Njupeskär under morgonljuset

Jag älskar att fotografera vattenfall. Det är mitt favoritmotiv, och jakten på nya vattenfall pågår ständigt. Några vattenfall besöker jag gång efter annan och alltid hittar jag nånting nytt. Men så finns det vattenfall som jag inte får till trots flera besök. Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär i Fulufjällets nationalpark, är ett av dem. Det finns liksom bara en bildvinkel, och varje besökare har redan tagit den bilden. Men så råkade jag hitta en liten artikel om Njupeskär i solljuset. Jag trodde att det var omöjligt, då vattnet faller i en djup ravin som öppnar sig norrut. Men man ska inte underskatta ljusa sommarnätter, för det finns ett fönster av ett par veckor kring midsommaren då solens första strålar hittar sig till ravinen och lyser upp fallet.

Det var för över 10 år sedan jag läste om det. Varje år har jag tänkt på att besöka Njupeskär vid midsommartiden, men det har alltid varit nåt som kommit i väg - ont om tid, andra planer, mulet väder. Eller lathet, rent ut, det är ju lite jobbigt att kliva upp kl 3 på morgonen!

Men 2017 var året då jag satsade på nya erfarenheter. Och Njupeskär i solljuset var först på listan! Så när det började närma sig midsommaren, kollade jag väderprognosen varje dag för att hitta den där soliga luckan som skulle ge mig ett tillfälle att uppfylla drömmen. Jag hade tur - en vecka innan midsommar visade prognosen att det skulle vara molnfritt en morgon. Jag hoppade i bilen kvällen innan och åkte de 14 milen till Fulufjällets nationalpark. Planen var enkel - sova i bilen, kliva upp en halvtimme innan soluppgång (som var kl 03:10) och gå den korta stigen till vattenfallet.

Till min stora förvåning fick jag faktiskt några timmars sömn, jag brukar ha svårt med att sova när jag vet att jag har en tid att passa på morgonen. När klockan väckte mig, behövde jag bara ta på mig kläderna och slänga den färdigpackade fotoväskan på ryggen, och åt en energibar som frukost på vägen upp till fallet.

Tajmingen var perfekt. Jag såg det första ljuset träffa fallet när jag stod på bron som går till utsiktsplattformen. Jag stannade och tittade på det solbelysta fallet med vördnad och en våg av lättnad svepte över mig - äntligen fick jag se det som jag drömt om i så många år! Med tårar i ögonen gick jag den sista biten till utsiktsplattformen och såg två andra människor redan stå där, med varsin kamera. Det är aldrig tyst vid forsande vatten men på något sätt kändes det att förtrollingen skulle brytas om jag pratade högt, så jag hälsade dem kort, tog ut stativet och ställe upp kameran för att fota det mäktiga vattenfallet som nu var helt belyst av solen.

Känslan att stå där var obeskrivlig. Det var tyst och varmt, och efter de två andra gick, var jag helt ensam framför det här berömda fallet som hör till de mest besökta vattenfallen i hela Sverige. Aldrig tidigare har jag varit ensam här, inte ens när jag besökte fallet en decemberdag då fallet var frusen. Om några timmar skulle det vara en strid ström av människor igen, men då skulle det redan vara för sent - de skulle inte ha en aning om skådespelet som jag nu fick se. Det varma röda ljuset och den fina regnbågen etsade sig på näthinnan samtidigt som jag försökte fånga den vackra syn med kameran.

Bilden av Njupeskär i det röda morgonljuset.

Vid halv fem tiden var det bästa redan över och jag började gå tillbaka. Jag stannade på bron igen, tittade på fallet en sista gång och hoppades på att jag hade fått några bilder som gör rättvisa till denna magiska morgon. När jag åt min frukost vid bilen innan hemfärd, gick jag genom fotona på kamerans lilla skärm och visst fanns den där.