Grövelsjövandring

Vi var tre som lämnade Stockholm i rusningstrafiken på torsdagseftermiddagen. Birger kom med bil till mötesplatsen utanför Måleributiken i Alvik, Henke och Jimmy kom med tunnelbanan.

Bilturen påbörjades 16.30 och tio minuter före midnatt kom vi fram till Sjöstugan vid Grövelsjön. Sista biten bjöd på regnskurar men det var uppehåll när vi klev ur. En rask promenad tog oss till ett vindskydd precis efter bron över Grövlan men det bedömdes som trist att sova i, istället slog vi upp vårt tält vid vändplanen intill Sjöstugan och somnade lite i ett.

Nästa morgon var grå men fri från regn. Tio minuter över nio började vi vandra. Birger hade organiserat det mesta samt höll med spritkök, tält och mat (alla utlägg, inklusive bensinen ToR samt mat längs riksvägarna belöpte på runt en tusenlapp per person). Jimmy och Henke hade oroligt kompletterat en smula i smyg vilket ledde till att förråden av russin, jordnötter och sprit var anmärkningsvärda för en tredagarsvandring. Över två 75:or whisky (Lauder och Paddy) samt 1,4 kilo jordnötter och runt kilot russin. Inte undra på att backarna i Linneledens inledning kändes tunga. Birger tog tältet, ett fyrmanna-Akka, Henke det mesta av maten och Jimmy allt tungt men litet (jordnötter, ett berg av choklad, spritkök, T-sprit …).

Vi traskade på och passerade Salsfjället, framför oss bredde en underbar sänka ut sig och längst bort i väster höjde sig Elgåhågna. Några mörka moln gjorde att vi kände det som om vi gick rakt in i Mordor. Vi åt lunch på Salsfjällets sluttningar. Norsk ”militärmat” som kostade 65 kronor påsen men som kunde ätas i sin påse efter tillsats av varmt vatten, faktiskt inte illa. Några regnstänk förmörkade vårt dessertkaffe men det lättade strax upp. Vi tog oss under visst stönande upp till Forborgen där utsikten var fantastisk. Molnen hade lättat och i fjärran syntes Revlingsjöarna där vi planerade att slå läger.

En pigg tysk dök upp och något senare, strax innan Revlingsjöarnas sydspets, såg vi honom igen. Han hade suttit på en höjd och sett oss vandra under sin lunch. Detta ”spionerande” gjorde att vi så snart han gått döpte honom till Gollum, högst oförtjänt egentligen eftersom han var mycket trevlig men när fantasin en gång börjat löpa fritt vet man aldrig var den hamnar. Vid Revlingsjöarnas nordspets slog vi läger, en skylt förklarade att det hade även Linne gjort dock redan 1734.

Vi hade kommit fram 17.15 och var rätt trötta, stigarna efter Forborgen hade varit relativt segvandrade och fulla av sten. Totalt hade vi gjort 22 km inklusive stigningar om sammanlagt över 500 meter. Henke och Jimmy tog ett dopp, Birger tog sig en Paddy och så flöt kvällen fram i allmänt gemyt. Birger roade sällskapet med en historia från Lisas inskolning på dagis. Lisa, Birgers minsta dotter är lite över ett och ett halvt år gammal. Hon hade blivit fastsatt vid lunchen på dagis och kommenterat det hela i en stil som påminde om isländska sagor: ”fast” och sedan ”kämpa” sa Lisa utan att röra en min. Varianter på denna historia gick sedan runt under hela vandringen, t.ex. ”ont, tung ryggsäck” och sedan ”kämpa”. Vi kröp in i tältet runt halvtio och somnade omgående. Tältet funkade perfekt till tre och påvisade än en gång den gamla tältgrundregeln som säger att tält bör anpassas till en person mer än sällskapet är för handen, t.ex. är ju de bästa enmanstälten de som tälttillverkarna kallar för tvåmannatält.

Nästa morgon vaknade Birger halvsju. Temperaturen i yttertältet var sex grader men en härlig morgonsol började ta sig upp över himlen och strax intill tältet strövade renar fritt omkring. Vi började - efter sedvanlig frukost bestående av blåbärssoppa, tyskt bröd, mjukost och korv – att vandra runt nio. Det fortsatte att vara rätt stenigt längs stigen. Vi gick först i riktning mot Svukuriset men tog strax av mot Sylen. Leden gick söder om Lill-Svuku. Överallt sprang det renar. Vädret var bra med sol för det mesta. Vi gick ner mot Rönsjön och över den lilla landbrygga som ligger i sjöns östra del. Här träffade vi ett par från Nora som tipsade oss om lämpliga sätt att bestiga Gröthogna. Vi tältade ett stenkast från landbryggan, dit vi kom runt halvtvå efter c:a 11 km:s vandring inklusive stigningar om totalt knappa 200 meter, och åt lunch. Sedan packade vi en ryggsäck med regnkläder och vatten. Gröthognas topp (1401 meter) låg ganska exakt 500 meter ovan oss. Birgers äventyrsklocka med höjdmätare mätte ut varsin tredjedel av stigningen som vardera av oss fick kånka på ryggan. Vandringen uppför bjöd på en hel del stenpassager men även på vidunderlig utsikt. Allt som allt tog utflykten upp i höjden och tillbaka ner igen två och en halv timme och var c:a 6 km lång. Sedan vidtog bad, middag, snaskande och whiskypimplande. Vi somnade, som kvällen innan, strax innan klockan tio.

Nästa morgon, en söndag och vår sista vandringsdag, hällde regnet ner men tog en kort paus runt åtta för att sedan friska i igen med brutal kraft. Temperaturen på morgon vad nio grader men den steg troligen en smula under dagen. Vi åt frukost i tältabsiden och vandrade sedan ner till Sylen vid Grövelsjöns norra spets. Den egentliga planen sa att vi skulle gå på oledad mark längs höjderna på sjöns östsida men som läget var nöjde vi oss med att gå ledat på västsidan.

Vår vandringsväg bjöd på stigningar upp från sjön och sedan på kalfjäll med låga moln, skarpt regn och vass vind. Vinden gjorde att rören i Birgers ryggsäcksram visslade som latinamerikanska flöjter, Birger döptes därför till Flöjten. Detta blev resans tredje smeknamn. Henkes envisa användande av vandringsstavar hade nämligen tidigt gett honom smeknamnet Staven och Jimmy som ständigt drällde remmar omkring sig kallades såklart för Remmen. Längs vår väg hittade vi ett uppställt tält som vad vi senare fick veta hade lämnats i panik av tyskar som överraskats av regnets och blåstens styrka. Med raska steg närmade vi oss dock Sjöstugan vid Grövelsjöns sydspets, dit vi kom fram lite över ett. Då hade vi gått 13 km med stigningar om totalt nästan 400 meter på något över fyra timmar. Vi var duktigt blöta när vi checkade in på Sjöstugan för kaffe- och våffelpaus. Sedan vidtog bilfärden söderut. I bilen roade vi oss på samma sätt som under uppresan. Vi lyssnade på när Hans Alfredson läste Bock i Örtagård av Fritiof Nilsson Piraten när inte Tom Pettys nya platta Highway Companion snurrade i CD-spelaren.

Denna vandring genomfördes 1-3/9-06.