fjällförare som såg efter mig hela vägen till toppen!

En blick ned mot eggen som vi klättrade upp för.

Ett sista klättermoment innan toppen.

Trots dimman som omgav toppen var det en underbar känsla, en befrielse, att äntligen stå på Blånebbas topp 1320 meter över havet! Sikten runtom var noll, inte något annat fjäll var möjligt att urskilja, men att jag klarat av färden upp fick ändå stämningen att vara på topp. Nu återstod ”bara” kamvandringen tillbaka till Nesaksla via Åkesfjället och ett antal höjdkrön. Jag hade nu anslutit med resten av scouterna och vi behövde inte längre gå i grupper. Det var faktiskt lite klättring under vissa partier längs kammen där det fanns kedjor utsatta. Under den tiden jag tog mig upp för ett av dessa partier med kedjans hjälp hade redan två fjällförare klättrat upp för egen maskin och en tredje var på väg.

Kamvandring mot Åkesfjället.

När vi hade passerat Åkesfjället släppte ledarna oss fria och vi fick gå i vår egen takt tillbaka till lägret. Vädret började nu bli bättre till den grad att solen faktiskt lyste på oss under hemfärden. Vi svenskar tog det lugnt för att äntligen njuta av lite sol och fjällvistelsen medan de övriga scouterna stormade nedför.

Per-Jonas Bakke som oftast hade händerna i fickorna.

Sindre Torgersen fotograferade när han inte klättrade.

Vi såg tillbaka på färden som låg bakom oss och att vi klarat av det trots att vi inte hade någon erfarenhet av det tidigare, speciellt klättringen. Jag berättade för dem om det som hände mig och att det var tack vare Sindre och Per-Jonas erfarenhet och vänlighet som jag tog mig till toppen, så jag vill därför tacka er Sindre och Per-Jonas ännu en gång! Så småningom kom vi fram till lägerplatsen där staben grillade hamburgare och kotletter åt oss, så det vara bara att ta våra tallrikar och ställa sig i kö…

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-11-30 16:41   fowwe
Betygsätt gärna: 4
Detta låter ju verkligen som en fin (och bitvis ganska nervpirrande) tur! Själv har jag inte varit i området, det ser brant ut. Att vandra och klättra i berg är en härlig upplevelse som du har beskrivit väldigt levande. Bra och uttrycksfulla foton också!
 
Svar 2009-11-30 18:24   Olander
Tack så mycket för ditt omdöme!
Jo, det var en nervpirrande tur...
 
2009-12-01 13:27   Leech
Betygsätt gärna: 5
Stabilt som fan! Dramatik på hög nivå (gånger två), men slutet gott allting gott som man brukar säga.
 
Svar 2009-12-02 18:17   Olander
Ännu ett tack för din kommentar!
Ett minne för livet, enkelt uttryckt...
 
2009-12-03 11:18   Thomas Traneving
Betygsätt gärna: 4
Scoutlivet är härlig. Mycket bra skrivet.
/H
 
Svar 2009-12-06 18:25   Olander
Ja det är det! Tack så mycket för kommentaren!
 
2009-12-24 08:59   stigman
på Blånebba råkade vi stöta till ett stenblock på 2m diameter som vi haft som säkring; med ett stort dån försvann det ner i dalen...Nväggen av Romsdalshorn var trevlig och historisk, Tom Pateys berättelse, alla rösen Arne Randers uppfört på toppen och stenhyddan, firningsankare av krokiga bösspipor, utsikten mot Trollväggen
 
Svar 2010-01-22 16:48   Olander
Hur råkar man stöta till ett sådant block??
 
2010-01-17 18:39   Mammika
Betygsätt gärna: 4
En härlig berättelse, med fina foton!
 

Läs mer

Efter långa diskussioner kring ämnet avgifter och allemansrätt kommer här en sammanfattning av tråden och även en omröstning. Vad tycker du i frågan?

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Tävla om ett exemplar av ”Barnens fjällbok – En handbok för unga fjällvandrare”.
Norrskensentusiasten Carl Bergstrand ger sina bästa tips för att se och fota det färgstarka ljusfenomenet.
Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.