Katterjåkk till Abisko - En riktigt dålig vandring?

En tur som började snett och sedan fortsatte ner i diket...för att till sist ändå komma upp på vägen igen.

Av: Onesport

Jag har länge tänkt att de relativt oplanerade turerna är min melodi, att ändrade förutsättningar inte påverkar mig nämnvärt. En vandring i augusti 2019 fick mig att fundera över om det verkligen stämmer, där och då kände jag vid några tillfällen att allt var skit och att jag lika gärna kunde åka hem, det kändes helt enkelt totalt misslyckat. Nu när det nästan gått ett år så blir det lite som lumparminnen, det där som inte var så lyckat bleknar bort och kvar finns det som faktiskt var ganska trevligt. Det gjorde att jag mot förmodan började plita på en kort berättelse, även om den är baserad på av tiden naggade minnen så tyckte jag ändå att det fanns några guldkorn jag vill förmedla.

Det fanns som vanligt inledningsvis ingen tydlig plan, tänkte att man kommer väl på något. Sedan satte stressen in, stressen att få tag på tågbiljetter som passade ihop med lämpliga semesterdagar. Att resten av familjen skulle tycka att de lämpliga semesterdagarna även var lämpliga att släppa iväg mig ensam upp till Lappland. Resultatet blev biljett till Abisko, fem nätter på fjället och hem från Abisko, jag behövde idéer, det kom inga.

Till sist så blev det min nyinköpta ”Högalpin karta Abisko – Riksgränsen” som skapade någon slags fast punkt för resan. På den intressanta 1:25000-kartan tyckte jag mig tydligt kunna se att det borde gå att ta sig upp ur Kårsavagge, gå på skrå norr om Gorsačohkka på ca.1200m och sedan vika av söderut för att nå Hoiganvággi. Det räckte för mig, resten av dagarna skulle säkert gå att fördriva med att ta sig dit och sedan därifrån efter genomfört experiment.

Den krångliga resan (mot att omvärdera hur jag fungerar) börjar…

Det började gå snett något dygn innan avresan, ett godståg hade kört sönder en halvmil räls någonstans norr om Boden, jag fick ett meddelande om att sträckan Boden - Abisko skulle ersättas med buss. Jaha…en av anledningarna till att jag hela tiden hamnar just i Abisko är att det är så skönt att slippa massa byten av transportmedel.

Detta var liksom det första gruskornet i dojan, jag tyckte det var lite surt att få skumpa timme ut och timme in på en buss istället för att kunna ligga utsträckt med en bok ända fram till Abisko. På grund av rälsproblemen så blev ju naturligtvis avgången från Stockholm också försenad (sen tågvändning), jag som hade anlänt från Skövde ett par timmar innan ordinarie avgång blev ju ganska snabbt uttråkad när jag nu istället skulle få vänta i fyra timmar.

I ivern att hålla oss resenärer informerade flyttade Trafikverket sedan fram avgångstiden cirka tio minuter var tionde minut, nu hade den tålmodige fjällvandraren nästan gett upp hoppet och räknade med att i bästa fall komma iväg följande dag. MEN, till sist så kom faktiskt tåget in på perrongen och avgick fyra och en halv timme försenat, rätt skönt tyckte jag som hade väntat i sex och en halv...

Kors i taket, på väg!

I ett försök att pigga upp mig själv tänkte jag nu att förseningen trots allt gjorde så att man skulle kunna äta frukost i lugn och ro innan vi var framme i Boden. Efter en riktigt hyfsad nattsömn blev det mycket riktigt tågfrukost i höjd med Örnsköldsvik.

Vid lunchtid kom vi till Boden, SJ gjorde ett riktigt bra jobb och såg till att alla resenärer fick mat på restaurangen som ligger i stationshuset. Där utbröt lättare panik då ett tåglass med folk skulle skaffa sig något att äta. Det hade under resan norrut gått upp för mig att jag kommit mitt i Fjällräven Classic och hört många medresenärer som var bekymrade över att de nu skulle tappa drygt en halv dag innan de kom igång. Jag hade vid frukosten pratat med en tjej som skulle upp och jobba som funktionär i Abisko, eftersom hon liksom jag reste ensam gaddade vi ihop oss så att jag höll koll på bagaget medan hon på ett imponerande sätt armbågade sig igenom matkön och kom ut med två tallrikar lunch som var helt okej.

När bussen på eftermiddagen rullade iväg från Boden märkte jag att jag redan bestämt mig för hur mördande lång och tråkig resan skulle bli. Jag som trodde jag var flexibel hade egentligen räknat med att äta lunch i Abisko innan det bar ut i naturen, detta grämde jag mig över en stund medan jag satt och försökte sova bort några mil.

Mellan Jokkmokk och Gällivare inträffade en obehaglig episod som inte direkt bidrog till att höja stämningen. Busschauffören stannade utefter vägen och gick ut för att som jag förstod det trycka till en bagagelucka som inte verkade vara helt stängd. Medan chauffören är på andra sidan bussen kliver en äldre herre av för att kissa, det verkar inte som om chauffören observerat detta men precis när bussen rullar iväg skriker en av passagerarna längst bak att någon ramlat ute i skogen. Tvärnit, chauffören och ett par passagerare som jag uppfattade som sjukvårdskunniga sprang ut och hittade farbrorn liggande en bit ut i skogen. Tydligen hade han på något vis förlorat medvetandet och fallit omkull, otrolig tur att någon såg honom. Han skulle liksom vi andra ut på fjällvandring men tog sig klokt nog till sjukhuset i Gällivare istället, hoppas allt gick bra. Det var inte utan att man började fundera på om resan hade någon förbannelse över sig.

Medan vi gjorde ett lite längre stopp i Kiruna konstaterade jag att klockan var sju på kvällen och att en lugn eftermiddagsetapp från Abisko mot Kårsavagge istället skulle bli sen kväll i Abisko och en nationalpark att ta sig ur för att kunna tälta på lagligt sätt. Till allt elände såg vädret ut att bli riktigt uselt under kvällen, jag som inte bryr mig om sådant brydde mig just då en hel del.

När vi närmade oss Abisko såg jag av någon anledning för min inre syn Karl XII:s likfärd, så dystert kändes det, mörkret och det utlovade regnet föll över bussen. Då överhörde jag hur ett annat sällskap tydligen skulle till Katterjåkk, jag fick snabbt en idé om att jag kunde vända på min tur och gå från Hoiganvággi till Kårsavagge istället. Tydligen skulle vädret vara mycket bättre i Katterjåkk också, jag pratade med chauffören och det var inga som helst problem att åka med dit istället. Någonstans runt klockan elva på kvällen (i riktigt bra väder faktiskt) så stod jag till sist redo att börja min fjällvandring. Jag hade en idé om att ta mig upp till Gátterjávri och övernatta där, det sket sig också, det blev för mörkt, jag var för trött, tältet slogs upp bland skidliftarna ovanför Katterjåkk.

Mörker i Katterjåkk...

Det funkade, och sedan då?

Nästa dag var vädret på min sida, solen sken och jag fick en fin start på vandringen.

Ny dag, fint väder

Gátterjávri

Efter Gátterjávri valde jag den här gången den ”nya” sträckningen av leden, förra gången tog jag den gamla nedrasade(?) vägen (länk) ,får nog säga att den nya vägen var väl så ansträngande, men trevlig.

På väg mot Hoiganvággi

När jag gått ett tag och närmade mig ingången till Hoiganvággi kände jag mig märkligt håglös och spänningen jag normalt sett brukar känna när jag är på väg ut i okända områden (i detta fall Hoiganvággi) saknades helt. Jag insåg där och då hur mycket allt strul hade påverkat mig, jag kände mig helt oinspirerad och dessutom lite gnällig över att jag inte hittade någon slags stig att följa – i Hoiganvággi! Vad hade jag väntat mig?

Hoiganvággi, folktomt, såg inte någon

Natten tillbringades där kartans rekommenderade färdväg sneddar över till dalgångens norra sida. En något blåsig men på det stora hela väldigt trevlig tältplats piggade trots allt upp lite men det var tur att jag hade min Hoiganvággi - Kårsavagge - travers att fokusera på, turen kändes absolut inte som det brukar.

Följande morgon knatade jag iväg och gick norr om Alip Duvrras och siktade på att hamna strax öster om sjön 1055.

På väg mot Gorsačohkka, bortanför sjön syns renvaktarstugan vid Hoiganjávri

Sikten blev tråkigt nog sämre och regnet kom men jag tog mig fram till sjön och hade inga svårigheter att hitta den inte fullt så branta delen på Gorsačohkkas östsida som enligt mina beräkningar även skulle gå att följa även på nordsidan och slutligen leda mig ner i Kårsavagge.

En bit upp på Gorsačohkkas sida, Kårsavagge kommer inom synhåll

Vädret var fortsatt ganska trist, lyckligtvis var inte terrängen så svår att perfekt sikt var nödvändig, inte heller hamnade jag i några hala partier. Slutklämmen ner i Kårsavagge var faktiskt ganska brant och det var nog lika bra att jag gick åt det håll jag gjorde, uppåt hade varit tufft.

Sökande efter bästa vägen ner

Det fanns faktiskt ett och annat röse som underlättade navigeringen, detta tillsammans med lite tur och kanske, jag säger kanske, en viss erfarenhet gjorde att jag inte en enda gång kom fel och behövde gå tillbaka upp vilket var väldigt skönt.

Den värsta branten är gjord, inre delen av Kårsavagge

När jag sökte mig över till sluttningarna under Biran hittade jag vid ett litet vattendrag en gammal vattenflaska inbäddad i mossa. Jag blev sittande en stund och betraktade flaskan medan jag funderade på vilken historia den kunde bära på, jag ville inte röra den då det på något sätt kändes som den blivit en del av fjället. Tog ett par bilder på flaskan och tänkte att någon på Utsidan kanske kan åldersbestämma den bättre än vad jag kan.

Vattenflaskan

På eftermiddagen blev vädret bättre och jag slog läger på en liten gräsplätt med magnifik utsikt över Kårsavagges inre delar, klockan var inte så mycket men jag var både blöt och lite sliten efter nedstigningen.

Ett rum med utsikt

Vy åt andra hållet, uppe till vänster, i nederkant av snön, gick min väg föregående dag

Ett kort ögonblick när allt stämmer

Då jag aldrig tidigare gått upp mellan Biran och Guoblačorru blev det nästa mål, fortfarande kändes det inte alls så roligt som det borde men med en tydlig uppgift framför mig så kändes det rätt okej trots allt. Vägen upp var inte så mycket att säga om, solen sken, det var brant och svettigt men upp kom jag.

Varmt, svettigt och fin utsikt

Ännu en gång satt jag och tänkte: ”jaha, och nu då?”. Så här i efterhand tycker jag att jag borde gått upp på Biran (vädret var ju dessutom vackert) eller tagit någon annan sväng för att beskåda Trollsjön från ovan men saker funkade som sagt inte riktigt den här gången.

Uppe, vattenpaus och stilla funderingar

Istället tänkte jag försöka hitta tältplatsen vid Harpasset som beskrivits av Majjen här på Utsidan men redan när jag fick Harpasset inom synhåll på andra sidan av Guoblavággi såg jag några små figurer vandra av och an där jag bedömde att tältplatsen borde finnas, upptaget alltså, gick inget vidare det här… Nu fanns det bara en sak att göra, äta våffla med hjortronsylt, mot Låktatjåkka!

Spanar efter tältplats

Jag hade inte gått den här sträckan i den riktningen förut och aldrig i så fint väder (Låktavåfflan har jag dock dragit i mig några exemplar av) så motivationen var riktigt bra för att vara just den här turen. Framme vid Låktatjåkka var det ingen trängsel, jag fick min våffla och en kopp kaffe och fick redogöra för min rutt ner i Kårsavagge. Stugvärden frågade vart jag skulle bege mig härnäst och jag sade att jag uppriktigt sagt inte hade en aning. Han tipsade då om ett område strax norr om leden mot Björkliden, nere på Rákkasláhku. Jag tackade så mycket för tipset och gav mig av ner mot Björkliden (ännu en sträcka jag inte vandrat tidigare). Även om jag själv kände mig lite däven så fick jag i alla fall tillfälle att ge mötande vandrare lite pepp på deras väg mot Låktatjåkka vilket kändes bra.

Det framgår inte av bilden hur brant det är, man imponeras av hur lätt och snabbt renarna trippar uppför när man själv svettas i lite motlut

När jag kommit nerför den tydligt markerade branten där Rákkasláhku tar vid fortsatte jag ett kort stycke och vek sedan av rakt norrut mot en liten sjö som ligger en knapp kilometer från leden men ändå lite undanskymt.

Där dök den upp, min lilla sjö

Jag kom fram till sjön just när molnen försvann och kvällssolen bröt igenom, precis då kändes det som ett sådant där ögonblick som väger upp världens alla motgångar. Det blåste litegrann men krusningarna på vattnet visade tydligt att det vid sjöns ena ände fanns ett område med lä, en fin strand och en perfekt gräsplätt fullbordade högvinsten.

En riktig pärla till tältplats

Jag fick snabbt upp tältet och gjorde kvällsmat, frystorkad Carbonara har aldrig smakat så bra. Medan jag satt och käkade skrek vattnet högljutt åt mig: ”Bada! Men bada nu då!”, till och med bottensanden var perfekt...

Plums

Nybadad och mätt kröp jag i mitt rena underställ och satt och njöt av en kopp kaffe. På andra sidan sjön dök plötsligt en renhjord upp, de skulle uppenbarligen åt mitt håll. Jag satt blickstilla för att inte skrämma dem, sakta och obekymrat kom de närmare, de hade delat upp sig och kom knallande på båda sidor av sjön. När de inte var mer än 10 meter bort förstod de till sist att det där gröna tältet inte riktigt hörde hemma där, de fnös lite varnande till varandra och lunkade i sakta mak vidare.

Kvällsmys och renskådning

Ingen blir ändå imponerad av att jag gör det svårt för mig

Nästa morgon låg dimman tät, jag packade ihop och tog kompasskurs mot leden mellan Låktatjåkka och Björkliden, det var så där tyst, fuktigt och dystert som på en dimmig engelsk hed (tror jag, har aldrig varit på en dimmig engelsk hed…). Efter en stund förstod jag att jag varit slarvig med att kontrollera riktningen då jag stötte på leden betydligt längre österut än jag hade räknat med. Det gjorde inte så mycket, vid det laget hade jag ändå bestämt mig för att gå ner till Björkliden, jag längtade efter lunch med stol och bord.

Jag stötte på leden mot Björkliden

När det började luta nedför efter Rákkasláhku försvann dimman och jag fick fina vyer över Torneträsk, närmare Björkliden började jag möta morgonpigga vandrare på väg till Låktatjåkka, roligt att se den stora variationen i ålder och sammansättning av sällskapen (växlade bland annat ett par ord med en mormor och hennes barnbarn).

Ut ur dimman

På hotellet i Björkliden serverades typiskt nog Pasta Carbonara men till skillnad från föregående kväll så fanns det nu även färskt bröd och sallad så upprepningen gjorde inte så mycket. Efter maten hade jag lite överläggning med mig själv om hur jag skulle gå vidare. Efter att funderat på hur turen hittills hade varit så kom jag fram till att bättre än föregående kväll blir det nog inte. Det kändes också som om jag hade målat in mig i ett hörn rent geografiskt, Abisko nationalpark är ju ibland lite i vägen för tältet när man ska med tåget och vill ha en kort sista etapp plus lite tid över för dusch etcetera, med tanke på Fjällräven Classic tänkte jag att det kanske var smockfullt även på tältplatsen vid turiststationen.

Jag gav upp, vädret höll på att grisa till sig igen, ett beslut togs, jag fick ett i mitt tycke väldigt bra pris på ett hotellrum. I väntan på tillgång till rummet så lämnade jag ryggsäcken och tog en ordentlig promenad i omgivningarna runt Björkliden medan jag tänkte på dusch, middag i hotellrestaurangen och att få sova i en säng.

Det är mycket slit att fjällvandra

Nästa morgon bjöd på vackert väder, en hotellfrukost av episka proportioner och gott om tid att packa och lugnt vandra iväg mot Abisko. Jag tog Rallarvägen, också en ny bekantskap för mig, tänkte att jag kanske ibland fokuserat lite väl mycket på udda vägval och missat de ”enkla” lederna.

Rallarvägen smyger fram längs sjökanten, tjusigt

Efter en överraskande vacker vandring kom jag fram till Abisko och möttes av samma jubel som alla Classicvandrare, jag försökte lite generat förklara att jag inte kom från det hållet över huvud taget men alla försäkrade att de gärna applåderade ändå, tack för det! Det var fascinerande att uppleva Abisko i fullt Fjällräven Classic-kaos, tror aldrig jag sett så många människor halta och skratta så mycket samtidigt.

Fullt ös vid målgången av Fjällräven Classic, här drumlade jag också in

Efter dusch och lunch var det så dags för hemfärd. Glädjande nog hade de fått lite ordning på järnvägen och jag behövde ”bara” åka buss till Kiruna innan jag kunde kliva på tåget.

Med facit i hand hade en tydlig rutt längs en tydlig led fungerat mycket bättre den här gången men jag kunde ju inte veta att allt skulle bli så konstigt och jag trodde ju som sagt inte att jag skulle påverkas så mycket av faktorer jag ändå inte hade någon kontroll över.

För er som orkat läsa ända hit så blev det kanske inte så mycket konkreta tips och målande beskrivningar utan mer reskrångel, subjektiva betraktelser och ett visst mått av missmod.

Jag tror ändå jag lärde mig mycket av den här turen, som av alla turer…men…nya…saker…varje…gång…

/Johan

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2020-07-02 15:32   Sempervirens
Fina bilder blev det i alla fall! Tack för turskildringen, skall upp till Abisko i nästa vecka och hade ursprungligen tänkt gå omvänt mot din tur, Abisko-Kårsavagge och över till Hoiganvaggi men pga snöläget får det bli en helt annan sträckning. Till det kommer banarbeten, inställda tåg och krångel med biljetterna, så jag känner redan hur missmodet är på väg att ta över gentemot känslorna av förväntan och glädje inför turen.
 
Svar 2020-07-02 15:51   Onesport
Tack så mycket, är inte så mycket till fotograf men vackra motiv kan ju göra det sevärt ändå (nu menar jag INTE självporträtten...)

Ha en bra tur!
/Johan
 
2020-07-07 16:55   OBD
Tack för din berättelse. Jag upplevde läsningen nästan som ett koncentrat av ett antal av mina vandringar. Du verkar ha haft maximal otur med transporten upp. Hoppas det gick bättre hem.
Tältplatsen vid Harpasset är riktigt fin men jag har inte utnyttjat den. De gånger jag passerat där har det varit litet väl tidigt att slå läger.
Riktigt trevlig läsning! Tack ska du ha!
 
Svar 2020-07-07 20:23   Onesport
Tack Bertil för den vänliga kommentaren.
Hemfärden gick bara bra bortsett från att turen lämnade en lite konstig känsla efter sig.
Egentligen hände ju inget allvarligt, man kan ju till exempel skada sig eller bli sjuk medan man är ute. Om det skulle hända tar man sig förhoppningsvis samman istället för att bara bli gnällig som jag blev... :-)
Harpasset med sin tältplats finns ju som tur är kvar och väntar på oss.

Mvh
Johan
 
2020-07-07 23:41   eribur
Tack för en intressant skildring. Speciell början på vandringen som påverkade. Jag undrar om inte detta med att köra oplanerad färdväg, lite grovt, skapar en lite håglös/meningslös känsla hos vissa. Känner igen mig lite där, då jag senaste turen slutgiltigt valde kebnekaiseområdet istället för Abisko först när jag kommit till rondellen mot Nikkaluokta... Blev som att jag inte hade mentalt landat i vandringen även om det ger en slags frihetskänsla att bara "köra på". Kändes lite sanslöst ibland fast det egentligen var toppen på många sätt.
 
Svar 2020-07-08 13:49   Onesport
Intressant att du känner igen känslan. Jag har tänkt på om de här måttligt planerade vandringarna jag brukar göra i själva verket börjar på en knivsegg. Då jag fram till den senaste turen alltid "tippat över åt det glada hållet" har det liksom inte funnits någon anledning att fundera på det där. Årets tur lär inte heller den bli särskilt uppstyrd eftersom förutsättningarna för oss alla är väldigt speciella just nu. Återstår att se om man är bättre på att hantera eventuella dippar nu när man är medveten om hur det kan bli.
 
2020-07-09 14:30   cloud76
Vad inspirerande, ändå! Jag ska upp till dessa trakter andra veckan i september. När i augusti var du där?
 
Svar 2020-07-09 20:45   Onesport
Tack.
Jag har för mig att jag kom upp 9/8.
September kan vara riktigt bra däruppe, go' tur!
/Johan
 
2020-07-14 09:05   cloud76
Det ska bli så kul! En följdfråga - är det möjligt att jogga i hoigannvagge tror du? Eller är det för stenigt ?
 
Svar 2020-07-14 16:27   Onesport
Jag är absolut ingen löpare själv så jag har svårt att uttala mig men jag har ju sett folk springa i fjällen där jag inte trodde det skulle vara möjligt.
Jag skulle nog ändå vilja påstå att Hoiganvággi (åtminstone den del jag gick) kändes ganska snäll beträffande sten, borde inte vara omöjligt att springa där.
 
2020-07-14 11:26   perssonmia88
Ser riktigt härligt ut!
 
Svar 2020-07-14 16:30   Onesport
Jo, trots vissa motigheter så var det, åtminstone så här i efterhand, rätt härligt.
Blev åtminstone inte mer avskräckt än att det bär iväg igen om ett par veckor. :-)
 
2021-10-07 10:55   Håkan Friberg
Hejsan. Förelen med att återkomma till samma område flera gånger är att man VET hur vackert där är. ;-)
Jag blir nyfiken på den lilla sjön vid/på Rákkasláhku. Är det möjligen den under topp 877?
 
Svar 2021-10-07 18:35   Onesport
Hej hej
Jajamän, just den sjön är det. Där och då var den tältplatsen och det vädret precis vad jag behövde.
 
2022-12-01 13:26   ulla d
Hej Johan, jeg faldt lige over din beretning, som jeg fandt yderst underholdende på många, många sätt. Og jeg kunne nikke genkendende til dine rejseudfordringer. Vi har selv været ude i tilsvarende "tågförbistring" i forbindelse med rejser til, dog speciellt FRÅN fjeldene. På vägen hem endte vi engang på grund af 15 timers tågförsening av outgrundliga skäl i Luleå, hvorfra vi själv fikk hitta transport til Umeå, hvor vi skulle tage tåg til Sth. Det kan være mycket spännande at resa i Sverige :0). Jeg har været i det samme område som dig - i forb. med flere vandringer, dog ikke krydset Hoiganvaggi over i Kårsavaggi som du gjorde. Men då fanns en bro i den nedre ende af Kårsavaggi, og den valgte vi. Tak for virkelig spændende beretning, som fremkaldte mange minder... också fina fotos.
 
Svar 2022-12-02 14:06   Onesport
Tack för de vänliga orden.
Jo, det var en tur som där och då kändes lite dyster men blev ganska bra till slut.
Roligt att du uppskattade bilderna, jag har varken kunskap eller utrustning att kalla mig fotograf men man gör så gott man kan.
 

Läs mer

Efter långa diskussioner kring ämnet avgifter och allemansrätt kommer här en sammanfattning av tråden och även en omröstning. Vad tycker du i frågan?

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Tävla om ett exemplar av ”Barnens fjällbok – En handbok för unga fjällvandrare”.
Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer
Föreningen Hej främling och STF arrangerade förra helgen en fjällvandring för att ge fler möjlighet att må bra och hitta nya vänner.

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.