Intuition - utdrag ur boken "Modig nog att känna"

Följande är ett stycke ur ett kapitel av boken Modig nog att känna. Boken handlar om Karolina, en äventyrlig tjej i farten som efter en traumatisk förlust tvingas stanna upp och omvärdera de premisser hon levt efter ditintills. Det är en helt igenom sann berättelse om livet, sökandet efter sig själv, kärlek, sorg, lycka och inte minst känslor, varvat med underhållande anekdoter från Karolinas många äventyr som extremskidåkerska och seglartjej ute i världen.

Intuition

Väckarklockan ringer och jag vänder mig för att säga god morgon till Scott. I vanlig ordning är han redan klarvaken, som om han inte sovit alls. Så konstigt, var får han all sin energi ifrån?

Jag ler när jag kommer ihåg att idag är vår dag. Tisdag den första mars, och vi är båda lediga hela dagen. Scott ska visa mig sitt favoritåk borta i Crans Montana. Jag hoppas vädret klarnat upp.

Igår kväll var jag ganska grinig, hade ont i magen och kände inte för någonting, särskilt inte för att köra i två timmar till en annan skidort. Istället kände jag ett skriande behov av att bara få landa. Få stanna upp och bara andas för en stund. Mina båda jobb har känts extra hektiska den senaste tiden, liksom allt annat. Idag mår jag lite bättre igen. Som tur är med tanke på hur laddad Scott verkar vara. Han har redan fått på sig sitt underställ och börjat med frukosten. Alternativet att stanna kvar hemma existerar inte.

Det är fortfarande mörkt när vi börjar köra. Den dumma katten springer tvärs över gatan igen.

”Tvi, tvi, tvi”, spottar jag över min vänsteraxel. Scott kommenterar det inte den här gången. Han verkar försjunken i tankar. Som om han redan står inför sitt åk. Hans exalterade överskottsenergi blir alltmer påtaglig under bilfärden. Snudd på irriterande. Och när vi väl kan se Mont Bonvin, den högsta toppen i Crans Montana, så svär han över det endaste ynka, lilla molnet som verkar ha fastnat på toppen. Jag försöker lugna honom.

”Se det från den positiva sidan. Oavsett vad som händer med vädret så får vi i alla fall en fin dag tillsammans. Eller hur?”

Mina ord verkar bara studsa vidare. Han är i sin egen värld. Fokuserad och helt speedad, jag kan nästan se hur hans tankar far runt. Återigen, varifrån får han all sin energi? Jag är fortfarande trött. Jag känner mig totalt utschasad och har svårt att föreställa mig att orka åka skidor alls idag. Särskilt inte ett svårt och tekniskt extremåk som jag aldrig tidigare åkt. Ändå är det jag som sover om nätterna.

Vårt första åk utför den lättare varianten av baksidan på Mont Bonvin är verkligen ett fantastiskt åk. Trots det har jag svårt att slappna av tillräckligt för att kunna njuta helt och hållet. Jag återfår egentligen inte min sanna närvaro förrän vi når den flackare delen, drygt 1000 fallhöjdsmeter längre ner, och kan andas in doften av vår medan vi lugnt skidar utmed med små pittoreska schweiziska stugor.

Vi kommer fram till vägen där vi ska hoppa på skidbussen tillbaka till gondolen för att åka upp och göra om åket, den riktiga versionen den här gången. Precis innan busshållplatsen ligger en söt liten restaurang. Rödvitrutiga dukar täcker söta små bord på terrassen. De strålar emot mig i solskenet som om de försökte bjuda in en mycket speciell gäst. Jag är hungrig och känner plötsligt en stark lust att slå mig ner där i lugnet och njuta av en lång lunch med gott vin. Ingen stress, ingen press, ingen svår extremskidåkning, utan bara njuta av vår lediga dag tillsammans. Håller jag på att bli gammal? Nej, jag är nog bara på väg in i nästa stadie av livet. Jag inser sakta hur jag faktiskt är över och färdig med den delen av mitt liv som inneburit att åka smala, branta rännor, droppa höga klippor och riskera livet för pallplaceringar i extremtävlingar. Och att det känns riktigt skönt och bra. Om nu bara Scott kunde komma till samma stadie som jag. Hans våghalsiga skidåkning i offpisten på egen hand det senaste stör mig fortfarande. Hur ska det gå i Lofoten om ett par månader? När Johanna och jag är helt inställda på att lugnt och harmoniskt skida utför behagliga sluttningar medan vi njuter av den vackra naturen och fridfullheten…

Jag skakar på huvudet och återvänder till vår vackra dag, här och nu. Vi står redan i bussen och är snart på väg upp i gondolen igen. Jag försöker äta min torra smörgås men magen knyter sig av att iaktta Scott. Han är så exalterad att hans studsande närapå får gondolen att gunga. Jag tvingar ner mackan och släpar sen fötterna efter mig på hajken tillbaka upp till toppen. Vad är det för fel med mig idag? Det är en sagolikt vacker skiddag med min älskling och här går jag och drar benen efter mig, sur och irriterad utan anledning.

När jag till slut når toppen har Scott redan tagit fram sin kamera. Han som aldrig tar kort annars.

”Vill du ta en bild på mig, sötis? Här. Det var här som jag spred Thierrys aska.”

Jag nickar och följer med honom de få stegen till det lilla stentornet som markerar den högsta punkten. Thierry var Scotts bästa kompis som fick cancer och dog för ungefär ett och ett halvt år sedan. Hans död bidrog säkerligen till att Scott var så nere så länge. Ända tills vi träffades. Jag ler och ser hur han med ett konstlat leende, poserar för kameran.

”Okay, tack. Det räcker. Nu åker vi!”

”Vänta. Låt mig ta en med min mobilkamera också.” Jag plockar fram telefonen ur ryggsäcken där jag lagt den för att den inte ska störa min lavinsändare lika mycket som när den ligger i bröst-fickan.

”Klar?”

”Japp, tack.”

”Sweet. Sötis, du kan väl åka först om du vill. Och så följer jag dig med hjälmkameran?”

Jag fipplar med att av någon anledning stoppa telefonen i jackfickan istället för tillbaka i ryggsäcken, när jag hör hans förslag och känner hela kroppen stelna till. Nej, skriker den ljudlöst till mig.

”Nej, jag tycker du ska åka först eftersom du kan åket. Och vi ska nog åka en åt gången”, svarar jag och försöker ignorera hur jag inombords känner mig så spänd att rösten låter helt stel. Det är nog för att jag aldrig åkt här själv innan, försöker jag intala mig. Allt jag vet om åket är det lilla vi såg nerifrån under förmiddagens åk, då jag var i ett luddigt moln, samt vad jag sett utav Scotts hjälmkamerafilmer från några av alla de gånger han åkt här innan. Jag vet att där är en smal flaskhals ungefär halvvägs ner. Höga klippor på båda sidor som nätt och jämt gör plats för en smal snösträng att komma igenom på. Där kommer vi få ”straight linea”, peka skidorna rakt ner i fall-linjen tills vi är igenom.

”Okay då. Ha ett bra åk!” säger Scott med sitt vanliga leende tillbaka på läpparna. Han sätter ner gogglesen för ögonen. Med två starka stavtag drar han iväg och skråar längs med kammen en bit till starten av åket. Jag borde följa efter. Åtminstone ett tiotal meter till där jag förmodligen skulle kunna se hans första svängar ner i rännan. Min kropp rör sig inte en millimeter.

Någon sekund senare bryter hela bergssidan upp i stora snöflak, precis framför fötterna på mig.

”Laviiiiiiiin!” skriker jag så högt jag bara kan. Trots att jag inser meningslösheten i det. Från där Scott befinner sig nu finns ingen återvändo, ingen chans att komma undan. Han kan bara fortsätta ner och bli upphunnen av de stenhårda massiva snösjoken, som störtar utför avsevärt snabbare än någon skidåkare någonsin kommer kunna åka.