Kyliga påskfjäll

Påskafton 2008 inföll redan den 22 mars och den dagen hade jag och min sambo bestämt oss för att ta en tur runt Mortsfjället i Vindelfjällen. Vi skulle starta i Solberg och gå på skidor norrut på Mortsfjällets östra sluttning, svänga av in i Syterskalet, övernatta i Viterskalsstugan och avsluta i Hemavan dagen därpå. Vår nioåriga dotter hade förklarat för oss att ”Jag stannar nog hellre och umgås med morfar och Birgitta” och var inte med på turen. Efteråt var vi tacksamma för hennes val.

Med var istället en alldeles ny familjemedlem, hunden Bella. Korsning mellan pointer och alaskan husky och tidigt pensionerad slädhund. På vår tur skulle hon dra den av oss som drog pulkan.

En trevlig och sen middag kvällen innan gjorde att vi kom iväg från Solberg först vid halv ett på eftermiddagen. Första dagsetappen var drygt två mil och med fint väder och draghund som hjälp skulle det vara helt lugnt. Fint väder var det verkligen. Solen sken från en molnfri himmel och snön gnistrade. Temperaturen låg neråt femton minusgrader och det var knappt att solen gav någon värme. Men vackert var det. Utsikten söderut mot Storlaisan och Laxfjället i motljus var fantastisk.

Efter en dryg timma tog vi första rasten. Vi tog dunjackorna på oss och hundjackan på Bella. Vi mumsade smörgåsar, korv, kaffe och choklad och Bella fick godis i en kåsa. Vi fortsatte mot vindskyddet i Stabre och tog en kort paus. Kollade tiden. Sju kilometer på en och en halv timme. Då borde de resterande fjorton kilometrarna ta tre timmar och vi borde komma fram i tid före solnedgången. Glidet var inte det bästa med ovallade skidor och kall snö och utan så mycket marginal tyckte vi det var bäst att röra på sig.

Vid halv fem gick solen ned bakom Mårtsfjället. Det var en vacker syn när det sista av solskivan försvann ned bakom fjällryggen. Fortfarande en dryg mil kvar och nu sjönk temperaturen snabbt. Ingen sol som värmde vare sig oss eller snön. Det påverkade mest skidföret. Det som tidigare varit småtrögt blev nu helkärvt. Vi fick mer gå på skidorna än glida. Vi fick staka i nerförsbackarna och fick ingenting gratis. Bella fick kämpa hårt och så snart vi gjorde stopp rullade hon ihop sig bredvid spåret. Nu hade hon på sig jackan hela tiden för att hålla värmen någorlunda.

Rastskyddet vid renvaktarstugan i Syterskalets östra mynning dök upp som en liten mörk prick i den ljusblåa snön. Klockan var sex på kvällen och det var skumt. I rastskyddet tog vi en frukt och även om det inte var någon värme där så kunde vi tina våra frusna lemmar litegrann. Vi konstaterade att det fanns en nödtelefon i rastskyddet, men tänkte inte så mycket mer på det. Tanken slog oss kort att vi kanske skulle övernatta där istället för i Viterskalsstugan, men vi viftade snabbt bort den. Vi ville till värmen i Viterskalet, vi ville tända upp en brasa i kaminen i stugan och värma oss vid den och laga varm mat, sova på en madrass. Trots tröttheten bestämde vi därför att vi skulle fortsätta

.

På med skidorna igen. Snön hade nu en mörkare blå nyans. Södra och Norra Sytertopparna på var sin sida och Syterskalet blev kontraster mot den mörknande kvällshimlen. Stjärnorna började komma fram. Gång efter annan fick vi stanna, ta av en skida och slunga en fot en stund för att få upp värmen, samma sak med händerna.

Pannlampa, hade jag tänkt när vi packade hemma inför turen, inte behövs det. Vi ska ju bo i stuga och på sin höjd hitta till dasset på kvällen. Krisar det får man använda potta. Nu såg vi inte längre ledmarkeringarna. Vi kände oss fram med skidor och stavar för att avgöra åt vilket håll leden gick. Stjärnorna på den svarta himlen och silhuetterna från fjällen var det enda vi hade att navigera efter.

Några gånger misströstade vi. Kommer vi att hitta fram till stugan eller kommer vi att frysa ihjäl här i Syterskalet i detta fantastiska, vackra landskap? Onekligen kan man dö på fulare ställen, men det var ju inte det som var planen. Vår dotter väntade på oss hemma hos svärfar. Det sista varmvattnet i termosen, lite chokladdryckspulver och salami fick upp vårt mod igen. Vi fick känna med pekfingret i termosmuggen för hälla på lagom med vatten. Iväg igen lite starkare än innan pausen.

Vi fortsatte långsamt, trevande. Nu såg vi inte varandra längre om vi inte var alldeles bredvid varann. Stjärnorna var det enda som gav ljus åt snön.

Plötsligt, en ljuspunkt! Den rör på sig! Kanske trehundra meter bort flämtade ett svagt ljus till en stund och försvann sedan. Det måste vara stugan. Det måste vara någon som gick till dasset och hade med sig en pannlampa för att hitta dit. Nu gick skidorna plötsligt mycket lättare och vi siktade på det ställe där vi sett ljuset. Först när vi kom alldeles inpå kunde vi se stugan och strax efter nio ramlade vi in i Viterskalets nödutrymme tillika hundrum. Tre timmar efter solnedgången. Minus 25 visade termometern i stugfönstret. Gissa om vi sov skönt den natten. Med brasan sprakande i kaminen, med magen full av köttbullar och potatismos och med våra trötta kroppar halvvägs nere i sovsäckarna.

Resten av turen blev helt odramatisk. Solen sken även nästa dag, temperaturen steg och den sista nedfarten efter skoterleden vid Syterbäcken kunde vi njuta av farten och Bella fick sträcka ut i de hastigheter hon var van vid att springa.