Gspaltenhorn & Mönch

Sikte på att kombinera en vandring med toppturerna Gspaltenhorn 3436 m och Mönch 4107 m. Det var sent på säsongen. Bergstugorna höll på att stänga och snön var runt hörnet. Som en bonus var en grottur i Kandersteg planerad.

Av: Dr.Jones

17 år

...så när på en månad. Nu var det åter dags att besöka grottan i Kandersteg. Jag visste att det fanns för mig outforskade tunnlar. Senast jag var där hade det inte varit möjligt, då de kräver klätterutrustning. Utrustning som vi, jag och Rikard Hänggård, nu hade med och dessvärre sedan skulle få kånka på i flera dagar uppe i bergen. Men väl var väll det, för det skulle visa sig komma till god nytta.

Glasklara minnen skulle se till att vi snabbt hittade entrén innan det analkande mörkret satte in på riktigt. Det visade sig dock att 17 år gamla minnen trotts allt inte var så glasklara. Någon timmes rotande fram och tillbaka i skogsbrynet samt ett besök i receptionen till Waldhotel Doldenhorn gjorde dock att vi geschwint kunde glida in genom öppningen. Barnasinnet var överlyckligt och snabbt slank gamla klädpaltar och patientkläder från Västra Götalandsregionen på. Kravet på våra grottkläder var att de skulle slängas efter turen. Ingen av oss hade någon större lust att bära omkring på ett bylte genomvåta kläder på den kommande turen. Även nere i Schweiz hade det uppenbart regnat en hel del under hösten. Till våran stora besvikelse stod vattnet så högt att man bara kom halvvägs in i den delen av grottan som jag känner till. Vattnet höll nu inte bara till längst in i grottan. Från vårat kommande sovrum gick den första biten i en mindre pool. Iskallt vatten snek sig in i stort sett överallt. Jag var glad över mina skalkängor, som trotts att de fylldes med vatten, inte skulle kännas våta kommande dag. Hänggård halkade runt med bara tår som en annan Gollum. Jag var inte avundsjuk. Redan efter någon kvarts kasande och ålande med 800 meter berg ovanför skallen och iskalt vatten som slickade oss på magen blev vi tvunga att vända. Senast jag var där hade det tagit 40 minuter. Vattnet stod verkligen högt. Dock så fanns det ju andra tunnlar som väntade på att utforskas. Upp med repet och ner i jättegrytan... 

Minnet tröt visst också när det gällde hur slätt golvet var. Men med en del ommöblering gick det ändå att knö ner två sovsäckar bland stenar och rännilar.

Gas!

Ett nitiskt informationssökande på nätet hade upplyst oss om att samtliga resturanger, gästhus och stugor längs med våran planerade sträcka skulle vara öppna. Serverad mat, bara att betala för sig. Detta skulle spara gram och tid. Reservmat för 2,5 dagar fanns dock i säcken. Sen fanns det nog delade meningar om hur livegna vi skulle vara under turen. Våran lilla 87 grams brännare hade dock en stor svaghet. Utan gas skulle det bli föga fjutt i den. Man får inte flyga med gas, och man skulle kunna tro att Schweizarna är tämligen religiösa. Att hitta en öppen affär på en söndag, var ett omöjligt uppdrag. Skulle hela turen få börja med en vilodag i väntan på gas? Kandersteg International Scout Centre endast en km bort... En hel flock scouter och diverse andra äventyrslystna personer... Någon måste ha lite gas att sälja.

Lyckan log mot oss. Ingen hade någon gas, men ute på campingen fanns det ett halvt dussin kvarlämnade gasburkar i varierande skick. Vi blev till och med erbjudna ett helt kök som någon lämnat. Tusen tack KISC. Höga knäuppdragningar. Nu väntade bergen.

"Morgen kommt schnee." Inget kunde stoppa oss. Som kalvar på grönbete gav vi oss iväg. Inte heller våra maximalt bantade packningar som trotts det var tre gånger så stora som Schweizarnas. Men så var det ju heller ingen av dem som skulle bli kvar över natten, och vad vi visste bar omkring på klätterutrustning. Från 1500 meter skulle det komma 2-3 dm snö över natten. Detta bekymrade oss föga när solen sken och utsikten var i världsklass.

Oeschinensee. Blüemlisalphütte som var dagens mål kan skymtas som en liten prick uppe på kammen.

När man kommer upp på dessa höjder blir landskapet nästan magisk. Det går sakta framåt. Man ska ju stanna och njuta utsikten hela tiden.

Det visade sig att Blüemlisalphütte (2840 m) hade stäng för säsongen bara några dagar innan vår ankomst. Men det spelade föga roll för oss då vi ändå hade med oss allt. Till våran stora glädje fanns det dock ett vinterutrymme. Tält i all ära. Sängar, kamin och ett köksbord bjöd oss välkomna. Kaminen var det dock omöjligt att få drag i trotts ett ihärdigt kämpande från både min och herr Hänggårds sida. Min jacka luktar fortfarande rök trotts en omgång i tvättmaskinen och flertalet friska cykelturer.

15 minuter till stugan angav skylten. Bullshit tänkte vi. Det där springer vi på ett par minuter... Tji fick vi.

Till minne av Simon Thies

Flera kilo tält, sovsäck och liggunderlag. Använde inget av det. Sov som en prins under filtarna i stugan. Att dömma av hur svårväckt Hänggård var så hade han det också bra. Utvilade och pigga såg vi fram mot dagens planerade etapp som skulle ta oss till Gspaltenhornhütte (2455 m).

Ingen horisont

Snön hade kommit. Och det med besked. Inte för att vi nu kunde se så vidare långt ner i dalen. Men shit vad fint det var. Och vilket puder. När man halkade sig fram till utedasset kändes knappt snön mot benen. Fantastiskt. Baksidan var dock att vi var på nästa 3000 meter och hade en rejäl dagsmars i brant alpin terräng att se fram emot.

En vacker solröd morgon gryr

Ner skulle vi i alla fall, men att kunna nå Gspaltenhornhütte (2455 m) och att sedan under morgondagen fortsätta upp till toppen på Gspaltenhorn (3436 m) kändes nu mycket avlägset. Morgonturen till dasset hade redan visat att det inte var 2-3 dm, utan snarare 3-10 dm som hade kommit. Dagen innan hade vi spanat in den första lilla biten på leden ner mot Schnattmeng (2052 m). I god tro tänkte vi att vi där kunde se det ann och evt. fortsätta mot Gspaltenhorn. Annars var det bara att luffsa på rakt fram ner till hotell centrat Griesalp (1408 m).

Nu fick vi glädje av våran klätterutrustning. Från våran ultrakorta rekognosering visste vi att det fanns vajer, rep och kedjor så lång ner vi hade kunnat se. Sele, slinga och ett par karbiner åkte på. Och dessutom redan nu isyxa och stegjärn.

Mig själv

Herr Hänggård

Vi kan nog båda instämma i att leden från Blüemlisalphütte var riktig vacker. Det lilla som vi nu kunde se. Mycket var det inte. Sikten varierade mellan ett par tiotal meter till ett par tiotal dm. Och i vart fall en del av de första par hundra metrarna hade vi rent berg både till vänster och över våra huvuden. Att det var överhäng hade dock hjälpt en del på snödjupet, så det var betydligt lättare att gå vissa bitar än förväntat. Leden lämnade dock överhänget och blev svårare och svårare att följa. Efter någon timme vek leden nu över kammen som vi hade haft som överhäng och var nu totalt väck i snön. Men med hjälp av noggrann avläsning av höjdkurvor och ett intensivt kisade ut i dimman gick det åt rätt håll. Någon gång in emellan klarnade det lite, lite och man kunde få viss orientering. En sak var säkert. Nerför skulle det. Oftast använder jag kartan ganska flitigt, både i orienteringssyfte av rent intresse. Vad var det Lars Monsen sa i Nordkalotten 365? "Kartet her er som en god bok. Jeg kan blive ved att lese i timer." Och nu var det verkligen utläsning av kartan och terrängens minsta detalj. Klocka, kompass fick hjälpa till. GPS kändes det dock inte som behov av. Och jag må då säga att jag var tämligen nöjd med navigering när vi efter timmar utan säkra referenspunkter tog klivet rakt på en ledmarkering när snön inte längre var så tjock. Strax efter lättade dimman ett litet tag och vi såg Bundläger's tak (1919 m) skymta under snön.

Första biten från Blüemlisalphütte. Vajer, rep och kedjor gjorde det inte bara säkrare utan också lättare att följa leden.

Så fort vi lämnat det skyddande överhänget var vi åter ute i djupt puder. Men vilket puder, det kändes knappt mot benen.

Förstunden hyffsad sikt. Man kan ana en kam strax under övre kanten av bilden.

Gspaltenhorn var för länge sedan uteslutet, men visst önskade man att molnen skulle lätta och att berget åtminstonde kunde visa upp sig. Väl nere vid Bundläger hade åtrån efter toppen börjat få konkurrens av tanken på Griesalp's bekvämligheter. Ein bier und ein schnitzel... En bensträckare senare fortsatte vi  ner mot de hägrande härligheterna i Griesalp. Gspaltenhorn var onåeligt med all denna snön, men ack hade vi inte gärna viljat komma upp. Jag brukar hålla med om att det är resan och inte målet som gör äventyret. Men att stå på en bergstopp är en sak för sig. En euforisk glädje som inte går att förklara för den oinvigde.

Sista biten ner mot Griealp. Molnen började släppa efter lite och bjuda på fantastiska vyer.

Grand Hotel stod det plötsligt på ett hus mellan träden. Vi hade uppenbart kommit ner till Griesalp Hotelzentrum. Här skulle det finnas bussförbindelse ner till järnvägsstationen från vilken vi kunde ta oss vidare till Lauterbrunnen och det annalkande Mönch (4107 m). Tankarna gick så klart till om det snöat lika mycket där. Vi var verkligen ute sent på säsongen. Men har man ledigt så har man.

Öl och Bauern-omellett som bara schweizare kan laga satt verkligen fint. Inte varje tur som man smörjer kråset på Grand Hotel. Det som dock inte satt lika fint var att bussen nu inte gick pga av snön som hade fallit över natten.  I morgon skulle den gå igen. Den trevlig personalen tipsade om ett boende som var mer "i våran prisklass". Och Bergsgasthaus Golderli var helt i våran smak. Billigaste rummet, dusch och bästa ölen tack!

Från Grand Hotell till koskit

Ett solitt lager av is täckte så klart fortfarande vägen följande morgon. Vi kunde inte se någon skillnad och funderade således på varför bussen skulle kunna gå i dag till skillnad från i går. Det var ju ingen skillnad. Tillbaka vid Grand Hotell fick vi också reda på att den första bussen för dagen var inställd. Bara att vänta på nästa eller att traska ner till Tschingel en timme längre ner i dalen. Därifrån skulle bussen i vart fall köra. Innan vi dock hade hunnit bestämma oss dök det upp i äldre herre i en bil med några hotellgäster. Det verkade som om han skulle neråt igen, så vi tog tillfället i akt.

- Skulle vi kunna få åka med?

- Hur långt ska ni?

- Tschingel och sedan vidare till järnvägsstationen i Reichenbach.

- Hoppa in. Jag kör hela vägen.

Tusen tack till Griesalp Hotelzentrum. Och all respekt för hur våran chaufför klarade en istäckt mycket brant väg ner från Griesalp. Sträckan trafikeras av Europas brantaste buslinje.

Sen blev det tåg till Lauterbrunnen. Ett Mekka för alla som älskar berg. Här skulle provianteras och uppdateras på förhållandena uppe på Mönch. Skulle det låta sig göras eller skulle vi åter få erfara att vi var sent ute på säsongen? Turistinformationen i Lauterbrunnen hade inte mycket att erbjuda. Något märkligt. Ungefär som om Stockholms turistinfo inte skulle ha något att säga om Skansen. Vi blev dock rekommenderade att prata med personalen på Airtime Coffee Shop. Det var tydligen där som bergsbestigare, paragliders och annat folk med näsa för äventyr stötte samman.

Airtime Coffee Shop

Skitiga skalbyxor, rastaflätor, Goretex jackor, ryggsäckar och fallskärmar mötte oss. Vi hade kommit rätt och jag kunde inte låta bli att börja tänka på filmen Point Break. Personalen var högst hjälpsamma. Efter lite internetsurfande, diverse tel.samtal och utfrågning av en del lokala stod det klart. "För mycket vind." Skulle vi ta en alternativ topp? Hitta på något helt annat? Det här krävde kaffe och några wraps. I solen på Airtime's servering, med gott käk och en utsikt som bara skrek: -Kom hit och klättra! fanns det bara ett val. Det går ju alltid att vända.

Japanare. Över allt var det en massa japanare. Var kom de ifrån? Svaret var ju solklart, men varför var de här? Det vrimlade av dem. Som flugor på en koskit. Hela tåg med japanare kom och gick. Reserverade till och med. Jungfraubahn firade 100 år och en hög med olika nationaliteter hade fått varsin vecka. Denna veckan var det japanska veckan. Lämmel-år / japansk vecka... Ja ja...

Det måste vara en av världens dyraste tågbiljetter. Ca 1283.- (176 CHF) för att åka en tur & retur på 18 km fågelvägen. Men har man aldrig varit uppe vid Jungfraujoch och har pengarna till det är det värt det.

Skitiga och härligt luktande (?) slog vi oss ner bland alla prydligt klädda japaner och en trevlig indier. Ev. mindre trevligare aromer nådde dock inte konduktören. Han var mer intresserad av den goda "korvlukten" som han tyckte kom från våra ryggsäckar. Korv? Vi hade ingen korv med. Det gick sedan upp för oss att det var röken från Blüemlisalphütte som satt i. Vi doftade uppenbart av som ett korvrökeri!

Indiern som vi delade sittgrupp med var föga imponerad.

-We gott more beautiful mountains in India.

Jo tack. Men alltså... Vi kände oss ändå som kalvar på grönbete när Mönch tornade upp sig med sina 4107 m.

Nu hade det börjat på riktigt. Nu var vi verkligen på väg mot Mönch. Lyckan kittlade inne i kroppen. Vi skulle inte hinna upp till utgångspunkten Jungfraujoch denna dag. Men genom att ta oss upp till Kleine Scheidegg, där man ändå är tvungen att byta tåg, så skulle vi spara en del tid följande dag. Det skulle vara möjligt att på en dag hinna ta första tåget på morgonen ända nere från Lauterbrunnen upp till Jungfraujoch, klättra upp till toppen på Mönch och sedan hinna med sista tåget på kvällen ner igen. Så om vi nu redan hade tagit oss till Kleine Scheidegg så skulle ju marginalerna förbättras. Med en kvällssolsbelyst nordvägg på Eiger slog vi oss ner för en kvällssupé. Tältet låg fortfarande i ryggsäcken. Ännu ej uppsatt under denna tur. Logi för natten hade vi lyckats finna i ett kostal. Kossorna hade packat för vintern och sökt sig till lägre altitud. De hade nog inget emot att vi rullade ut liggunderlagen på deras gamla torkade skit över natten. (Vi hittade en gammal presenning som fick bli mellanlager.)

Eigers nordvägg

Cow's Inn

Snigelfart

Morgonens solstrålar kittlade i näsan... Nej, det var visst kolukten. Om vi nu mest doftade av koskit eller korvrökeri fick vi aldrig reda på. Tåget kröp upp från Kleine Scheidegg till Jungfraujoch. Två stopp på vägen. Det första mitt inne i Eigers nordvägg och sedan i östra väggen. Stigningen gjorde nog sitt också. Från 2061 m till 3471 m på 9,3 km. Det var ju inte precis ett maglevtåg.

Efter en kortare rekognosering på Jungfraujochs järnvägsstation kom vi fram till att vi lika gärna kunde dumpa ryggsäckarna inne på stationen i ett mörkt hörn. Dörren skulle vara olåst och om det skulle visa sig vara det motsatta så fanns ju Mönchsjochshütte strax bortom berget. Där fanns det både personal och mat. Bestigningen av Mönch är normerad till en halv dag, så på lätta fötter trippade vi ut över glaciären. 

Sidofickorna från ryggorna som toppturssäckar och klätterutrustningen på plats. Mönch ståtar i bakgrunden.

Mönch är graderat till PD. Det skulle knappt vara behov av annat än isyxa och stegjärn, men det kändes ändå tryggt att ha med rep, kilar, slingor och annat som kunde tänkas komma till bruk. Säsongen var ju nu inte den helt rätta. Toppkammen ska dessutom vara "luftig" och det skulle ju nu blåsa en del. Blåste gjorde det också. Inte hela tiden utan endast i byar. Och vilka byar. Det var stormbyar. Det kunde vara 5 minuter helt vindstilla och sedan momentant storm i en knapp halvminut innan det åter blev helt kostilla igen. Helt utan förvarning blev vi blästrade av vinden. Det var inte annat än att huka sig över isyxan. Det gick inte röra sig ur fläcken.

Snöfälten och vetskapen om att det var långt ner, även om det nu inte var så brant, gjorde att vi valde att knyta in oss och lägga kilar vissa sträckor. Stormbyarna gjorde ju också sitt för balansen. Ett fall hade kunnat sluta olyckligt.

Bevakade av en flock nyfikna turister nere på glaciären. Japaner tro?

Inte gick det snabbt uppåt. Stormbyar, säkrande och att det låg lite mer snö än under en mer gynsam tid på året drog ner hastigheten till ett minumum. Klockan var dock inte mycket och vi led absolut ingen nöd. Överlag varma och goa. Äventyrsandan sög till sig vart enda intryck. Det beslut som vi redan från början innerst inne visste att vi med högsta sannolikhet skulle behöva ta, smög sig dock närmare och närmare. Varje gång man kröp ihop under en piskande stormby blev det mer och mer påträngande. Det var mest en frågan om hur mycket vi skulle kunde suga ut ur turen, innan vi skulle vara tvingade att vända nerför igen. Och erfarenheten sa att under sådana förhållande som det nu var skulle det ta längre tid ner än vad det tagit oss upp. 

Man kan ju fundera på om valet av placeringen av slingan ovan var på gott eller ont. Emellan åt var det ytterst sparsamt med lämpliga platser för att sätta någon form av säkring.

Någonstans knappt halvvägs till toppen blev det dock dags att inse att det inte var försvarligt att fortsätta. Ingen av oss ville vara kvar uppe på kammen efter mörkrets inbrott. Reservtid var alltid bra att ha och varför inte passa på att öva sina kunskaper med utrustningen. Efter som vi dessutom hade hyffsat med tid så valde vi nu att säkra hela vägen ner. Nedgången kom således att ta mycket längre tid än motsvarande sträcka hade tagit upp. Men det var värt att ta sig tiden. Det kändes bra att vara inknutna hela vägen ner. Ingen brådska och något stopp med käk gjorde det till en fin nedgång.

Vi var tämligen ensamma på järnvägsstationen. Det var nästan något spöklikt över platsen. Solen gick ner utan för panoramafönstren. Och som jag skrivit många gånger redan: Vilken utsikt! Glaciären glänste i kvällsolen. Vi sköt in sovsäckarna under trappen brevid toaletterna. Tillgång till vatten är ju alltid bra att ha vid en lägerplats. Spikkekorv och potatismos stod på menyn. Avlägset hördes någon säga något på schweizertyska och smälla igen någon dörr. Skulle vi bli väckta av någon arg järnvägsanställd under natten?

Whisky och cigarr

Så blev nu inte fallet. Men till morgonkaffet blev vi dock informerade om att stationen nu inte var ett ställe att sova på, utan att vi nästa gång minsann var hänvisade till Mönchsjochhütte. Detta var dock föga av intresse... Natten var ju passerad och han verkade heller inte speciellt arg.

Vi hade ju betalt dryga tusingen för tågbiljetten så när vi nu likväl var på "Top of Europe" (Jungfraujoch) så var vi ju tvungna att se de obligatoriska turistattraktionerna. Eispalats, muséet, forskningsstationen Sphinxen osv. Det gick nu ganska snabbt.

A nut worth dying for

På eftermiddagen var vi åter på Zürich Flughafen. Flyget skulle först gå tidigt följande morgon. Skulle vi så äntligen få nytta av tältet som jag släpat på i ca. en vecka? Nix. Strax framför entré ligger det en lagom liten park. Himlen var blå och stjärnorna hade börjat kika fram. Så till det sussande mullret från startande flygplan somnade vi sött under bar himmel.

Lyckligaste stunden närmar sig för Hänggård? Cigarr och whisky hägrade i rökrummet...

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-01-24 15:58   MonicaKa
Kul att läsa om "vanliga" äventyr, inte bara maxade expeditioner! Tack för att ni delar med er!
Korven var roligast... haha!
 
2013-01-24 16:25   Sandra E
Härlig inledning i grottan :P
Och vilka udda sovplatser ni hittat, ger lite extra glans till resan! ;)
 

Läs mer

Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer
En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
En reseberättelse om en solovandring som börjar med ett fjällmaraton och därefter utgår från Vålådalen och går över Stensdalsfjällen och Bunnerfjällen 5 kommentarer
Efter att nära 13 år förflutit sedan första besöket och flera år av inställda resor blev det äntligen av i somras! Målet med resan var att åter få ... 4 kommentarer
En rundtur runt Pårtemassivet har lockat sedan Hans Fowelin beskrev den "hylla" som finns mellan Loametjåhkkå och Tjievrra å ena sidan och ... 19 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.