North Pole Marathon

Stocksund den 12 april 2007.

Anlände till Arlanda i går kväll kl. 22.00.

Efter en tuff, både planerad och disciplinerad träningsperiod sedan den 1 juli 2006 begav jag mig i väg till Nordpolen den 4 april med start från Arlanda kl. 7.30. Efter att ha bytt plan i Oslo och därfrån avflugit kl. 09.50 så anlände jag något försenad till Longyearbyen på Spetsbergen, Svalbard vid 15-tiden via Tromsö. Då hade en del av mina medtävlare mönstrat på dels i Oslo, dels i Tromsö varifrån sista ”skuttet” ut över Atlanten och Barents hav förde oss till den sista landbaserade utposten före vår kommande flygtransport till det stora isflaket.

Vid ankomsten, efter en mangifik inflygningsvy, etablerade vi oss tillfälligt emedan vi låg en dag före det officiella schemat. Jag delade rum med Bobby Bostic, USA, och Karen Michelsen från Kanada.

Torsdagen den 5 april var en dag av väntan och tillfällig stationering i nya rum som vi delade på så att vi bodde tre och tre.
Jag delade rum med Bobby Bostic från San Fransico, en erkänd och professionell långlöpare med många löpta maratonlopp samt med Jurgen Kuhlmey från Tyskland som löper 43!, marathonlopp per år.
På kvällen den 5:e vid 19-tiden samlades vi 44 deltagare från 22 länder i SAS Radison Hotells konferenssal för att få en genomgång och briefing av Richard Donovan, loppets skapare och organisatör.
Vi delades in i två grupper för de olika flygtransporterna som skulle ske till Camp Barneo på polisen dagen därpå.
Första flighten skulle ske kl. 10. Den andra, som jag skulle deltaga i, skulle starta kl. 16.
Alla tider gavs med reservation med hänvisning till väder med mera.
Denna reservation visade sig senare vara välmotiverad.

Den 6 april, långfredag, blev lång på många sätt.
Först fick vi checka ut från våra rum, sedan fick vi vänta. Vi fick rapporter från de ryska piloterna som skulle föra oss till nordpolens is i sitt Anatonovplan att siktförhållandena inte var godtagbara och att starterna fick skjutas upp till tjänligt väder behagade inträda.
Vårt plan kom iväg vid 22-tiden. Det innebar att vi landade på isen vid halvettiden på natten. Att det var natt kunde bara kroppen och kronometrarna säga till om.
Inget mörker skvallrade om något sådant.

Påskaftonen lördagen den 7 april 2007
Det var ljust dygnet runt och solen sken.
Efter att ha ”roffat” åt sig en tältsäng och sovsäck så etablerade man sig med cirka 12 andra i sitt tält som därmed blev mer än fullt.

Därefter var det bara att börja ta på sig tävlingsdress. Tre lager, ett svettavvisande, ett värmande och slutligen ett vindskyddande med ICA-Tornetlogga på. Huvud gömdes under en balaclava, vindtät undermössa, samt en grov luva med SÄKINFOreklam på och slutliggen satte man på sig ett näs- och andningsskydd samt glasögon. Händer med innerfingervantar samt trefingervantar av vindtät modell utanpå. Tre par sockor samt vindtäta och dobbade tävlingsskor. Avslutningsvis ett par snöskor och sedan ut på startplatsen.

Loppet startade klockan 3.45 och gick i en av Richard utmätt bana runt Camp Barneo med en sträckning på cirka 4 kilometer. Det innebar att vi sprang ungefär 10 varv.
Banans sträckning blev bestämd av packisens formationer, issprickor och hänsyn till att viss uppsikt var önskvärd med tanke på isbjörnsfaran.

I och med att det blev flera varv att avlägga innebar det att man hade motvind cirka en fjärdedel av loppet. Då blev det riktigt kallt, de -25* förvandlades snabbt till åtminstone drygt det dubbla. Jag fick vid varje varv i samband med motvindssträckan jobba hårt med händer och fingrar som inte trivdes. Någon förfrös sina stortår. Vi vet inte om de klarar sig. De var mörkt blåsvarta när vi skildes två dagar efter loppet. En engelsman förfrös sin vänstra hand, men jag tror att den kommer igång igen. Efter cirka tre och en halv timme kom den segrande irländaren Thomas Maguire i mål Efter ytterligare tre timmar dök jag upp i målfållan och därmed sättande nytt såväl svenskt som skandinaviskt North Pole Maraton rekord. Jag hade putsat det tidigare rekordet med drygt en och en halv timme.

Loppet gick i delvis relativt lätt terräng, men mer än hälften av sträckan var svårsprungen, med olika grader av snödjup och en hel del kullar och isknölar att parera och passera.

Mina knän höll förvånansvärt väl, men de sista 8 kilometrarna fick jag ta stavarna till hjälp då mitt högerknä började göra sig påmint. Det som var värst för mig var att jag var tvungen att ”lätta på trycket” vid tre tillfällen under loppet. Tidsödande och otrevligt.
Vid mitt sista ”toalettbesök” miste jag kontakten med Susan Holliday från England. Hon och jag höll samma takt under större delen av loppet. Susan vann damtävlingen. (Jag kom tvåa!?)
Hon fick som herrsegraren bl.a. en koboltklocka värd 3.500 USdollar i pris.

Själv erhöll jag, som alla andra, några T-shirt, ett par badges´, en medalj och en CD och en DVD från loppet. Efter målgången var man ganska ivrig att gå in i sitt tält för att byta kläder och värma upp sig. I våra tält var det relativt varmt. Vi hade -6* i tälten.
Det fanns dock ett något större gemensamt tält där vi hade plusgrader och kunde umgås och äta. De flesta åt, vist nog, egen medhavd mat.
Mina ”toalettbesök" under loppet hade nog aldrig behövts om jag låtit bli att äta den mat som ryssarna serverade på planet på väg till campen.

När jag tog av mig tävlingsdressen upptäckte jag att jag hade en massa snö under det vindhindrande ytterskalet. Det var min svett som hade ombildats till snö när fukten hade lämnat kroppen. Efter det att alla gått i mål efter drygt 10 timmar så återstod ett maratonlopp på cykel. En upplogad bana bredvid landningsbanan användes och de tävlande fick cykla fram och åter 52 gånger. 14 deltagare, alla orkade inte i mål.
Sedan gick vi och lade oss. Jag sov fullt påklädd med underbrallor, täckbyxor och hela baletten. Huvudet var beklätt med min fina snöskotermössa.

Påskdagen den 8 april 2007
Vid 7-8 tiden började vi röra på oss för att gå ut till en än mer kylig dag. Det var emellertid så gott som vindstilla och solen sken från en klarblå himmel. Det var underbart vackert. Jag tog lite promenader i omgivningen och kunde bl.a. konstatera att där vår
bansträckning gått hade det uppstått ordentliga issprickor med öppet vatten.

Även på landningsbanans bortre del hade sprickor börjat visa sig.
Efter att ha petat i sig lite näring så fick vi bevittna hur halva vår grupp flög iväg med en helikopter. En resa som vi själva gjorde ett par timmar senare. Den gick till den exakta punkten för den geografiska nordpolen. Just då låg den ungefär 20 minuters helikopterfärd eller 40 kilometer ifrån vår camp.

På nordpolen tillbringade vi kanske en dryg halvtimme. Jag planterade den svenska flaggan på plats med hälsningar från Konungariket Sverige. Flaggan stod stolt kvar och vajade i vinden när vi återvände till campen.

Sedan packade vi ihop våra prylar för att finnas beredda när Anatonovplanet skulle återvända från första ”hemleveransen”.

Vi lämnade vår kära Camp Barneo och nordpolen vid åttatiden på kvällen i fullt dagsljus som även rådde när vi landade i Longyearbyen vid tiotiden. När vi klev ut ur planet tyckte alla att det kändes varmt och skönt. Temperaturen visade sig vara -15*.
Sedan var det dags för incheckning igen. Jag och mina två rumskamrater hade inte samma tur som vi hade tidigare. Nu fick vi dela på ett ”vanligt” och mindre rum. Men jag hade för tredje gången tur med sänglottningen och erövrade den bästa sängen.

Dagen därpå den 9 april tillägnade vi olika aktiviteter. Jag gjorde mest rundvandringar i byn och plockade lite med mina grejor, besökte ett museum och åt lite annat än pasta.

På kvällen var det avslutningsgenomgång och prisutdelning.

Den 10 april ägnade jag större delen åt att köra hundsläde.
Vi hade fyra hundspann med en passagerare och en förare i varje. Varje ekipage drogs av tre par hundar, som vi delvis selat på själva när vi bekantade oss med dom.
Jag åkte i första släden med ledaren Sergejev, efter halva färden bytte vi plats och jag fick ”köra” släden. Det var en underbar vacker natur, vi följde en ravin upp med glaciärer och fjäll på båda sidor. Själva körandet var mycket roligt och spännande. Inte helt lätt. En av de deltagande trillade av och hundarna sprang på, ingen bromsade ju. Dom sprang ifatt min släde och på så sätt fick vi stopp på det hela. Vi såg några strörenar. Dom var feta. Några isbjörnar upptäckte vi aldrig, men man ger sig inte utanför byvägarna utan gevär.
Vi hade ett hängandes på ”min” släde, dessutom hade Sergejev en Coltpistol fäst i hölstret runt midjan.

Den 11 april var det dags för utcheckning igen och hemfärd som flygmässigt började vid 14.55. Jag anlände till Arlanda vi 22-tiden och möttes av svenska flaggor, medaljer och hurrarop. Allt genom den bästa mottagningskommitté man kan tänka sig. Anita, Thérèse och Ludvig. Familjen var åter samlad så när som på Elvis som var hemma och vaktade det sönderfallande huset. Äventyret var över.

Ett Tack till alla som sponsrat och uppmuntrat mig på olika sätt. Ni är många men jag vill speciellt nämna några som på olika sätt gjort det lättare för mig.
ICA-Tornet och Tom Peldán, SÄKINFO och Ingel Rabenius, Träningsspecialisten och Ingemar Dahl, Idre Fjäll, Skidsport Bromma, Suunto OY kompass, Polarbröd, Danderyd Täby Tidning och Mats Eriksson, Ulrika Lindh på Utsidan.se, Jonas Hollander på Outside, Tobias Prag på MTV och Niklas Vestberg på TV4, Volt och Johan Salander, Anders Danielsson, Bengt och Sten Feldreich, Åke och Ulla von Ajkay, min familj med min syster, systerdotter och framför allt Anita, Thérèse och Ludvig and Elvis ”the cat”, Tack skall ni ha.

Jag vet att nya äventyr väntar på mig därute.

Totalt nedlagd medveten träningstid:
245 timmar under 9 månader.
Snitt 27 timmar per månad, 7 timmar per vecka

Tillryggalagda träningslöpmil 130
skidmil 48,6
snösko 15,0
skridsko
crosstrainer
cykling
simning
tennis
rehab

Hela Sveriges längd är med råge tillryggalagd i träningsmil.

För mer detaljerade träningsuppgifter kontakta:
john.waerner@telia.com

John Wærner
Kornvägen 13, 182 75 Stocksund. Telefon 08-7554201, mobil tel. 070-7133595.
E-mail. john.waerner@telia.com