Outside Artiklar:Hoppa från Niagara fallen

Överleva Niagarafallen; Inga problem. Den riktiga utmaningen handlar istället om att försöka förstå varför Kirk Jones hoppade.

En klar och kall eftermiddag i oktober förra året klättrade Kirk Jones över säkerhetsstaketet vid toppen av Niagarafallet. Han stod en stund
däruppe och funderade över sitt liv. Däruppifrån såg Jones ut över Niagarafloden. Nedanför honom tryckte sig de enorma vattenmassorna över kanten och landade mer än femtio meter ned efter en till synes oändlig luftfärd. En tät och fuktig dimma omgav honom och det öronbedövande dånet från vattenmassorna dränkte alla andra ljud.
- Jag kunde först inte släppa det där staketet, berättar han. Hur mycket jag än ville, så var det som om en del av mig hela tiden sade:
Nej, ingen människa har någonsin gjort det här och överlevt.Det här var, konstigt nog, en situation som Jones hade föreställt sig många gånger förut.
- Ända sedan jag var sex år har jag varit fascinerad av Niagara Fallen, säger han. Jag har funderat mycket kring hur en människa skulle kunna överleva ett hopp utan vare sig tunna eller annan skyddsutrustning. Jag har alltid trott att det faktiskt borde gå. Jones hade besökt Niagarafallen ett flertal gånger sedan han var liten. Nu närmade han sig medelåldern. Han hade varken jobb, fru eller hem. Som han utrycker det själv:
- Jag var 40 år gammal och jag kunde inte längre se någon anledning att leva.
Driven av detta faktum sparade Jones ihop 300 dollar och övertygade sin vän, den 52 årige Bob Krueger, att följa med honom på den fem timmar långa bilturen från Detroit till Niagarafallen i New York. De anlände
den 19 oktober och spenderade under dagen det mesta av Kirks pengar på olika barer och en strippklubb innan de tog in på ett billigt Motell för att sova några timmar. Dagen därpå filmade den mycket skeptiske Krueger med sin videokamera hur Jones tvekade på avsatsen ovanför fallet.
En främling övertygade slutligen Jones att faktiskt hoppa. Det var en kvinna som råkade befinna sig däruppe samtidigt med Jones som sarkastiskt frågade honom:
- Så vad ska du göra, hoppa eller?
- Jajjemensan fröken, det tror jag att jag skall, Svarade Jones. Sedan släppte han staketet, föll handlöst och blev ett med de strömmande vattenmassorna. Straxt därefter flög han med fötterna först över Hästskofallen (den kanadensiska sidan av Niagara) och föll sedan 52 meter nedför.
- Det kändes som om någonting levande svalde mig, säger Jones. Jag spolades rakt nedåt med en oerhörd hastighet. Det var en sådan enorm
kraft, jag trodde faktiskt att mitt huvud skulle slitas av. Sedan blev allt svart. Det slog lock för mina öron och jag var fångad 12 meter under vattenytan. Vattenmassorna höll på att banka skiten ur mig och jag kunde inte ta mig upp till ytan. Jag kom ihåg att jag tänkte: Okej Niagara, du vann. Därefter trycktes jag plötsligt uppåt och sedan såg
jag solen. Oddsen att överleva en åktur i Niagara är oerhört små. Mer än 13 000 kubikmeter vatten trycker sig varje minut genom fallet och flödet ligger i medeltal på 2831 kubikmeter per sekund. Det är fem gånger så mycket vatten som Coloradofloden transporterar genom Grand Canyon. Jones landade förmodligen i The Maid of the Mist -bassängen. Den är 46 meter djup och full av underströmmar och virvlar som rör sig med en hastighet av 40 kilometer i timmen.
- Själva fallet i sig borde ha dödat honom, säger Paul Gromosiak, 61. Paul är historiker, bor i New York och har skrivit åtta böcker om Niagarafallen.
- Det är ett mirakel att hans kropp inte blev kvar under ytan i flera
dagar och att han inte slets i stycken av underströmmarna, som annars brukar vara standard då myndigheterna då och då fiskar upp kroppar ur bassängerna vid Niagara. Jones klarade sig genom fallen med bara två brutna revben och några
blåmärken. Han simmade själv till den kanadensiska sidan av stranden, tog sig upp och kom på fötter precis innan Niagarafallens polisstyrka kom till platsen. Polisen krävde att få veta varför han hade hoppat och Jones förklarade då att han hoppat för att bota sin kroniska depression och lindra den känsla av tristess som tagit över hans vardag. Han beskrev det som ett ”leva eller dö –test” där han själv hade utmanat ödet: Om han dog skulle hans olyckliga liv vara över, om han överlevde skulle han förhoppningsvis finna en ny mening med livet.

Polisen beslagtog Kruegers kamera och eskorterade Jones med ett stort följe av reportrar och journalister till sjukhuset Ontarios Greater
Niagara Falls Hospital, där man under tre dagar tog prover på och genomförde en psykiatrisk utvärdering av Jones som också fick tillfälle att vila upp sig.
- Ett stort mediauppbåd barrikaderade sig utanför sjukhuset både dag och natt, berättar Jones. Men den psykiatriska avdelningen var och förblev sluten. Ingen obehörig tilläts komma in, åtminstone nästan ingen. Mitt under sin sjukhusvistelse fick Jones ett
paket som på något mystiskt sätt kommit igenom alla säkerhetsspärrar. I paketet låg en tröja med Ozzy Osbourne -tryck och en lapp från Diane Sawyer, amerikanskt nyhetsankare, där hon bjöd in honom till det välkända amerikanska TV programmet ”Good morning America”.
- På något sätt hade de lyckats ta reda på att jag är ett stort Ozzy fan, säger Jones. Det imponerade verkligen på mig.Jones tackade ja till Sawyers erbjudande och var med i Good morning America. Han intervjuades också i en annan amerikansk nyhetsshow,
”Inside Edition”. Men först var han tvungen att sitta tre dagar i fängelse i Ontario. Han släpptes därefter sedan han betalat 7300 kronor i borgen. ( I december förra året erkände han sig skyldig till brott
och betalade 26 300 kronor i böter.) Efter att han medverkat i TV spenderade Jones några sightseeeing dagar i New York på Good Morning Americas bekostnad innan han flög tillbaka till Portland, Oregon och
försvann lika hastigt ur rampljuset som han dykt upp (eller ned?).

Självklart hade Kirk Jones hoppats att någonting stort skulle hända i hans liv efter hans hopp. Bestående stjärnglans kanske, eller åtminstone en plats i rekordböckerna, och det är inte svårt att förstå varför han hoppades på det. Om en professionell äventyrare bestämt sig för att genomföra samma trick nedför Niagarafallet, så hade hans hopp förmodligen uppmärksammats på TV över hela världen. Folk skulle säkerligen fortfarande ha pratat om det. Det enda Jones fick, var en ozzytröja och en gratisresa till mentalsjukhuset. På ett sätt fick han
ändå det nya liv han önskat, men hittills har det varit en inte alltigenom positiv upplevelse. Nu för tiden arbetar Jones som något slags artist på Toby Tyler Cirkus i Florida. Han är helt enkelt ett
cirkusnummer.
- Jag vill egentligen inte kalla honom för en udda figur, men det är faktiskt det han är. Så säger Philip Dolci, 40, presschef vid the Toby Tyler Circus. Varje år, berättar han, anställer cirkusen de största och senaste attraktionerna från hela världen. (Bland tidigare cirkusnummer märks Khan, den 2 meter och 44 centimeter långe indiern och de mexikanska bröderna Wolf som alla är täckta av hår från topp till tå.)
Veckan efter det att Jones hoppade utför Niagarafallen hyrde Dolce in en privatdetektiv för att söka rätt på honom och erbjuda honom ett jobb
på cirkusen. I mitten av november skrev Jones på ett ettårigt kontrakt och i januari började han turnera tillsammans med truppen. Eftersom jag själv är uppväxt i närheten av Niagarafallen insåg jag torheten i Jones bedrift. Samtidigt undrade jag vad som drivit honom till att ta en sådan enorm risk?
Efter att vid upprepade tillfällen försökt övertyga honom telefonledes ger han mig efter några veckor tillfälle att träffa honom. Vi träffas en varm morgon i den lilla staden Biloxi i Missisippi där the Toby
Tyler Cirkus just börjat sin elva månader långa turné genom 42 amerikanska stater.Jones ser inte riktigt ut som någon teaterapa. Han har simmiga gröna ögon, tunt brunt hår och en liten dubbelhaka täckt med kägstubb. Han sitter helt utan hållning och mumlar när han pratar. När jag erbjuder honom frukost vid ”International house of Pancakes” för att prata om hans Niagarahistoria hoppar han omedelbart in i min bil. Att få lämna cirkuslivet för en stund verkar för honom minst sagt lockande.- Det här är toppen! Utbrister Jones då vi passerar den lilla stadens
bibliotek och åker vidare förbi Havs och Skaldjursmuséet där en handfull halvinspirerade besökare just är på väg in.
- Det är för det här som jag följer med cirkusen. För att få tillfälle att se landet! Hittills har jag mest bara fått se en massa parkeringsplatser och arenor.
På sätt och vis ser Jones sig själv som en lyckad version av Sir Edmund Hillary. Han beskriver gärna sitt Niagaraäventyr som en ödesmättad handling där han faktiskt bevisade för sig själv och för världen att han också var kapabel att utföra någonting stort.
- Varför vill man segla runt jorden ensam eller skida till sydpolen? Frågar han sig då vi tar ett bord på pannkaksrestaurangen. Vad är det som gör att en människa vill utföra det omöjliga? Kanske är det en del av mänskligheten öde att prova sådana här saker.
Jämförelsen är korrekt på ett sätt. Precis som Hillary, och en mängd andra stora äventyrare under 1900 talet, struntade Jones i konventionella regler. Han vågade utmana naturkrafterna. Däremot lyckades han inte med sin bedrift tack vare väl genomförd planering och träning. Man kan inte påstå att hans kunskaper och fysik hade någonting att göra med hans överlevnad. Istället spelade Jones rysk roulette med
naturen, och råkade vinna. Det lilla mod han faktiskt visade prov på har efteråt överskuggats av det faktum att han faktiskt kastade sig ut på vinst och förlust. Dessutom finns det inget hjältemodigt i att begå
självmord. Är Jones en slags äventyrare, eller är han bara ett psykfall? Det är svårt att dra en gräns mellan dessa två personlighetsprofiler och Jones verkar vara en svårdefinierad blandning av de två.

När vi äter våra pannkakor berättar Jones att hans svårigheter började för några år sedan då han blev uppsagd från sin tjänst som försäljare vid sina föräldrars verkstad i Canton, Michigan, fem mil väster om Detroit. När sedan Ray och Doris Jones, Kirks föräldrar, sålde verkstan och själva drog sig tillbaka till Portland uppstod ännu mer problem för Kirk. Han hade bott hemma hos sina föräldrar under större delen av sitt vuxna liv.
- De har alltid funnits där och utgjort själva ryggraden för min egen existens, säger han. När de flyttade till Oregon kände jag en stor tomhet och jag är säker på att det var en av de bidragande orsakerna till att jag valde att utmana Niagarafallet. Just ordet utmaning dyker upp vid ett flertal tillfällen då Jones förklarar varför han gjort det han gjort. Han har slutat berätta om depressioner och inre uppgivenhet. Nu drar han istället på ett stort leende och pratar på ett klichéartat sätt om motivation och drivkraft.
- Man ångrar inte saker man gjort här i livet, man ångrar det man inte gjort, säger han och viftar uppfordrande med sitt pekfinger åt mitt
håll. Ibland måste man tro på sig själv även om ingen annan gör det. Jag hade en inre tro på mig själv och sade till mig själv att jag kunde genomföra det här.Det är den här nya, upphottade versionen av Kirk Jones som Toby Tyler Circus har anställt till sin föreställning. Han påannonseras som en av världen störste stuntmän fastän hans nuvarande arbetsuppgifter snarare handlar om att klippa snören vid invigningar, skriva autografer och svara på frågor om sitt 20 minuter långa möte med döden. Det kanske inte är det filmmanus eller det bokkontrakt som han hoppats på från början, men Jones klagar inte. Hans jobb på cirkusen ger honom en lön på 50 000 dollar, ett varmt ställe att sova på och tack vare förhandlingar i sista minuten har han också fått fri tillgång till sin favoritglass med körsbärssmak.
- Det är den jag lever på, säger han. Jag äter tre eller fyra strutar om dagen.

I runda slängar har 5000 människor omkommit vid olyckor och självmord vid Niagarafallen sedan 1858. Fem av dessa har genomfört stunttrick: åkt igenom fallen i trä- eller ståltunnor, innerslangar och i ett fall 1998 en kajak. Kirk Jones finns med på listan över de tio som faktiskt klarat sig levande genom fallet. Officiellt är Jones den förste som överlevt fallen utan hjälp av en båt, tunna eller säkerhetsutrustning. Men somliga Niagarakännare menar att den titeln egentligen borde tillhöra Roger Woodward som överlevde en olycka vid fallet för 22 år sedan då han bara sju år gammal mirakulöst överlevde ett fall iförd enbart sina kläder och en flytväst.
- Enligt mig är Roger den som först tagit sig igenom fallet oskyddad, säger Paul Gromosiak. Den där flytvästen han hade på sig var inte i sig tillräcklig för att rädda hans liv. Woodwards historia står i stark kontrast till Kirk Jones. För lika mycket som Jones har hoppats att bli känd tack vare sin bedrift har Woodward försökt undvika berömmelse. Idag är Woodward 55 år gammal och arbetar som VD på ett kommunikationsbolag. Han lever ett stilla liv i Huntsville utanför Alabama. Uppmärksamheten kring honom blossade dock upp igen då Jones bedrift uppmärksammades. Bara några timmar efter att Jones tagit sig upp på stranden nedanför fallen hade reportrar lyckats få tag på Woodward och tvingat honom att berätta om sitt eget en gång så berömda fall nedför Niagarafallen.

Det hela hände den nionde juli 1960. Roger och hans syster Deeanne 17, var ute på en båttur på den övre Niagarafloden tillsammans med en gammal vän till familjen vid namn Jim Honeycutt, 40. Efter ungefär en timmes tur gick båtens motor emot ett grund och slutade helt att fungera. Båten slogs i spillror av vågorna och kapsejsade. På något vis lyckades Deeanne simma till stranden men både Roger och Jim drogs av strömmen ut över vattenfallen. Jim drunknade, man hittade hans kropp några dagar senare. Roger överlevde fallet mirakulöst och togs om hand omedelbart. Han var nedkyld, hade fått enhjärnskakning och några skrapsår.

Uppmärksamheten i media blev mer eller mindre hysterisk. New York Times publicerade en stor förstasidesartikel med en illustration som visade hela Rogers fall. Life Magazine skrev en sex sidor lång artikel med rubriken: ”Mirakel vid Niagara”. Reportrarna flockades kring den rosa och vita husbilen som var familjen Woodwards hem i Niagara Falls. Rogers föräldrar vägrade vänligt men bestämt att genomföra intervjuver. De klarade dock inte att stå emot det hårda trycket från pressen särdeles länge. Mitt i sommarnatten 1961 packade de ihop sina tillhörigheter i bilen och flydde de 50 milen därifrån till Coxsackie, New York. De gav sina barn stränga instruktioner att aldrig någonsin berätta för någon om varifrån de kom och vad de hade varit med om. Roger och Deeanne gjorde som de blivit tillsagda och de pratade inte om olyckan, inte ens med varandra, under de närmaste 34 åren. Familjen Woodwards drastiska plan fungerade och Roger fick en helt normal uppväxt och gifte sig tidigt med sin flickvän från High School. Han funderade ofta över det han varit med om, varför han överlevt och varför Honeycutt dött. Hans funderingar ledde honom för en kort tid under tidigt åttiotal in i Baptistkyrkan. Han har besökt fallen flera gånger efter olyckan, en gång med Deeanne, men han vill fortfarande hålla en låg profil.
- Jag gillar inte all den här uppmärksamheten, för jag gjorde faktiskt ingenting, berättade Woodward. Min syster och jag var med om en tragisk olycka och lyckligtvis överlevde vi. Men vi genomförde ingenting, vi ville inte uppnå något. Vi råkade bara vara där just då. När jag frågade om Jones blev Woodward plötsligt tyst.
- Jag vet inte vad han hade för motiv, sade han så till sist. Om han ville ta sitt eget liv så är jag tacksam för att han lever. Jag hoppas att han får den hjälp han behöver. Men om han bara försöker sko sig på hela historien för att bli rik och berömd så har han nog missförstått någonting ganska viktigt.

Efter frukost återvänder Jones och jag till arenan vid Missisippi Gulf Coast Colosseum, där cirkusen har slagit läger. Vi sitter ned vid ett rangligt campingbord tillsammans med två av hans nya vänner. 40 åriga Patricia White som är tigertämjerska och Pierre Spenle, en fransk elefanttränare med stort yvigt blont hår. När vi sitter där och dricker kaffe får jag veta att cirkusledningen just nu arbetar med att hitta på ett häftigt trick som Jones kan genomföra. Säkerhetsfrågan är mycket viktig, speciellt sedan kanadensaren Karel Soucek, som överlevde ett fall 1984, tragiskt omkom året därpå då han skulle rekonstruera sin bedrift genom att hoppa från en 55 meter hög plattform ned i en tre meter djup bassäng vid den stora arenan Astrodome i Houston. För tillfället är Jones mer upptagen med att hantera frågorna som han får under sina framträdanden. Patricia och Pierre erbjuder sig att hjälpa honom öva sitt nummer.
- Tala om för mig varför du gjorde det, säger Pierre med kraftig fransk brytning.
- Jag hade en inre tro…, börjar Jones.
- Säg istället att du halkade och föll nedför floden, föreslår Patricia.Efter lite mer diskuterande fram och tillbaka går Pierre tillbaka till sina elefanter. Jones sticker iväg för att ta en dusch och jag sitter ensam kvar med Patricia.
- Hela den här historien, berättar hon, skulle ha varit mycket enklare om det faktiskt hade varit ett trick.
- Så du tror att han faktiskt försökte ta sitt liv?
- Ja, säger Patricia tyst. Det han behöver nu är hjälp att bearbeta det han varit med om. För han står nog inte ut mycket längre med att ständigt svara på frågan varför han gjorde det, det håller på att knäcka honom. Kirk har inte fått någon möjlighet att tänka igenom saker ännu, och nu är han här, på cirkus!

På kvällen fylls Colosseum med föräldrar och barn. Doften av spunnet socker blandas med lukten av elefantdynga och hundratals ungar fnissar och småpratar förväntansfullt i bänkraderna. När musiken sätter igång sätter jag mig ned bland publiken. Först in är de arabiska hästarna. Tolv stycken galopperar tillsammans in i manegen. Sedan kommer akrobaterna. Senare under mellanakten ropar cirkusdirektören: - Och nu mina damer och herrar, mannen som trotsade Niagarafallen! Jones äntrar manegen utstyrd i en körsbärsröd dräkt med paljetter och små bjällror på. När folket samlas runt honom börjar han nervöst pillra med en hög turistbroschyrer.
- Niagara är en underbar plats, berättar Jones för en mamma som står framför honom med en pojke och en flicka, ni borde åka dit någon gång.
- Var du inuti en tunna, frågar en pojke storögt.
- Nej, svarar Jones. Jag är den första människa som tagit mig ned utan något som helst skydd. Allt jag hade var kläderna på kroppen. Pojken funderar en stund, sedan säger han: - Du måste vara den knasigaste mannen på hela jorden.
- Jag önskar att jag kunde få åka nedför Niagarafallen, säger flickan.
- Varför gjorde du det, ropar en man från folkmassan.
- Jag hade en inre tro på att jag kunde utmana fallen och överleva, svarar Jones.
- Jag hörde att det var ett självmordsförsök, replikerar mannen, det var vad de sade på TV.
- Ja, jo, jag vet, svarar Jones. Men du förstår, det handlade faktiskt mer om min önskan att överleva.

Läs artikeln