Med segelbåt till den yttersta nord

Söndag förmiddag den 21 juli klockan 10:30 kastar vi loss från bryggan i Skjervøy, en mindre tätort på en ö nordost om Tromsø. Vi har varit uppe sedan sju för att förbereda det sista inför överseglingen till Longyearbyen samt ta ner de senaste GRIB-filerna för att få en så färsk vindprognos som möjligt. Den utlovar svaga vindar till att börja med vilket vi välkomnar eftersom vi då får chansen att skaffa oss lite ”sjöben” innan tuffare väder väntar. Detta för att hålla sjösjukan ifrån oss. De två dagarna innan har vi ägnat åt att handla och förbereda mat, fylla på vatten och diesel och sjöstuva allting noga samt surra jollen ordenligt på däck. Gårdagens tur från Tromsø och hit på 50 distansminuter gav en försmak av vad som komma skall med höga fjäll, glaciärer och massor av sjöfågel som vi inte ser hemmavid.

Vi fick frågan i vintras av våra goda vänner som undrade om vi hade lust att mönstra på deras segelbåt som besättning i Tromsø för att segla till Svalbard, runt där uppe och sedan tillbaka till Tromsø igen. Det behövdes inte någon lång betänketid för oss att tacka ja till detta erbjudande.

När vi efter ett par timmar har lämnat de sista öarna bakom oss kör vi igång vårt vaktsystem ombord. Vi är sex personer indelade i tre par och vi har tre timmars vakt och sedan sex timmars frivakt. Under frivakten kan man sova, laga mat och äta eller göra vad helst man vill. Första dygnet förflyter tämligen händelselöst med svaga vindar, lite skvalpig sjö och motorgång, vilket är tråkigt förstås men vi måste röra oss framåt. Efter nästan 24 timmar till havs kommer äntligen lite riktig vind från väst och vi kan segla! Det är en ljuvlig känsla att stänga av motorn. Det blir tyst och båten rör sig helt annorlunda med en annan stabilitet. Halvvind som vi har nu är perfekt och vi gör god fart. Strax före midnatt passerar vi Bjørnøya som vi dock inte ser så mycket av eftersom den ligger insvept i dimma. Det gör den de flesta av årets dagar. Antalet sjöfågel som minskat sedan vi lämnade Nordnorges kust ökar igen när vi är nära ön.

Tredje dagen till havs har vi tidvis sällskap av delfinflockar på fem till tio djur. De är väldigt sällskapliga och kommer gärna fram till båten när de får se oss. De hoppar runt fören och leker i vår bogvåg. Det ser ut som om de ropar: ”Titta på mig! Jag kan göra jättesnygga konster!” Vid varje tillfälle hänger de med cirka en timme och simmar sedan vidare. På avstånd ser vi även valar, deras utblås och deras stora stjärtar som vänds mot himlen när de laddar för ett djupdyk. Annars är havet alldeles tomt. Inga andra båtar.

Vi ser åter mer sjöfågel och anar att vi närmar oss Spetsbergen. Vid tvåtiden på eftermiddagen siktar vi Sørkapp som är den sydligaste udden. Vi har dock ytterligare 130 distansminuter att avverka innan vi är framme i Longyearbyen. Bara Spetsbergen, den största av Svalbards många öar, är större än hela Danmark, så det är stora avstånd att besegra med segelbåt. Vi lär oss även att vi missbedömer avstånd hela tiden här för allt är mycket större än man tror. Fjällen är så höga och fjordarna vidsträckta att överseglingar ofta tar flera timmar när vi trott att det skall gå på en liten stund.

Vinden har vridit och ökat så vi får en tuff bidevind med stampig sjö hela vägen utmed Spetsbergens västsida upp till Isfjordens mynning. Jobbigt men samtidigt väldigt vackert med alla höga fjäll och glaciärer som sträcker sig ända ut i havet. Min vakt är egentligen slut precis när vi skall styra in i Isfjorden men jag är inte trött och njuter så av landskapet att jag stannar på vakten och dröjer med att väcka de andra. Min vaktkamrat knoppar in för han är trött så jag sitter ensam till rors när vi rundar Kapp Linné och styr österut mot Longyearbyen. I och med att vi kommer in i fjorden lägger sig sjön och seglingen blir behaglig. Dessa stunder är de allra bästa. Jag och naturen på egen hand.

Ett par timmar senare purrar jag resten av besättningen och vi lägger till vid den lilla gästbryggan i Longyearbyen exakt 72 timmar efter att vi lämnat Skjervøy. Vi är som alltid när man korsat ett lite tuffare vatten och varit till havs flera dygn lite upprymda och förväntansfulla. Nu blir det uppfräschning av så väl båt som besättning. Sedan går vi upp på byn. Vi måste börja med att besöka Sysselmannen som är ö-gruppens myndighet för att få alla papper klara med att få vistas utanför förvaltningszon 10. Sedan går vi till Sportcentret och hämtar ut de två gamla Mausergevär från andra världskriget som vi hyrt. Varje sällskap som skall gå i land på Svalbard utom just i Longyearbyen måste vara beväpnade. Vi får en instruktion i hur vapnen fungerar och köper med oss två sorters ammunition, dels en med mer sprängkraft som är till för att döda stora djur som isbjörn och dels en ”mindre stygg” sort som vi skall använda för att övningsskjuta.

Sedan tar vi en sväng på byn. Det märks att det ligger snö större delen av året här och det höjer säkert skönhetsfaktorn. Nu när marken liggen naken är det anskrämligt fult med oljegrus och makadam överallt. Hela Longyearbyen känns som en korsning mellan en skidort och guldgrävarby i västra Nordamerika. Man möter folk av alla slag, både influgna turister i chicka kläder, vandrare och fastboende, flera med en bössa över axeln. Gevären får vi dock inte ta med in i butiker eller på restauranger, vilket man kan förstå. Vi vill i alla fall besöka en pub och äta lite och dricka en välförtjänt öl så vi frågar vad vi skall göra med bössorna. Det är långt att gå tillbaka till bryggan för att lämna dem i båten. Tjejen i baren säger att hon kan förvara dem bakom disken så allt löser sig på bästa sätt.

Efter en lång och härlig lunch tar vi en promenad i byns utkanter och klättrar upp till en av de nedlagda gruvorna, gruva två som den kallas. Den ger ännu mer känsla av vilda västern. Vi passar även på att boka bord på Longyearbyens berömda gourmetrestaurang Huset. En i besättningen firar nämligen sin födelsedag just idag så det passar ju bra med en riktigt god middag. Maten är mycket riktigt utsökt, det bästa man kan tänka sig. Men billigt är det inte.

Eftersom det är ljust dygnet runt och solen skiner även nattetid så är det lätt att tappa dygnsrytmen. Vi hade planerat att lägga oss tidigt men upptäcker till vår förvåning att klockan har hunnit bli två innan vi är tillbaka i båten. Det betyder att jag har varit vaken nästan 24 timmar men ändå är jag inte trött. Inser med mitt förstånd att det nog ändå är lämpligt att sova en stund.

Nästa dag planerar vi att avsegla norrut vid två-tiden på eftermiddagen men det visar sig vara omöjligt för det stora fartyget Fram som kör polarkryssningar runt Svalbard har lagt sina förtöjningstampar så att de blockerar vår väg ut. Fartyget skulle avgå på eftermiddagen men tvingas invänta försenade gäster som skall komma med flyg från Helsingfors. Vi får vackert vänta tills fartyget har gått. Vi ägnar dagen åt att handla mat för en dryg vecka i den välsorterade matbutiken, kolla in sport- och friluftsbutiker (som det finns många av) samt slöa i sittbrunnen. Vädret är fint och i solen kan man faktiskt sitta i bara T-shirt. När Fram äntligen kastar loss vid 18-tiden lägger vi också ut och går till närliggande brygga för att fylla på diesel. Sedan sätter vi kurs väster ut mot Isfjordens mynning. Efter några timmars härlig segling i solsken och perfekt vind bestämmer vi oss för att söka natthamn i viken Trygghamna. En vik med ett sådant namn kan ju bara inte vara fel. Vi söker oss långt in mot de stora glaciärerna Harrietbreen och Kjerulfbreen som sträcker sig ända ner i havet och ankrar på 16 meters djup. Klockan är elva på kvällen, fjällen reser sig mäktigt runt omkring oss och vi är alldeles ensamma på denna vidunderligt vackra plats. Efter en sen middag på norskt pulvermos och wienerkorv med bostongurka kryper vi nöjda till kojs.

Vaknar till en bistrare morgon med låga moln och kyla. Vi lättar ankar och rundar Daudmannsodden och sätter kurs norrut in i Forlandsundet. Efter ett par timmar går vi in i Farmhamna för att spana efter valross. Vi ankrar innanför en liten ö som heter Tromsøya och tar jollen in till ön. Detta är vårt första strandhugg utanför Longyearbyen och det är en kittlande känsla när vi stiger i land med vetskapen att det kan dyka upp en isbjörn. Vi har förstås med oss våra gevär samt en signalpistol för att kunna skrämma en eventuell björn. Vi möter dess bättre ingen isbjörn på denna ö och inte hittar vi några valrossar heller men väl en massa sjöfågel, bland annat söta tobisgrisslor som villigt låter sig fotograferas.

Tillbaka i båten lagar vi lite lunch och fortsätter sedan tvärs över sundet till Prins Karls Forland som den långsmala ön längst i väster heter. Vid en udde som kallas Poolepynten brukar man kunna se valross och mycket riktigt ligger det två stora djur på sandstranden. Först tror vi att det är stenar eller upp-och-ned-vända båtar för de ligger så stilla men när vi kommer närmre ser vi att det faktiskt är valross. De tar ingen som helst notis om oss och rör knappt en fena så vi tröttnar efter ett tag och seglar vidare. Kvällens hamn blir en vik på Forlandet som heter Selvågen. Det ligger redan en annan segelbåt för ankar i viken men vi ser inga människor ombord och ingen jolle heller varför vi antar att de är på tur i land. Viken är väl skyddad så natten blir lugn trots att det blåser en frisk bris.

Nästa morgon fortsätter vi norrut utmed Forlandet och tar en närmare titt på Murraybreen som stor och pampig sträcker sig ner till vattnet. I frisk sydostlig vind seglar vi genom det grundaste området i sundet där det krävs noggrann navigering för att inte gå på grund.

Vi styr in i Engelskbukta på Spetsbergen där vi ankrar långt in vid den väldiga glaciären Comfortlessbreen. Solen skiner åter, vilket vi tacksamt tar emot eftersom temperaturen ligger nära noll och det känns vintrigt bistert i vinden. Än en gång prisar vi våra varma flytoveraller som vi har mest hela tiden när vi seglar. Efter en värmande gulaschsoppa tar vi jollen in till land. Nu är det dags för en längre vandring och overaller åker av för en mer vandringslämpad klädsel. Vi börjar med att ägna oss åt övningsskytte en stund mot en hög moränrygg.

Lanskapet där vi klivit i land är ett deltaland av morän och sediment från glaciären som likt alla glaciärer har dragit sig tillbaka hundratals eller tusentals meter. Vi vandrar några timmar och njuter av det mäktiga landskapet. Vi ser ett par svalbardrenar på avstånd och hittar även fällda horn av arten. Svalbardren är en egen underart av ren som ser ganska annorlunda ut jämfört med den typ som finns i Skandinaviens fjällvärld. Den är mindre, tjockare och har lustigt korta ben. Detta för att minska värmeförlusterna under den långa polarvintern. Lite liknar den en korsning mellan en vanlig ren och en tax. Den har få fiender förutom kylan och matbristen och är extremt anpassad för ett liv på Svalbard. Vi ser även en liten mörkgrå fjällräv springa förbi. De är ganska vanliga på de större öarna och inte så skygga som i Skandinavien. En labb attackerar en tärna en bit bort för att knycka dess byte av fisk ur näbben. Labben har utvecklat detta till sin paradgren att inte fiska själv utan stjäla bytet från andra fåglar. En veritabel luftstrid utspelar sig framför oss men det verkar som om labben inte lyckas denna gång. När vi kommer närmre glaciärkanten hindras vår färd av en tämligen strid älv som avvattnar breen. I en lugn krök av älven precis innan den förenar sig med havet simmar ett femtiotal sälar. Vi tänker att här är ett fint smörgåsbord för en isbjörn och tittar oss oroligt omkring. Dock ingen björn i sikte. När vi sent omsider är tillbaka vid vår jolle ser vi spår i sanden bara tjugo meter från jollen. Stora, stora tassar! Absolut ingen fjällräv, det kan jag lova. Har en isbjörn passerat här medan vi var i land?

Tillbaka i båten lagar vi en sen middag, Chicken Tikka Masala. Vinden har dött ut och havet ligger som en spegel. Efter maten sitter vi i sittbrunnen med ett glas rödvin och njuter av omgivningarna. Det är midnatt, solen skiner och livet känns alldeles perfekt. Då ser vi något som kommer simmande in i viken. Djuren blåser ut som valar så vi tror först att det är delfiner men de hoppar inte så det verkar konstigt. Stora valar kan det inte vara för de går inte på så grunt vatten. Flocken närmar sig och då ser vi att det är fem, sex valrossar som har kommit in i viken för att beta musslor. Vilken krydda på denna redan så förträffliga kväll! På strandkanten ser vi åter fjällräven springa. Det är svårt att lägga sig under dessa förhållanden men till sist inser vi att vi måste sova.

När vi stiger upp dagen därpå är det fina vädret borta så vi är tacksamma att vi faktiskt tog vara på den otroligt härliga stund som vi hade i natt. Vädret här skiftar snabbt precis som i fjällvärlden. Det blåser ganska ordentligt från syd så vi bestämmer oss för att ta ett långt ben idag ända upp till Magdalenefjorden. Vi revar seglen en del och spirar ut genuan för att länsa norrut med 8-9 knops fart. Vi seglar förbi mynningen till fjorden där världens nordligaste by finns, nämligen forskarbyn Ny Ålesund. Det hade varit kul att besöka den men vi får inte in allt i vårt tidsschema. Vi passerar strax därpå även den 79:e breddgraden. Nu är vi verkligen i den höga nord som det brukar heta.

Tack vare den fina vinden styr vi in i Magdalenefjorden strax efter klockan 18 denna kväll. Vi möts av ett vidunderligt landskap, turkosblått vatten, ännu mer turkosblå is, höga fjäll och den mäktiga Waggonwaybreen som med sin enorma isvägg dominerar hela inre delen av fjorden. Om vi tyckt att klipplanskapet varit kargt tidigare så känns det än mer så här. Växterna är oerhört få, enstaka örter som låga bräckor, några tuvor gräs här och var och annars bara mossor och lavar. I detta perspektiv framstår Isfjorden som frodig.  Vi kryssar försiktigt mellan små och stora isbumlingar för att ankra innanför Graveneset, men all is och vindriktningen gör att platsen inte känns optimal som natthamn. Vi söker oss tillbaka runt näset som fått sitt namn efter de många gravar som finns här från valfångstperioden. På andra sidan näset väljer vi att fälla ankaret på 20 meters djup men Barents hav ligger helt öppet åt väst och det kommer en del baksjö in som får båten att gunga. Det kommer också frekventa fallvindar från de höga bergen som får ankarkättingen att sträckas ut och båten att rista. Alla dessa faktorer gör att vi bestämmer oss för att ha vakt uppe hela natten för att hålla koll på drivis och så att vi inte börjar dragga, d. v. s. att ankaret släpper sitt grep. Jag har vakten mellan tolv och två och spanar oavbrutet ut genom luckan för att snabbt kunna agera om något händer. Vi ligger dock kvar och jag lämnar över till nästa vakthavande. Jag sover oroligt de första timmarna men framåt morgonen så lugnar sig fallvindarna och jag somnar riktigt djupt och gott.

Nästa morgon är det nästan helt stilla och vi flyttar båten in bakom näset igen. Efter frukost tar vi jollen in mot glaciären och åker så nära vi vågar och som reglerna tillåter, d. v. s. ett par hundra meter från isväggen. Den är enorm, säkert 30-40 meter hög, kanske ändå högre. Det är svårt att bedöma för alla referenser är också så väldiga. Säkert är att vi känner oss otroligt små i vår lilla gummibåt. Mindre stycken av is, alltså några kubikmeter, lossnar och faller ner i vattnet med ett brak. Detta händer titt som tätt. Och så, plötsligt, släpper ett enormt stycke is, stort som ett flerfamiljshus, och faller med ett dovt, utdraget muller ner i havet. Det låter som när åskan går. Det blir vågor på vattnet men de dämpas snabbt av all drivis som täcker ytan.

Efter turen till glaciären tar vi oss i land på Graveneset. De gamla gravarna är fredade och området omkring dem är inhägnat med en kätting och får ej beträdas. Vi följer först sandstranden mot den klippiga udden men blir strax attackerade av ilskna tärnor som inte alls vill ha oss där. De gör upprepade störtdykningar mot oss som jaktplan i krig och till och med pickar en av oss i huvudet.  Vi flyr åt andra hållet inåt land och vandrar ett stycke upp på bergssidan. Sysselmannen har en övernattningsstuga på sluttningen för att kunna övervaka området men den förefaller obemannad denna dag.

Tillbaka i båten och svettiga efter vandringen bestämmer vi oss för att bada. Vattnet ser otroligt inbjudande ut, turkos som det är. Men det är kallt! Med tanke på all is som flyter omkring håller det inte många plusgrader. Det blir ett snabbt dopp för att tvätta av sig svetten men sedan uppe på däck känns det nästan varmt igen. En klart udda upplevelse att bada framför en väldig glaciär på 79:e breddgraden.

Trots att dagen har hunnit bli tidig kväll bestämmer vi oss för att segla vidare till Virgohamna på Danskøya. Det är bara 14 distansminuter dit och mörkt blir det ju ändå inte. Vi ankrar ett stycke väster om Ægøa och tillagar en sen middag bestående av rökt öring och dillstuvad potatis. Innan maten skålar vi i champagne för att fira att vi nått vår nordligaste natthamn.

Följande morgon hoppar vi som vanligt i våra overaller men med vandringskläder under för nu skall Virgohamna undersökas grundligt. Detta är en historiskt mycket viktig plats för här har ett flertal expeditioner mot nordpolen startat, bland annat den olycksliga färden med vätgasbalongen Örnen som bemannades av Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg. Den startade här ifrån i juli 1897 men tvingades landa på isen bara tre dagar senare. De tre besättningsmännen kämpade sedan i månader på isen och lyckades till sist ta sig till en utpost i nordöstra hörnet av Svalbard, Vitön. Där dog de tre under oklara omständigheter. Det var länge okänt vad som hänt expeditionen men mer än trettio år senare hittades deras kvarlevor av en slump samt dagböcker och fotografiska negativ. En mycket sorglig historia, i synnerhet som man förmodar att expeditionsledaren Andrée visste att det var ett dödsdömt försök redan från början. Även amerikanen Walter Wellman försökte starta med ett luftskepp här ifrån 1907 för att flyga över nordpolen men misslyckades även han. Det finns mycket kvarlämnat skrot efter alla dessa polarexpeditioner och också äldre lämningar från valfångstperioden som ugnar för kokning av valolja. Allt skrot som är från 1945 eller tidigare betraktas som kulturminnen och får ej vidröras. Av Sysselmannen har vi fått en karta över hela platsen som visar var vi får gå och var vi inte får gå. Vi vandrar runt en lång stund och tittar på allt. Det är mycket rester av det träskjul som hyste Wellmans luftskepp. Man kan också se var Andrées ballong var förankrad i marken och massor med rester av vätgastillverkningen för ballonger och skepp.

Ett mindre kryssningsfartyg ankrar upp längre ut i fjorden och ett par RIB-båtar lastar av grupper av gäster. Virgohamna är ett populärt ställe för polarturister och nästan alla de kommersiella aktörerna lägger in ett besök här i sina turer. Vi tycker att det blir för mycket folk och vandrar iväg utmed stranden bort mot en mindre höjd en bit därifrån för att njuta av naturen i stället. Vi hittar en lagun med mängder av säl som vi betraktar under god stund. Åter igen kommer tanken att det här borde vara ett verkligt middagsbord för en isbjörn. När vi har vandrat en stund ser vi att kryssningsgästerna återvänder till sitt skepp och att fartyget ger sig av. Lugnet har åter lagt sig över Danskøya. Vi strossar i maklig takt tillbaka utmed stranden mot platsen där vi lämnat vår jolle och våra overaller. Jag måste erkänna att vi nog har gett upp tanken på att stöta på isbjörn och vi känner oss alla ganska avslappade när jag kastar en blick ut över vattnet och ser en säl komma simmande. Nej, det kan inte vara en säl, den är alldeles för stor. Det är en isbjörn! Adrenalinet kommer genast och den loja stämningen är som bortblåst. Björn, björn väser jag och pekar med darrande hand utåt vattnet. Alla stelnar och vi gör gevären redo om det skulle behövas. Vi inser dock efter bara en minut att björnen inte är det minsta sugen på oss utan den är på väg mot sällagunen längre bort där vi satt tidigare. Isbjörnen har med största sannolikhet haft koll på oss långt innan vi uppmärksammade den och kanske valde den att ge sig ut i vattnet och simma för att slippa konfronteras med oss på den smala strandremsan. Den simmar nämligen målmedvetet utmed stranden ett litet stycke ut. Den höjer ideligen nosen över vattenytan och sniffar i luften. Då och då vrider den på huvudet och tittar på oss. När vi känner att den inte på något sätt hotar oss njuter vi av den priviligierade upplevelsen att få betrakta ett av världens stora rovdjur på nära håll i sin naturliga miljö. Vi står andäktiga tills den försvinner utom synhåll bakom en udde.

Lite nervösa är vi allt eftersom vi inte vet om björnen möjligen ändrar sig och kommer tillbaka landvägen. En isbjörn kan springa i 70 km/tim och som människa har du ingen chans att fly ifrån den. Stranden vi följer är kuperad med massor av klippor och mindre kullar så vår fria sikt är inte mer än kanske hundra meter. Dessutom vet vi inte om björnen har varit framme och ”undersökt” vår jolle vilket har hänt många gånger på Svalbard. Isbjörnarna är nyfikna och förstör lätt en gummijolle med sina vassa klor. Vi drar en suck av lättnad när vi åter ser jollen och finner den i helt skick. Av med vandringskängorna och på med overallerna igen medan några håller vakt med vapnen redo. När alla åter är i jollen åker vi bort mot sällagunen för att spana efter isbjörnen men kan inte se den någonstans, tyvärr. Nå, vi får ändå vara nöjda med den upplevelse vi precis haft och far uppspelta tillbaka till segelbåten.

Efter en stadig måltid lättar vi ankar och stävar norrut. Vi diskuterar om vi skall gå vidare mot norr rakt ut i havet för att korsa den 80:e breddgraden men bestämmer oss för att det är slöseri med både tid och diesel; det är ju bara en virtuell gräns. Vi nöjer oss således med att runda Amsterdamøya och kommer på så sätt till Nord 79˚ 47´´. På insidan av Amsterdamøya i Smeerenburgfjorden kommer det plötsligt mycket is drivande. Här finns flera stora glaciärer som släpper mycket is, bland annat med de svenskklingande namnen Marstrandsbreen och Gullmarsbreen. Dessutom kommer plötsligt dimma som gör sikten nästan obefintlig. Vi navigerar långsamt mellan isbumlingarna och skänker en tanke åt de oförvägna sjöfarare som i hundratals år har beseglat dessa vatten utan våra moderna hjälpmedel som GPS och radar. Isen försvinner när vi kommer en bit söder om Danskøya och även sikten förbättras. Vi har beslutat att sträcksegla till Longyearbyen för att få ett par dagar inne i den stora Isfjorden där det också finns en massa spännande platser att besöka. Vi går åter på vårt vaktschema och jag och min vaktkamrat får första passet. Eftersom det råder total stiltje blir det till att nyttja den så kallade järngenuan, d. v. s. vår dieselmotor. Vi får tre vilsamma timmar med spegelblankt hav, lätt dyning och massor av sjöfågel. Det verkar som om tobisgrisslornas ungar har hoppat ut från sina klippbon för överallt ser vi par om en vuxen fågel och en unge som simmar ihop. Det händer då och då att de kommer på varsin sida av båten och då piper ungen ynkligt och föräldern kraxar oroligt. Vi ser också en hel del av de lustiga små lunnefåglarna som skickligt dyker och simmar under vatten. De verkar faktiskt mer anpassade till ett liv under vatten än i luften för de får flaxa något alldeles oerhört med sina korta små vingar för att hålla den spolformade kroppen i luften. De påminner om flygande köttbullar eller snarare järpar kanske. Vi följer Spetsbergens kust som mellan Magdalenefjorden och mynningen till Kross- och Kongsfjorden har en rad glaciärer som alla har namn efter nummer i ordningen ett till sju med början i syd. De är mycket vackra allihop men mest imponerande och storslagen tycks mig Andrebreen som har en mäktig isvägg ner i havet.

Vi skymtar Prins Karls Forland i diset precis innan vi lämnar över till nästa vaktlag och kan välförtjänt krypa ner i våra varma sovsäckar.

Tidigt nästa morgon går vi åter på vår vakt och jag får åter igen nöjet att styra in i Isfjorden. Någon timma senare lägger vi till i Longyearbyen. Det är något fler båtar i rörelse där nu än förra veckan. Dock nästan enbart charterbåtar och mindre kryssningsbåtar som till exempel Polar Quest och Origo som tillhör en svensk operatör och kör turer hela sommaren här uppe. Vi storstädar båten och tar en välbehövlig dusch. Sedan tar vi ner nya GRIB-filer för att se vilka vindar som väntar oss framöver. Vi har inte haft någon täckning på en hel vecka så detta har vi inte kunnat göra tidigare. Tyvärr visar GRIB-filerna att det står flera djupa lågtryck på kö ute på Norska havet och hårda vindar är i antågande. Efter mycket dividerande fram och tillbaka beslutas att vi skall avsegla redan tidigt nästa morgon mot Norska fastlandet för att försöka utnyttja ett väderfönster mellan kulingarna. Detta gör att vi inte hinner med att utforska Isfjorden som vi hade tänkt. Vi får också bråttom med att förbereda vår segling tillbaka. Gevären skall återlämnas, vi måste handla mat och diesel och surra jollen. Det blir en hektisk eftermiddag. Vi avslutar med att äta pizza i byn innan vi kojar tidigt för att vara utsövda nästa dag.

Vi lämnar Longyearbyen vid sjutiden på morgonen i frisk nordostlig vind som senare ökar till 16-17 m/s. Fort går det i alla fall. Vi slörar fram i 8-10 knop med revade segel. Ett par timmar in i min vakt minskar sedan vinden hastigt och dör strax ut helt. Får starta motorn en stund men sedan kommer vinden tillbaka, nu från sydost, 11-12 m/s. Vi sätter kutterfock och revad stor och skotar hårt och med detta gör vi god fart söderut. När jag går av mitt pass närmar vi oss Sørkapp. Somnar snabbt i kojen till det porlande ljudet av forsande vatten runt stäven.

När vi lämnat den skyddande kusten av Spetsbergen får vi känna på Barents hav när det visar sig från sin verkliga sida. Vi har en hård sydostlig vind och hög sjö emot oss så det blir ett antal tuffa timmar och ett visst offrande överbord till Poseidon. Jag har vaktpasset mellan 21 och 24 och längtar konstant till min sköna sovsäck. Mat är inte att tänka på just i denna stund. När jag äntligen får krypa ner i kojen vid midnatt somnar jag omedelbart ganska matt av sjösjuka och av att parera båtens jobbiga rörelser när stäven höjs mot himlen för att i nästa stund falla fritt i vågdalen. Att ta sig in på toaletten och kränga av sig overallen utan att slå ihjäl sig är ett helt företag under dessa omständigheter.

När jag väcks nästa gång har tack och lov vinden minskat något och sjön har också ordnat till sig till det bättre. Vi får en ganska skön dag med många, många delfiner runt båten och flera valar i sikte. Vi passerar Bjørnøya när jag sover så jag missar den och den ligger som vanligt insvept i dimma men senare när vi är cirka 40 distansminuter söder om ön så spricker plötsligt molnen upp kring ön och den visar sin höga siluett mot midnattsolen. Tjusigt!

Nästa dygn förflyter som det förra utan större vedermödor. När jag går på mitt sista pass har vi redan Norges höga nordkust väl i sikte och kan styra in i hamnen på Skjervøy där vi startade vårt äventyr för ett par veckor sedan klockan sju på morgonen, vilket åter betyder att vi avverkat alla de 530 distansminuterna på exakt 72 timmar. Tajmat och klart som i Jönssonligan!

Eftersom vi har några dagar kvar innan vi skall mönstra av i Tromsø avslutar vi vår semester med lättsam slösegling i Nordnorges storslagna skärgård. Det är minsann inte fy skam det heller. Vi fiskar torsk och får fem stycken på lika många minuter och de är stora! Den minsta väger 4,5 kg och den största nästan sju. Det blir middag i två dagar till hela besättningen. Vi lägger till i den lilla fiskehamnen Kristoffervalen på en större ö som heter Vannøya. Precis när vi förtöjt utanpå en äldre fiskebåt går det förbi en ren i hamnen. Det händer ju inte så ofta i svenska hamnar. Nästa dag ägnar vi åt vandring på fjället utmed en rödmarkerad led. Det finns flera att välja på och vi väljer en som verkar vara lagom för en dagstur. Vädret är varmt och skönt och vi kan för första gången denna semester helt glömma ull-underställ. Det blir en härlig tur med många renar i sikte men inga andra människor. Man behöver verkligen inte trängas i Nordnorge.

Nästa dag går turen tillbaka till Tromsø för att städa båt och packa ihop inför hemresan. Jag har njutit av varenda stund (nja, nästan i alla fall) och fått med mig fantastiska upplevelser från denna nordliga vildmark. Jag känner stor tacksamhet mot mina vänner som bjöd in mig till detta äventyr och mot naturen som bjöd på enastående upplevelser och inte skickade någon storm över oss på Barents hav.