Långhelg i augusti på PhuThap Boek

Reseberättelse från en tredagars cykeltur i augusti på berget Phu Thap Boek och nationalparken Phu Hin Rong Kla i norra Thailand med sambo och några cykelkompisar från Bangkok.

Av: Banankontakt

 

Känns berget Phu Thap Boek i Thailand bekant? Det gjorde det inte för mig och då har jag ändå bott och rest i Thailand i 25 år. Phu Thap Boek ingår inte i skaran av Thailands mer välkända resmål men likafullt reser sig det knappt 1800 meter höga berget i provinsen Phetchaboons norra del i det område där Thailands centrala, nordöstra och norra delar samt Laos möts. I direkt anslutning till berget ligger nationalparken ”Phu Hin Rong Kla” med märkliga bergsformationer och basområdet för 70-talets kommunistiska gerilla. 

Min sambo Wej hade långledigt från sitt arbete och tillbringade stor del av tiden i Thailand där hon bland annat ägnade sig åt långfärdscykling tillsammans med vänner i ett lokalt cykelsällskap. De hade alla cyklat på Phu Thap Boek och kringliggande nationalparker tidigare och argumenterade att nu när jag anslutit vore en ny tur till Phu Thap Boek ett perfekt sätt att tillbringa en gemensam långhelg på.

Till skillnad från oss själva som var lediga från våra jobb, arbetade våra cykelkompisar och kunde därför inte komma ifrån Bangkok förrän på fredag eftermiddag. Medan dom skulle köra bil till vår mötesplats i samhället Lomkao tog vi en dag tidigare tåget norrut till staden Phitsanulok för att göra en liten sidoutflykt innan cykelturen.

 

I väntan på tåget på Don Muang station (mitt emot gamla flygplatsen). Foto: Wej 

I motsats till SJ tillåter Thailands statliga tågbolag att man transporterar cyklar ombord på tåg. När första morgontåget norrut rullade in på Don Muangs station i norra Bangkok fick vi snabbt hjälp av tågets lastpersonal att lyfta ombord våra cyklar till tågets godsfinka.

Vi ankom Phitsanulok vid lunchtid när hettan var som mäktigast. Vår första åtgärd var att ta en espresso respektive en islatte på en liten servering utanför stationen innan vi trampade iväg för att leta efter ett lämpligt hotell. Ingen av oss hade tidigare varit i Phitsanulok och vi irrade runt säkerligen en timme innan vi hittade ett lämpligt boende. Hotellet låg alldeles intill en lågstadieskola och från balkongen kunde vi se rakt in i ett av klassrummen och höra när skolbarnen i kör repeterade lärarens ord.

Strax innan det var dags för eleverna att gå hem kom ett störtregn som varade en halvtimma. Regnet var förlösande och rensade luften som blev betydligt lättare att andas. Efter en tupplur tog vi våra cyklar och cyklade runt i stan för att se oss omkring. Vårt hotell låg i närheten av Nan-floden på vars ena bank 1300-talstemplet Wat Phra Sri Ratana Mahathat ligger. Templet hyser buddastatyn Pra Buddha Chinnarat som anses vara en av landets vackraste och som ofta syns i turistbroschyrer.  

En inte riktigt lika välkänd buddastaty på planen bakom templet

Nästa morgon lämnade vi hotellet i ottan för att cykla genom centrum ut till busstationen. Biljetter införskaffades till Lomsak, en mindre stad 10 mil längre österut. I väntan på avgång åt vi traditionell frukost i form av varsin tallrik korianderdoftande kyckling och ris kokt i kycklingbuljong (khao man gai) och avslutade med kaffe. När bussen kört fram lastade vi in cyklarna i lastutrymmet och klev ombord. Resan mellan Phitsanulok och Lomsak tog oss på slingrande vägar över bergen och genom glest befolkade områden med spektakulära vyer över den skogklädda omgivningen.

Två timmar senare var vi framme i Lomsak och då återstod endast en mil till det betydligt mindre samhället Lomkao där vi stämt träff med våra vänner från Bangkok. Vid ihopmonteringen av cyklarna på bussterminalen noterade Wej att hennes bakdäck slitits ut och att korden blivit synlig. Däcket var ett Panasela Panaracer Tourgard lättviktsdäck och hade efter c:a 1000 mils intensiv touring mestadels i Thailand slutligen givit upp. 

Dagens viktigaste uppgift förutom att sammanstråla med vännerna från Bangkok blev därför att hitta ett nytt däck. Eftersom cykling som sport först på senare år börjat växa i Thailand kan det vara svårt att hitta välsorterade cykelaffärer utanför de större städerna. Vännerna från Bangkok kontaktades men hade sedan länge passerat de städer där vi visste att det finns ordentliga cykelaffärer. Problemet med däcket visade sig därför vara värre än vi först trott.

Hur det än var kurrade våra magar och vi kände att vi behövde både mat och kaffe innan vi gav oss ut för att leta efter någon affär som kunde tänkas ha åtminstone enklare cykeldäck. Vi körde runt lite i kvarteren i närheten av busstorget och bestämde oss för att gå in på en liten inbjudande lunchservering i ett gathörn. Cyklarna parkerades utanför och vi tog ett bord där vi kunde hålla dem under uppsikt men ändå få både skugga och takfläktens svalkande drag över oss.

Eftersom det var tiden mellan lunch och middagstid var vi de enda gästerna. Vi beställde mat och serverades snabbt av en trevlig kvinna något yngre än oss själva. Hon frågade först lite försynt, men sedan mera ingående om våra cyklar och vart vi var på väg. Det visade sig efter en stund att hon och hennes familj var aktiva cyklister och hon berättade vidare att deras granne var en tävlingscyklist som startat en lokal cykelklubb och dessutom bedrev garageförsäljning av cykelprylar.

Några av barnen som slöt upp vid restaurangen för att cykla med oss till Lomkao  

När vi frågade servitrisen om hon visste om han händelsevis också kanske hade däck till salu ringdes han omedelbart upp och BINGO. Däck hade han gott om och inom en kvart var han på plats med ett antal olika däck hängandes över axeln. Wej valde ut ett lämpligt par och monterade dem så att hennes cykel nu var redo för turen upp på Phu Thap Boek.

Vi hade en knapp mils cykling kvar till mötesplatsen i Lomkao. Tävlingscyklisten, servitrisen och en grupp barn i klubben bestämde sig för att följa oss dit. Hela gruppen trampade iväg i samlad tropp och kom fram en halvtimme senare. Vi bytte telefonnummer och e-postadresser och tog farväl av våra nya bekantskaper, som vände hemåt i skymningen.

Någon timme senare kom vännerna från Bangkok i två bilar. I Lomkao finns vad vi vet inget hotell och inte heller någon camping. På skyltar utanför vägverkets lokalkontor och förrådsbyggnader brukar det stå "service i allmänhetens tjänst - välkommen". Våra kamrater är rutinerade touringcyklister och har vid tidigare turer tagit fasta på detta budskap och så fick det därför bli även denna gång. Vi rullade in på parkeringen och frågade om vi fick övernatta där. Den lokale vägverkschefen välkomnade oss och lät oss dela på ett enkelt rum. Standarden var av allra enklaste slag, men det var ändå ett tak över huvudet. Bilarna parkerades under själva kontorsbyggnaden och vi gav oss in till torget för att hitta något att äta. Kolhydratsladdning är viktigt även i Thailand och vi valde därför en servering som specialiserat sig på ”Khanom Jin”, en kinesisk mattradition och utgörs av en speciell sorts risnudlar som äts ihop med diverse såser - inte helt olikt spagetti med köttfärssås med andra ord.

Klädtvätt bakom Vägverkets kontor.   Foto: Wej

Mot berget!

Tidig lördagsmorgon ger vi oss iväg efter en snabb frukost på torget. På väg ut ur samhället passerar vi en grupp munkar som går sin dagliga allmosevandring. Ena halvan av vårt sällskap tar bilen upp på berget – de säger att det är för att kunna ta med all mat och annan utrustning. Vi argumenterar inte emot, men påpekar syrligt att det borde räcka med en person för att köra bilen upp på berget... 

Vägen från Lomkao fram till Phu Thap Boeks fot består av en lite drygt två mil lång och platt landsväg och är egentligen bara att betrakta som transportsträcka. Efter en korsning tar vi höger och vips är transportsträckan slut. Stigningen börjar och är inledningsvis beskedlig och vägen är en ordentlig landsväg med bred vägren.

 

På väg uppför på utmärkt väg.  Foto: Wej

Gruppens puls börjar stiga och våra anleten blir blanka av svett. Vi som cyklar upp kör i lite olika tempo och gruppen är snart ganska utspridd. Här och var stannar vi för att pusta, dricka vatten och vänta in varandra. Efter drygt två timmars cykling stannar vi till i en bergsby bebodd av Hmong-folket. Vi beställer in varsin läsk och lite tilltugg och passar på att slappa en halvtimme innan vi tar oss an den övre halvan av berget.

Vägen har nu blivit smalare och har inte längre mittstreck och vägren. Asfalten är dock av god kvalitet och det enda problemet är just att vägen lutar uppåt och därtill ganska brant.

Ju längre vi kommer upp på berget desto sämre blir vägen. Vi passerar människor som till fots tar sig till och från sina brant lutande åkrar. Ibland möts vi av någon pickup-bil på väg ner för berget med ett rejält lass av blomkål. Andra gånger blir vi omkörda av mindre lastbilar på väg uppför berget.

Berget är högt och ju längre upp vi kommer desto svalare och behagligare blir luften. När vi börjar närma oss toppen trampar vi rakt in i molnen och den vackra utsikten försvinner. Vid ett vägskäl högt upp på berget där man tar av till nationalparken samlas vi inför sista rycket upp till platsen där vi skall bo. Vägen är här uppe byggd av betong som spruckit sönder på sina ställen. I den låga hastighet vi håller uppför berget har vi dock god tid till att manövrera mellan hålorna. Sista biten upp till vårt boende är den allra brantaste och vi får ta i ordentligt för att ens kunna hålla styrfart.

Brant uppför men fortfarande hyggligt bra väg.

Platsen där vi skall bo är en slags campingplats på bergets topp. Campingen med tillhörande enkla sovsal har byggts av staten och överlämnats för förvaltning till Hmong-befolkningen som på så sätt har möjlighet att tjäna lite pengar på den så gott som hundraprocentigt inhemska turismen.

Vi diskuterar om vi skall sätta upp våra tält ute på gårdsplanen eller inne i den stora samlingssalen som också utgör sovsal för turister. Eftersom det är risk för regn och kraftig vind väljer vi det senare.

Våra vänner som kört bil upp är redan på plats med all mat. Vi äter lunch och bestämmer oss därefter för att göra en kort utflykt till en närbelägen hmongby. Nedförsbacken är brant och det tar oss endast 15 minuter att komma fram till byn där vi köper varsin dricka och lite sötsaker. Återfärden uppför berget är kämpigare och tar en dryg timma.

 In i dimman.   Foto: P'Ben

Efter att andra gången trampat den sista branta sträckan upp till campingen är det dags att förebereda sig för kvällen. Alla är ordentligt svettiga efter dagens cykling och längtar efter en dusch. Några regelrätta duschar finns inte utan det som erbjuds är enskilda bås med en vattentunna ur vilken man skopar upp kallt vatten och häller över sig. Att begjuta sig med iskallt vatten påminner om känslan av bad i jokk under fjällvandring – det obekväma i att först blöta ner sig och tvåla in sin lekamen och därefter återigen hälla iskallt vatten över sig för att skölja bort tvålen – ersätts efteråt av ett välbehag när den rena kroppen sakta torkar och återfår sin värme.

Efter att alla tvagat sig sätter vi oss till bords på golvet och låter oss väl trakteras av alla de rätter P’Yu i förväg förberett i den restaurang hon driver hemma i Bangkok. 

Inmundigande av medhavda delikatesser. Kocken själv i gult och lila. Foto: Wej 

 

Nationalparken

Natten bjöd temperaturer kring 10 grader. Det borde inte vara kallt för en svensk viking, men lägg till kraftig blåst och ett idogt regnande och kombinera detta med en alltför tunn sovsäck så är det lätt att förstå att det var lite ruggigt. Efter frukost på golvet i sovsalen satte vi oss på våra cyklar för att besöka den närbelägna nationalparken ”Phu Hin Rong Kla”.

Det är 33 km till nationalparkens besökscentrum och vägen är av hygglig kvalitet, men med några passager där asfalten försvunnit och ersatts av geggigt grus. Vägen går både upp och ner där den slingrar sig mellan bergen.

Rätt var det var dök den upp – Rång Rien Garn Muang – fritt översatt som ”Politikskolan”. Inrättningen fungerade som bas för Thailands kommunistiska parti och dess sympatisörer och funktionärer som under 70-talet utkämpade gerillakrig mot armén. I denna bas hade man sina bostäder, höll utbildningar och ledde kampen mot regeringsstyrkorna. Topografin med tät skog och höga branta berg gör att platsen är synnerligen väl vald för att basera omstörtande verksamhet på. När kampen mellan kommunistgerillan och regeringen tagit slut har denna bas blivit ett litet museum där de hyddor man bodde och verkade i ännu finns bevarade.

Jag har läst mycket om denna period i Thailands historia inklusive böcker av författare som i sina yngre år var medlemmar i rörelsen. Häromåret såg jag en känd dramadokumentär om kampen mellan höger- och vänsterkrafter på 70-talet som utspelade sig i detta område. Trots detta visste jag inte att det var exakt på denna plats basen för partiet låg utan blev mer än lovligt överraskad när vi helt plötsligt där. Hade jag i förväg vetat att vi skulle komma att besöka platsen skulle jag definitivt förberett mig bättre genom att gå tillbaka till mina böcker för att läsa på om denna period i Thailands moderna historia.

Mina medcyklister äger inte samma intresse för historia och politik och snart satt vi på sadlarna igen. Lunch intogs på en liten servering nära nationalparkskontoret mitt inne i nationalparken. Mätta och belåtna gjorde vi även ett kort besök i museet alldeles intill restaurangen. Museet behandlade både områdets särskilda natur och roll i Thailands politiska historia.

Innan vi vände tillbaka gjorde vi en kort avstickare till ”Lan Hin Taek” i närheten av museet och restuarangen. Lan Hin Taek är en märklig bergformation där berget utsatts för tryck underifrån och därför kommit att brytas upp i långa och olika djupa räfflor i bergets ytstruktur.

Barfota på Lan Hin Taek (jag cyklade med racerskor och dom gick inte att gå med här)  Foto: Wej

När vi börjat vår återfärd tornade mörka moln upp sig och hotade med regn. De första dropparna kom redan efter några kilometer och strax därefter började det regna mer ihållande. Vi fortsatte en stund till, men när regnet tilltog och mer liknade en dusch, tog vi våra cyklar och ställde oss i en kurva under de lummiga grenarna på ett stort träd och överlade vad vi skulle göra.

Att vänta ut regnet var inte ett alternativ eftersom det då skulle hinna bli mörkt innan vi var tillbaka igen. Bäst som vi stod där kom en pick-up med tak över flaket och körde förbi, bromsade och backade tillbaka och frågade om vi ville ha skjuts. I vår belägenhet var detta erbjudande svårt att tacka nej till så vi lastade upp cyklarna och oss själva på flaket.

Bilen kördes av en familj som var ute på utflykt i nationalparken. Blöta och frusna satt vi därbak och tyckte vi hade haft tur som fått lift utan att ens försöka lifta. Våra kamrater som kommit iväg från Lan Hin Taek före oss blev strax omkörda och vinkade ansträngt till oss när vi for förbi dem i bilen. Vi var båda övertygade om att även våra kompisar då skulle försöka få lift med någon annan bil.

När familjen släppte av oss i vägskälet utanför entrén till nationalparken hade det slutat regna och vi kunde cykla de sista kilometrarna till campingen. Ju mer tiden led desto mer uppenbart blev det att kompisarna nog inte liftat trots allt. När de dök upp efter en och en halv timme i störtregn haglade det syrliga kommentar som alla anspelade på temat "veklingar och tuffingar". Det gick inte att argumentera emot dem utan vi fick finna oss i rollen som kvällens hackkycklingar.


Gänget 


Hemåt

Även andra natten var kulen och kall och jag frös i vårt tält trots att det var uppställt inomhus. På morgonen talade jag med föreståndaren för campingen och berättade att jag frusit. Han tyckte nog det var lite kul med en utlänning som frusit för han svarade genast att natten inte alls varit så särskilt kall. Med lite stolthet och illa dolt skryt i rösten sade han:

-  "Kom hit på vintern – då är det så kallt att bilen har svårt att starta och ibland blir det is på bilrutan."

Visst kan det vara kallt på bergstopparna i Thailand, men nu skrävlade han uppenbart för fel gubbe! Välkommen till Sverige i januari säger jag bara.

Tält togs ned, väskor packades och lastades i bilen och på cyklarna. Vi promenerade upp till toppen bakom campingen en sista gång för att beundra utsikten över molnhavet nedanför med toppar som stack upp som öar. Nu väntade över tre mils cykling utan att behöva ta ett enda tramptag!

Utsikt över en arkipelag av bergstoppar och molnhav 

Uppfarten till campingen från huvudvägen var en spikrak c:a 200 meter lång och mycket brant betongväg som nu skulle cyklas åt det bekväma hållet. Vi kom överens om att hålla fri fart ned men att då och då stanna för att samla ihop gruppen. En efter en släppte kamraterna sina bromsar och sköt iväg nedför backen i hög fart. En extra sväng till hemlighuset gjorde att jag blev siste man iväg. När jag grenslade min cykel insåg jag att mitt bakdäck hade på tok för lite luft samt att pumparna redan åkt iväg med kamraterna. Vad göra?  Däcket slog ju trots allt inte igenom så jag tänkte att jag får ta det försiktigt nedför backen, dom andra lär ju stå och vänta in mig någonstans. 

Att köra nedför de branta serpentinvägarna med en hel del hålor kräver att man koncentrerar sig på att bromsa med eftertanke. När jag rullat ett par minuter kom jag ifatt mina kamrater som stannat till i en kurva för att slappa ut luft ur sina däck där brännheta fälgar tvingat upp trycket. Samma sak hade hänt mig men trycket i mitt bakhjul var nu alldeles lagom och jag kunde glatt rulla vidare utan att behöva tömma ut någon luft.

Underbart är kort och den sträcka som tog oss 4 timmar för att kämpa oss uppför tog en halvtimma att åka nedför. Några fotopauser och inväntande av kamrater gjorde att nedfärden kanske tog 50 minuter totalt.

När vi svängde ut på slätten nedanför berget var det slutbromsat för dagen. Fälgarna svalnade och mitt bakdäck återfick omgående sin svampighet. Vi hade c:a två mil kvar till vägverkskontoret där den bil som inte körts upp på berget stod parkerad. Mitt pysande bakhjul fick pumpas två gånger under dessa mil.

Turen avslutades på parkeringen hos vägverket i Lomkao. För vår del var resan inte slut än, vi hade semester och hade planerat att resa vidare med buss till Laos huvudstad Vientienne c:a 30 mil mot nordost.  Våra cyklar skickades hem med våra vänner som nu kunde se fram emot en lång bilfärd hem till Bangkok där en vanlig tisdagsmorgon på kontoret väntade dem.

 

Om regionen

Området mellan provinserna Petchabun och Pitsanulok är bergigt, ganska svårtillgängligt och relativt glest befolkat. Få utländska turister letar sig hit, men för den som är intresserad finns här nationalparkerna Phu Hin Rong Kla som vi besökte samt Khao Kho, Thung Salaeng Luang och Nam Nao. De är alla populära bland thailändska MTB-cyklister och var och en har sin egen karaktäristik.  

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-06-24 21:38   rohubi
Betygsätt gärna: 4
Jätteintresant!
 
2011-08-19 18:01   runes
Betygsätt gärna: 5
Mycket intressant och bra refererat
 

Läs mer

En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
Visst är det smidigt med färdiga frystorkade rätter på turerna men att torka och göra sina egna rätter är inte särskilt svårt. Planera lite och prova ...
Andra delen av Lasses cykeltur genom östra Afrika. Den här gången får ni läsa om vägen till Karamoja i Uganda samt jakten på Sir Wilfreds Thesigers ... 4 kommentarer

En cykeltur till Turkana

Den femte cykelturen i Afrika tog Lars till avlägsna områden i norra Kenya. 6 kommentarer

Crime walk på Romeleåsen

Cykeltur till Dörröd på Romeleåsen. Kulturell och folkbildande cykeltur längs banvallar och backiga landsvägar mellan Malmö och Dörröd. 2 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.