I trakten av Pårek

Planen som Håkan och Livskamraten hade var att runda hela Pårtemassivet via Hans hylla, Luohttolahko, Noajdevagge, Lullihavagge till bron över Gådokjåhkå med start och mål i Kvikkjokk. Så blev det inte. Verkligen inte.

Av: Håkan Friberg

Det är i mitten av september. Vi har utgått från Kvikkjokks fjällstation, men denna text kommer att handla om när vi – efter cirka sju kilometer – lämnar Kungsleden och svänger av mot Pårtemassivet.

 

Där borta till höger anar man skyltarna som pekar mot Pårek sameviste.

 

Vi det är jag och Livskamraten. Det är faktiskt mer än två år sedan vi var till fjälls tillsammans. Detta är årets första fjällvandring för mig, men Livskamraten har redan en i bagaget.

Jag är varm trots att jag bara har ett par mycket tunna byxor och en ullskjorta. Vädret har varit med oss – ett par plusgrader och växlande molnighet. 

Vandringen i den gamla granskogen bjöd på oväntat mycket fågel. Roligast var kanske den tretåiga hackspetten.

 

Tretåns typiska mönster.

 

Våtmarkerna bjuder på härliga färgskiftningar i gula och röda nyanser.

 

När vi närmade oss samevistet hörde jag ett märkligt rasslande i en träddunge. Jag stannade för att lyssna och upptäckte då att det haglade ett mycket ”mjukt” hagel av små, små korn som nästan inte kändes och nästan inte syntes. Haglet övergick snart i ett lätt regn som varade ungefär en halvtimme.

 

 

In över Pårtemassivet och bort mot Luohttolahko ser vi hur ett kraftigare regnväder snurrar runt utan att riktigt kunna bestämma sig vilken riktning det ska ta.

  

 

Nederbörden tvingade oss att sätta på regnkläder, men tack vare svalkan och den relativt lättvandrade stigen så blev det inte svettigt.

Höstfärgerna är fantastiska, speciellt i solsken. En hel del björkar har börjat övergå till bruna nyanser istället för gula, men de är ändå oerhört vackra.

Vi mötte inte så särskilt många vandrare. En som dock är lätt att komma ihåg är den äldre tyske man (dvs minst ett år äldre än jag) som hade vandrat i Sarek 17 gånger. Denna gång hade han varit där 14 dagar.

 

 

Även i de många sjöarna såg vi fåglar som vi trodde skulle ha flugit söderut redan. Bland de roligaste var bergand, stjärtand, storlom och sångsvan.

 

 

Vadet vid Boarekjavrre var besvärligare än vanligt. Det var mycket slipprigt och en del av de trätrianglar som är till för att underlätta passagen var i dåligt skick – både hala och vingliga. Livskamraten valde att byta till vadarskor, men även hon hade det besvärligt. För egen del kan jag bara säga att det var mest tur att ingen av mina kängor blev blöta på insidan.

  

Kråkklöver

 

 

Strax nordväst om samevistet hittar vi en fin tältplats, just där björkskogen möter kalfjället, med vacker utsikt mot Pårte. Vi är nöjda. Åtminstone arton kilometer är avverkade. Imorgon ska vi bekanta oss med Hans Hylla.

 

   

Natten började kallt med molnfri himmel. Senare under natten vaknade jag flera gånger av att det var för varmt. Vid fyratiden lämnade jag tältet och förstod då varför jag var varm: Snö! Fem centimeter snö på tältet och alla luftspringor nära marken var täckta. Dessutom var det vindstilla.

 

 

Snöandet fortsatte resten av natten och vidare på morgonen.

 

 

Detta kom att förändra vår tur radikalt. Det skulle definitivt vara svårt och dessutom kanske farligt att ta sig igenom de stenrika områden som var planen. Dessutom blir det nästan hopplöst att hitta tältplatser.

Vi funderade ett tag på att ligga stilla ett dygn, men prognoserna hade sagt tilltagande snöfall under kvällen och sedan ner mot tio minusgrader. Om snöfallet tilltog skulle det också kunna bli svårt att se stigen som vi kommit på.

Klockan halv nio hade vi bestämt oss för dagens etapp: I första hand reträtt till en fin tältplats som vi hade upptäckt på vägen dagen innan, cirka tre kilometer söder om Pårek sameviste, nära sjön 692. Det skulle innebära att vi passerade det mesta av våtmarkerna och dessutom det svåra vadet. Där skulle beslut tas om vi skulle fortsätta mot Pårtestugan.

  

Forskningsstationen i Pårek

 

Innan vi kom fram till vadet gjorde vi en liten avstickare till forskningsstationen som jag inte sett tidigare. Nu var det skyltad och vi anade byggnaderna genom det glesa lövverket. Allt var givetvis låst och tillbommat. Ingen verksamhet denna tid på året.

Redan i god tid innan vadet hade vi bestämt att vi skulle vada ”ordentligt”, det vill säga med vadarskor på fötterna, trots det ihållande snöblaskandet. Väl på plats ändrade vi oss. Det hade ju trots allt gått bra på vägen upp. Jag gick först och jag upptäckte snabbt att det var precis lika halt denna gång. Jag halkade mig fram mot den andra sidan, väl medveten om att de största svårigheterna var de sista fem metrarna. Vid två tillfällen var jag övertygad om att jag skulle glida ner i vattnet, men på något mirakulöst sätt lyckades jag ta mig torrskodd över även den sista biten.

 

Jag har tagit mig över och väntar på Livskamraten.

 

Väl på säker mark vänder jag mig om för att se hur det går för Livskamraten. Hon har hunnit drygt halvvägs och närmar sig den svåraste passagen. Precis som jag gjorde ser jag hur hon samlar sig för den extra kraft som behövs för att nå nästa sten. Hon gungar försiktigt för att känna att stavarna har bra fäste. Men så ser jag att hon först stelnar till och sedan ropar något oartikulerat medan höger stav sakta sjunker ihop under trycket.

Hon har inte en möjlighet att parera. Sekunden senare ligger hon raklång i jokken. Bara huvud och delar av ryggsäcken syns ovanför vattenytan en kort stund. Ryggsäcken tynger och hon lyckas först inte få den av ryggen, så det tar ett tag (nåja, det handlar om sekunder) innan hon är på rätt köl. Det ser ut som om hon tänker efter en kort stund innan hon inser sin belägenhet och bara klafsar rakt fram i det ganska djupa vattnet och upp på land.

 

 

Allt hade blivit blött. Värst var det med fötterna, men även händer, ben och bål hade blivit rejält blöta.

Livskamraten är en sådan person som sällan eller aldrig får panik i kritiska situationer. Hon blir snarare handlingskraftig. Hon sa direkt åt mig att sätta på en varm soppa medan hon bytte om. Inga svordomar. Inget gnäll över vad som hänt. Inget klagande över kylan och snöblasket.

Det måste ha varit vansinnigt kallt. JAG frös om mina kalla och blöta händer. Hon var blöt över hela kroppen.

 

Ler hon inte...?

 

Detta drama fick oss åter att fundera över vår fortsatta rutt. Det kändes på tok för långt att vandra ända till Pårtestugan eller till Kvikkjokk. Vi hade bara tre kilometer kvar till den fina tältplats vi spanat in på vägen upp. Dagen därpå skulle vi fortsätta till Kungsleden och följa den till Pårtestugan. Där skulle Livskamraten kunna torka allt det blöta.

Snöandet hade ju fortsatt hela dagen även om det blev mer blask med tiden. Vi fick därför ägna en del tid åt att skrapa undan snön och slasket innan vi satte upp tältet.

 

 

Så här i efterhand (fast då också) är jag glad över att det var Livskamraten – och inte jag – som råkade ut för denna smärre katastrof. Jag beundrar hennes sätt att hantera hela situationen. Inte en sur min, längtan hem eller något annat negativt. Hela tiden planerar hon framåt och tänker positivt på resten av turen.

Att vi valde att stanna där vi gjorde var det bästa beslutet vi tog på den här vandringen.

  

  

  

Det regnade kraftigt nästan hela natten, åtminstone fram till klockan fyra. Två timmar senare anades solen i öster och en fullständigt fantastisk vy mötte våra ögon.

 

 

Jag har aldrig vaknat till något vackrare. Närmast oss guldgula fjällbjörkar och en matta av dvärgbjörk i alla tänkbara pastellfärger från rostrött, över till orange, gult och grönt. I bakgrunden en absolut klarblå himmel och där emellan helt snöklädda fjäll.

 

 

Stundtals var sjön närmast oss helt spegelblank, vilket gav en hänförande spegelbild som var svår att motstå.

Uppenbarligen hade nattens regn fallit som snö i högre terräng. Till detta kommer att morgonen var krispig med frostiga detaljer på växterna och en tunn isskorpa på de delar av tältet som ännu låg i skugga. Nästan omedelbart bestämde vi: Här stannar vi en natt till. Minst.

 

 

När vi rörde oss i området så upptäckte vi att vi hade grannar. Det ena tältet visade sig innehålla den tyske man vi mött tidigare. Han var lite orolig eftersom han var en dag försenad och hade folk som väntade på honom i Kvikkjokk.

I det andra tältet låg ett ungt par som redan vandrat en vecka i Kebnekaise och nu skulle ha en vecka i Sarek. Den unga kvinnans säck vägde 23-24 kg! Mannen bar bara ett par kilo mer. Hmm.

 

 

Solen kommer och går. Livskamraten går barfota i Foppatofflor och verkar inte frysa alls. Hon har plockat en mugg full med blåbär och är på jakt längs småjokkarna efter fjällsyra till en sallad.

Mitt på dagen fick vi en överjordisk fågelobservation. Från Pårtehållet kom något stort och ljust seglande. Då och då stannade fågeln tillför en kort ryttling. För andra gången någonsin får jag se en jaktfalk i fjällen. Denna hade vänligheten att segla rakt mot oss och sedan vända igen och sakta försvinna över Pårte. Ska man ha en bättre observation än så måste man ha den uppstoppad framför sig.

  

  

Turligt nog har Livskamraten inga fysiska men av sitt dopp förutom en öm skinka och överarm. Hon har förstås ägnat en stor del av dagen till att torka kläder både i solen och med hjälp av eld.

 

Hon har dock inte fått någon hjälp av vinden. Trots det har hon lyckats torka nästan allt som varit blött.

Här har alltså varit praktiskt taget vindstilla och därmed nästan alldeles tyst. Nästan som fjällen på vintern.

 

Klarblå himmel är skönt på dagtid när man är stilla. Den vackra dagen övergår däremot ofta i kyliga kvällar och nätter. Medvetna om detta passade vi på att tvätta både kropp och en del kläder ordentligt innan solen stod för lågt.

Redan innan klockan 17 kände vi en markant temperaturskillnad. En timme senare pysslade vi med middagen – inne i absiden. Vi hade tänkt sitta ute i det vackra vädret, men den värme som matlagning alstrar lockade in oss i tältet och där förblev vi.

  

 

 

Under natten har det både regnat och snöat lätt, men det upphörde framåt morgontimmarna. Vädergudarna bjöd sedan på ett högt molntak med tydliga ljusglimtar. Ett perfekt vandringsväder med andra ord.

 

Vi passerade myrarna och björkskogen...

...innan vi kom in i den trolska barrskogen. På bilden nedan ses den overkligt pastellfärgade vitmosslaven.

Barrskogen ner mot Kungsleden bjöd på några riktiga godbitar. Dels såg och hörde vi många lappmesar, dels hade vi sällskap av tre par lavskrikor.

 

Livskamraten letar signalarter.

 

Snart nog passerade vi Stuor Dahta (bilden ovan) och nådde Kungsleden på samma ställe som vi lämnat den och därmed har vi kommit till den punkt där denna berättelse slutar.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-09-28 10:15   OBD
GRATTIS!
Tänk att en misslyckad planerad vandring kan bli en så lyckad omplanerad vandring. Att få sådana bilder och sådana obsar tillsammans med en så strong Livskamrat måste väl ändå anses som mycket lyckat.
Jag har vadat vid Boarekjavrre ett antal gånger men aldrig haft någon nytta av de små triangulära stenkistorna. Senaste (sista?) gången gick jag några meter uppstöms. Det var något djupare men sandbotten nästan hela vägen.
 
Svar 2019-09-29 07:54   Håkan Friberg
Tack! Ja VI betraktar turen som mycket lyckad. Jag har ALLTID krånglat mig över vadet på trianglarna. När (om?) jag går där igen ska jag leta upp ditt alternativ.
 
2019-09-28 12:28   skogsbaronen
Trevligt skrivet, och en makalöst fin höst/vinter-bild över Pårte!
 
Svar 2019-09-29 07:56   Håkan Friberg
Tackar! Ja äntligen var det min tur att vara på rätt plats i rätt tid. :-)
 
2019-09-28 14:54   MonicaKa
Extra plus för så många magiska bilder!
 
Svar 2019-09-29 07:57   Håkan Friberg
Tack Monica!
 
2019-09-28 20:19   annakari
Det är underligt vad man kan stå ut med bara man får vara i fjällen. Grattis till fantastiska bilder och en fantastisk fru.
 
Svar 2019-09-29 07:58   Håkan Friberg
Haha! Den kommentaren tackar jag extra för. :-)
 
2019-09-28 21:29   Karolina P
Betygsätt gärna: 5
Fantastiskt fina bilder! Tänk att få uppleva det ni gjorde!
 
Svar 2019-09-29 08:00   Håkan Friberg
Tack Karolina! Man ska ha lite tur ibland. :-)
 
2019-09-29 23:44   fowwe
Betygsätt gärna: 5
Vilket äventyr ni var med om (och med många delkapitel dessutom). Höstfärgerna och naturens skönhet har du fått med och jag njuter av att se dina förtrollande foton. Och vilken fantastisk Livskamrat du har!
De där hopplösa trätrianglarna är läge att göra någonting åt. Men vem som skulle känna ansvar för det har jag ingen aning om.
Kul det där med den ringhackade granen. Jaktfalk ser jag emellanåt, men det där ringmönstret från den tretåige har jag aldrig sett eller ens tänkt på (där fick jag lära mig nåt nytt). Tydligen är det saven den vill åt.
Jag funderade på den där hyllan. Jag tror nu att jag vet vad du syftar på. Det var ju lite tråkigt att ni inte kom dit eller fick uppleva det vidsträckta Luohttoláhko. Men med den snön i stenskravlen kunde det blivit många brutna ben.
 
Svar 2019-09-30 09:44   Håkan Friberg
Tack för en mycket innehållsrik kommentar!
Jag har länge tänkt att jag skulle lyfta fram min Livskamrat i någon kommande text och det föll sig mycket naturligt denna gång. Det var verkligen hon som var huvudpersonen.
Vad roligt att få lära dig något om fåglar! Jag upptäckte de där ringhackade granarna i ett naturreservat i Bergslagen och frågade min son - "Ornitologen" - om dessa. Han berättade om dess ursprung. Sedan dess har jag sett dem på flera ställen. Längs stigen upp till Pårek passerade vi flera och även senare längs Kungsleden mot Pårtestugan.
Med Hans hylla avser jag färdvägen mellan Sähkok och Balgatjavrasj. Det var i ett blogginlägg från dig som jag först uppmärksammades om den färdvägen. Sen är jag barnsligt förtjust i alliterationer: Frippes fall, Hans Hylla, Svärds Svacka är exempel på platser som jag döpt om, åtminstone i mitt eget ortnamnsregister. :-)
 
2019-09-30 08:16   Småtärna
Betygsätt gärna: 5
Tack för en fin berättelse och undersköna bilder. För varje år - i mitt fortfarande förhållandevis nya liv som fjällvandrare - lär jag mig mer och mer av andras och egna erfarenheter vikten av att ha en plan B, och kanske t.o.m. även en plan C, att kunna dra fram ur nån packpåse.
Dina bilder påminner mig också om att jag måste få till en hösttur. Så vackert. Nästa år?
 
Svar 2019-09-30 09:55   Håkan Friberg
Tack Cecilia! Din kommentar värmer.
Jag minns mycket väl när vi träffades på tältplatsen vid Staloluokta. Du berättade då att du saknade en vandringspartner som skulle kunna följa med dig utanför ledsystemet. Uppenbarligen har du funnit en sådan.
Jag genomförde min första höstvandring förra året och nu denna. En tur i höstfärger är beroendeframkallande. Jag törs nog påstå att det redan blivit en tradition.
 
Svar 2019-10-01 21:09   Småtärna
Ja det har runnit mycket vatten under många broar sedan dess, 2014 var det. Jag minns det också.
Inte mindre än två fjällkamrater gjorde så småningom entré i mitt vandringsliv och turerna har blivit allt ”maffigare", så jag betraktar mig faktiskt som ganska erfaren vid det här laget. I somras gick jag, Gunder från Österbotten och Fowwe, välkänd här, i västra Padjelanta. En sagolikt vacker tur, med span på Blåmannsisen från Messingtoppen som höjdpunkt. Det kommer en turberättelse nån gång under hösten. Förra året gick vi delvis i dina fotspår i Sulitelmas närhet.
 
2019-09-30 11:01   dHANScan
- som att vara där själva. Tack för så fina foton och text. Att man inte får spöka med vadet vid Pårek visste jag också, men att det kan vara djupt i september är visst inte vanligt.
Fjällurskogen upp från Kvikkjokk tar man ofte för snabbt men som i en annan blogg om varför Sareks sydgräns blev där den är har den mycket stora värden, som just de tre skogsfåglar ni så
 
Svar 2019-09-30 15:26   Håkan Friberg
Tack Hans. Ja, vattendjupet förvånade mig, men även det faktum att där växte så mycket hala alger.
Vad roligt att du nämner fjällturskogen. Jag har "alltid" tyckt mycket om den gamla skogen, men mer ur ett estetiskt perspektiv. Det är Livskamraten som öppnat mina ögon för vad dessa skogar faktiskt innehåller och betyder.
 
2019-10-01 06:02   Thomas Lummi
Betygsätt gärna: 5
Fina bilder och en trevlig berättelse. Vilka utmaningar!
 
Svar 2019-10-01 06:12   Håkan Friberg
Tack Thomas!
Vissa utmaningar kan ju planera in. Andra får man ta hand om när de dyker upp. :-)
 
2019-10-03 15:35   skogsfia
Betygsätt gärna: 5
Så fina foton och som alltid en inspirerande text! Kloka vandrare gör som ni och ändrar planen efter omständigheterna. Skönt att din hustru inte skadade sig. För mig som inte vandrat denna stig, vilket av de tre vattendragen är det som är besvärligt att korsa? Längst söderut rinner en jokk ut i Stour Dahta. Sedan följer en jokk cirka två km väster om renvaktarstugan och strax ännu en cirka en km längre norrut. Någon av dessa antar jag.
 
Svar 2019-10-03 20:50   Håkan Friberg
Tack Marie för en trevlig kommentar. Det är det nordligaste vadet, strax intill den vetenskapliga stationen. Men läs Bertils kommentar här ovanför. Han har förslag på en säkrare passage.
 
2019-10-05 22:47   oskar_thulin
Kul att läsa om din tur Håkan! Fantastiskt fina eldiga höstfärger som du fångat bra med kameran. Jag slås av att det sällan "blir som man tänkt sig" med färdplaner och väder i Sarek, så även för mig när jag gick i samma område 6 veckor tidigare. dramatiskt att läsa om din livskamrats ofrivilliga bad i jokken, men skönt o höra att det gick bra. Blir obeskrivligt avundsjuk på mötet med jaktfalken på nära håll!
 
Svar 2019-10-07 20:17   Håkan Friberg
Tack för en trevlig och innehållsrik kommentar.
Närkontakt med oväntade varelser är häftigt.
 
2019-10-07 11:20   thureb
Betygsätt gärna: 5
Härlig läsning! Fina bilder.
 
Svar 2019-10-07 20:14   Håkan Friberg
Härlig kommentar! Tack Thure.
 
2019-10-10 11:02   christer@gustavii.se
Betygsätt gärna: 5
Hej Håkan
Jättetrevlig läsning. Blev glad och överraskad när jag märkte att vi gjorde nästan samma tur med bara några dagars mellanrum. Sedan insåg jag att vi också träffades nere på Kvikkjokks fjällstation. Jag samtalade med Björn och Sebastian (från Danmark) och så småningom kom även ni med i samtalet, om du mins. Verkligen intressant att läsa om era äventyr och erfarenheter från Pårek-området under de snöiga dygnen innan jag kom dit. Jag gick ju där och funderade på hur det hade varit dagarna innan jag kom upp dit. Också bra att få lite tips om alternativa vägar genom vadet nedanför samevistet. Det är noterat för framtida vandringar.
 
Svar 2019-10-10 14:11   Håkan Friberg
Ah, visst minns jag dig! Exped Lightning, eller hur? Det är inte så värst många utsidingar som jag träffat i verkliga livet, mej veterligen. Kanske 15? Det jag vet om dig är att jag gärna läser det du skriver.
 
2019-11-27 06:25   Vonsan
Här är det två guldstjärnor som måste delas ut.
Tapper livskamrat, sånt hjälper och imponerar.
Vonsan
 
Svar 2019-11-27 08:30   Håkan Friberg
Tack! Jag lämnar över en till Livskamraten. :-)
 

Läs mer

Efter långa diskussioner kring ämnet avgifter och allemansrätt kommer här en sammanfattning av tråden och även en omröstning. Vad tycker du i frågan?

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Tävla om ett exemplar av ”Barnens fjällbok – En handbok för unga fjällvandrare”.
Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer
Föreningen Hej främling och STF arrangerade förra helgen en fjällvandring för att ge fler möjlighet att må bra och hitta nya vänner.

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...