Highpointing genom Sverige - del 5

Det här hade jag sett fram emot. En lång resa till norra Sverige som skulle kulminera vid Treriksröset. Och det efter Kebnekaise!

Ångermanland: Tåsjöberget

• Höjd: 635 m
• Datum: 2018-07-10
• Hur: Parkering strax nedanför, väldigt kort promenad

Att ha semester hela sommaren gav mig lyxen att välja när jag skulle göra Kebnekaise. När väderprognosen såg hyfsat bra ut, började jag resan norrut och naturligtvis valde jag att besöka den högsta punkten av varje landskap på vägen upp. Den första av dem, Tåsjöberget, var busenkel, om man inte räknar ett litet navigeringsfel… Men när jag väl hittade rätt så var det endast 300 meter att gå från parkeringen. Ett riktigt snyggt trätorn bjöd på en klassisk norrländsk utsikt.

Snygga trappor

Västerbotten: Åmliden

• Höjd: 550 m
• Datum: 2018-07-10
• Hur: Efter några omvägar väldigt lätt - parkering på toppen

Jag har exakta koordinater till varje punkt men för varje punkt jag gör blir jag bara mer och mer less på bilens navigator. Det vet inte att vissa vägar existerar och tar mig till konstiga omvägar, eller den tror att någon väg är farbar när den inte är det. Jag visste att det går en bilväg upp till Åmlidens topp så jag vägrade parkera där bilen tyckte att jag skulle parkera, för då hade jag några hundra meter uppförsbacke att gå. Jag är alldeles för lat för det när ett lättare alternativ finns, så jag åkte runt och kollade en väg som blev för dålig att köra med bil tills jag chansade med en väg som varken bilnavigatorn eller Google Maps visste någonting om. Ett nyligen byggt vindkraftverk med en snurra intill toppen, tack för det!

Vad ni inte ser i bilden är en miljon flugor. För en gångs skull hade myggorna minoritet.

Norrbotten: Vitberget

• Höjd: 594 m
• Datum: 2018-07-11
• Hur: Hemskt.

Efter en kass natt i bilen på en myggtät rastplats var jag tidigt ute på vägen mot Norrbottens högsta punkt. Den här gången tog navigatorn mig direkt till rätt plats, då passade jag på att strula till det helt på egen hand. Det fanns en annan bil på parkeringen och jag hade en lång pratstund med bilens ägare, som berättade för mig att han var på Vitberget i går och tipsade mig om att följa snitslarna i skogen. Jag visste att det går en stig upp men jag litade på honom och letade inte efter stigen utan gick efter plastremsorna, trodde att de markerar just den där stigen. Och det beslutet fick jag ångra. Nästan på en gång försvann den lilla stigen jag börjat på och jag gick genom blåbärsriset och mossan. Det var en varm dag, det blåste absolut ingenting i skogen, det var massor av mygg och andra flygfän, och det var en uppförsbacke. Jag gör hellre 10 Storsylen än en Vitberget. Nej stryk det, 100 Storsylen. 1000.

När jag sedan tappade bort snitslarna kollade jag kartan och förstod hur det log till – snitslarna har absolut ingenting med stigen att göra. Efter ett par hundra meter kom jag till stigen och det blev mycket lättare att gå, men nu var jag så less på det hela att ingenting hjälpte. Noll utsikt från toppen, geocachen hittade jag inte, varmt och kvavt, myggigt, allt jag ville var att komma tillbaka till bilen och hitta nåt ställe där de säljer kalla drycker.

Vitberget

Det att det är flera mil från Vitberget till nåt ställe som säljer kalla drycker är en annan sak, men då å andra sidan hade jag suttit i den myggfria bilen med AC och lugnat ner mig. It’s all good.

Extrempunkter, öst: Sundholmen

• Datum: 2018-07-11
• Hur: Parkering utanför anläggningen, kort promenad

Sveriges östligaste punkt på fastlandet finns i Haparanda. Precis som med den västligaste punkten så verkar det inte finnas nåt särskilt intresse för denna ytterpunkt så jag fick lita på koordinaterna jag hade, det fanns ingen trevlig skylt som förkunnade att jag nu stod så långt österut som det går att komma i Sverige med torra fötter. Jag gick upp och ner Torneälvens strand för att vara säker på att jag verkligen stått på den östligaste punkten och körde sedan vidare till världens nordligaste IKEA för lunch. Vandringen till restaurangen genom varuhuset kändes lika lång som till Vitberget i morse, men det var svalt och myggfritt i varje fall!

Jag passade på att åka en sväng till Finland för att köpa glass. För att jag tycker att finsk glass är tio gånger godare än svensk. Om ni inte tror mig, besök en valfri matbutik i Finland och kolla deras glassdisk. Efter det blir man bara ledsen att stå framför en svensk glassdisk. Jag lovar.

Sveriges östligaste punkt på fastlandet med Finland på andra sidan

Lappland: Kebnekaise Sydtoppen

• Höjd: 2096 m (beroende på årstiden och snö-/glaciärsmältningen)
• Datum: 2018-07-14
• Hur: Västra leden från Kebnekaise fjällstation

2018 var en rekordvarm sommar och väderprognosen såg fortfarande lovande ut för en topptur till Kebnekaise. Jag åkte till Nikkaluokta och till min stora förvåning fanns det en ledig stuga som jag var nöjd att hyra, jag kunde ladda alla mina prylar, organisera grejerna (det hade hunnit bli kaos i bilen under dessa få dagar genom Norrland) och viktigast av allt, sova i en riktig säng. Bra i teorin, mindre bra i praktiken. Ingen AC i stugan och sommaren var som sagt, varm.

Jag tog båten över Láddjujávri. När jag väntade på båten, såg jag ett par damer med en liten hund och stora ryggsäckar. Damerna passade på att äta lite när de väntade och ur ryggsäcken kom en plastlåda med vattenmelon (jag utmanar er att hitta på någonting tyngre och i sammanhang onyttigare att bära på en fjällvandring!). På båten pratade jag med damerna som berättade att de visst ska upp Kebnekaise, med hunden. Jag hade lite onda aningar och väl framme vid fjällstationen råkade jag hitta en tältplats bredvid damerna, som var ledsna och trötta efter vandringen från båten. De skulle gå tillbaka till Nikka nästa dag... För övrigt så såg jag väldigt få hundar på turen. Små papillons har ingenting på Keb att göra, inte ens stora hundar om de inte är vana att vandra i svår terräng.

Fjällvädret är nyckfullt och när jag kollade väderprognosen framme vid fjällstationen såg det mindre bra ut. Dimmigt och mulet, det är inte så jag vill bestiga någon topp! Jag har alltid varit noga med att välja, om inte fina så åtminstone icke-regniga och icke-dimmiga dagar för mina toppturer så nu var jag inte alls glad att se prognosen. Men, ingenting att göra åt saken, alea iacta est.

Jag började vandringen ungefär samma tid som den guidade gruppen som skulle ta den östra leden. Själv gick jag den västra leden men ensam behövde jag inte vara, så här mycket folk har jag aldrig sett i fjällen. Och det var tydligt att många var förstagångsvandrare. Några som tvekade att gå över en liten bäck. Några som satt och hängde med huvudet vid stigen. Några som stannade titt som tätt för att pusta ut (ok det gjorde iofs även jag, men jag väljer att kalla det för fotopauser).

Upp Vierranvarri. Enligt mig den jobbigaste delen av Västra leden, det var förrädiskt smågrus som rullade under foten. Vidrigt att gå på.

Ju högre upp jag kom, desto mer förstod jag att jag hade målat upp Kebnekaise som mycket svårare än den egentligen var. Problemet var att det mesta man får läsa om Kebnekaise riktar sig mot folk som är ovana att vandra i fjällen. Jag insåg att Kebnekaise är ett fjäll precis som de otaliga topparna jag redan gjort. Större förstås, men fjällterräng är fjällterräng och det är bara mer av den varan på Kebnekaise. En fot framför den andra, upp Vierranvarri, nere till Kaffedalen, upp igen. Inga konstigheter.

Vid den gamla toppstugan träffade jag den guidade gruppen som var på väg ner nu och de berättade att det var dimma på toppen när de var där. När jag kom till glaciären började dimman försvinna och det tog mig ett par sekunder att fatta att den vita hajfenan framför mig var toppen. Vilken häftig känsla!

Kebnekaises sydtopp

Så upp den sista biten i mjuk snö och så var jag där på Sveriges tak, i strålande solsken.

Några veckor efter min topptur hade den varma sommaren tärt på Sydtoppens glaciär så pass hårt att Nordtoppen blev Sveriges högsta punkt. Det tyckte jag var besvärligt, för varje gång detta händer så går min highpointing-serie sönder. Jag insåg att jag och Kebnekaise skulle träffas igen...

Följ kammen till Kebnekaises nordtopp

Jag vill bara lägga till detta. Även om det tydligen går att göra Kebnekaise som den första fjällturen, så är det inte att rekommendera. Jag menar inte att ni ska ha åratal av erfarenhet, men jag uppmanar alla som vill göra Keb att göra någon annan topp innan. T.ex. Helags är suverän som träning. Allt som finns på Keb finns på Helags, skillnaden är att Keb är mycket större. Om ni inte kan göra en annan topptur innan Keb, så snälla gå en guidad tur. För er egen skull! Var inte den som tror att Kebnekaise är lämplig för en liten hund. Eller den som sätter sig vid stigen och gråter förtvivlat. Eller som vi nu såg under sommaren – den som lämnar sitt tält och skräp på fjället. Fast jag är säker på att läsarna här på Utsidan inte hör till någon ovannämnd kategori! Om ni har åtminstone lite erfarenhet så blir frågetecken färre och turen mer njutbar. Inga vattenmeloner, okej?

Ytterpunkter, norr: Treriksröset

• Datum: 2018-07-16
• Hur: Båt från Kilpisjärvi i Finland och sedan en kort och lätt vandring

Man skulle tro att man sover gott efter en tur till Sveriges tak, men nix. Jag sov ännu sämre än vad jag brukar göra i tält. Kanske hade jag fortfarande endorfiner kvar för så värst trött kände jag mig inte, även om det gick lite sakta när jag vandrade tillbaka till Nikkaluokta. Men mot slutet ville fötterna säga upp avtalet och jag tror inte jag någonsin haft så svårt att gå som det var när jag hämtade vatten för att ha en full dunk i bilen för fortsatt färd.

Målet var Kilpisjärvi i Finland. Grejen är att det enklaste sättet att besöka Sveriges nordligaste punkt är via Finland. Hela tiden när jag åkte höll jag utkik efter en lämplig plats för att göra natt men brydde mig inte att bromsa och vända när jag väl såg någonting lovande, så det slutade med att jag åkte jag hela vägen till Kilpisjärvi samma kväll, det hjälper ju att nätterna är så ljusa i juli.

Man skulle tro att man sover gott efter en tur till Kebnekaises topp, vandring till Nikkaluokta och bilfärd på 35 mil, men nix. En ganska kort natt blev det i bilen och jag vaknade i god tid för morgonens första båtfärd över sjön.

Båten var full och jag ville ta en bild på Treriksröset utan en massa människor bredvid det, så jag såg till att hålla den högsta takten av alla för att vara den första på plats. Jag var visserligen först av alla som kom med båten, men det finns ju andra sätt att komma till Treriksröset så några människor stod där och poserade på och framför röset. Jag fick en lucka på en minut ungefär mellan dem och båtgruppen, gick runt röset ett par gånger och var väldigt nöjd med mig själv. Nu har jag sett Sverige från norr till söder, från öst till väst, från botten till toppen! Och för mig som har Sverige som mitt adopterade hemland var detta riktigt stort. Älskar detta land!

Treriksröset (eller Kolmen valtakunnan rajapyykki, eftersom jag tog den här bilden i Finland)

Även om det inte har någonting med highpointing att göra så berättar jag hur hela den här långa resan fortsatte. Från Kilpisjärvi åkte jag vidare till Senja i Norge och tänkte göra några toppturer där. Då kom den hårda fysiska belastningen och de dåliga nätterna i kapp mig och jag kom inte ens halvvägs upp fjället tills jag blev tvungen att vända, kroppen höll på att haverera och fötterna kändes som bly. Den första och hittills enda gången (ta i trä!) jag blivit tvungen att ge upp på fjället!

Men midnattssolen var vacker även vid havet, så drömmen gick i uppfyllelse ändå.

Midnattssolen på Senja

Artiklar i serien:

• Del 1 - Inledning
• Del 2 - Den långa resan till Skåne
• Del 3 - Den långa resan från Skåne
• Del 4 - Turer i hemmatrakter
• Del 5 - Sveriges tak
• Del 6 - Adjö Norrland
• Del 7 - Norrland i mitt hjärta