Flugfiske och pontonrodd i Kaitumälven

Den 10 juli blev de avsläppta med helikopter på en myr strax intill Kaitumälven, i närheten av Riehkku, Kiruna. Under 5 dagar gled och rodde de sina nyinförskaffade, gröna, pontonbåtar 2 mil nedströms. De flugfiskade hela vägen. Öring och "Strömmarnas dam" harren stod på fångstlistan... och ett par sikjävlar...

Av: Minnatur

Pontonrodd och flugfiske i Kaitumälven.

Här är, på allmän begäran, hela det fantastiska äventyret från a-ö Varsågod!

"Drop off" Kaitum

Rotorbladen skar knivskarpt genom luften. I ett ögonblink lättade Helikoptern och sköt iväg som en kanonkula mot horrizonten. drygt Tio sekunder varade tystnaden, sedan kom Myggorna...

Helikoptern lättar, vi är nu helt ensamma i 5 dagar.

Kvicksilvret visade 23 grader celsius värmen var tryckande.

Tröttheten gjorde sig påmind. Resan med flyg från Arlanda upp till Kiruna med vidare biltransport till helikoptern var krävande. Innan avresa var vi tvugna att göra en smärre upphandling av mat och hämta ut paketet med våra två pontonbåtar som skall ta oss utför Kaitumälven drygt 2 mil. Tidsschemat var superpressat. Nu hade vi precis lossat helikoptern ute på den fuktdränkta myren och Tobbias stretade på med vår 70 kg tunga packning. Att bära 70 kg de 100 meterna till den plats där vi valt att lägga vår första lägerplats krävde sin man.

Värmen i kombination med myggtät klädsel samt ett tiotal vändor gjorde att Tobias första klädesbyte fick genomföras efter 20 minuter.

Som alltid när man landar med helikopter i fjällbjörkskog känns det lite lustigt. Två meter innan helikoptern sätter ner sina medar på marken känns det som om man har en total överblick på hela omgivningen, landskapsbilden är övergripbar. Det är lite som att titta på en satellitkarta på internet. De sista två metrarna går fort, tempot är högt. Man åker likt en hiss ner bland trädgrenar, landar, tankarna far runt i huvudet och det gäller att få ur all packning från helikoptern. Helikoptern lättar och vips inser man att man inte ser ett dugg. Man kan se de närmsta björkarna och den lilla plätt öppen myrmark där man hade sitt "drop off", Thats it! Det var tur denna gång att forsen var så stark att vi kunde höra bruset från den.

Då tunga, mörka moln snabbt gled in över omgivningens fjälltoppar blev det till min uppgift att slå upp vårat tält. Vi hade valt att placera tältet bland fjällbjörkarna i närheten av älven. Med oväder kommer ofta stormar och då är det bra att ha lite skydd och möjlighet att surra fast tält och packning.

Tältresningen gick utmärkt. Tältet, ett nyinköpt, begagnat Vaude Ferret III stod stadigt med stormlinor och allt. (Det var min andra tur med tältet. Den första var en helgtur med familjen på Finnhamn i Stockholms skärgård. Vädret var fantastiskt, vindstilla och sol alla dagar...) Där vi befann oss nu, intill älven, slog plötsligt vädret om. Jag berättade för Tobbe att tältet var oprövat i regnväder. Tyst såg han på mig och knöt sin hand, jag gjorde likadant. Hårt och bestämt stötte vi ihop dom på ett slags Amerikanskt Hollywoodvis, knytnäve mot knytnäve. Med gesten visade han att han helt och hållet litade på mitt omdömme att införskaffa tält. Det kändes skönt att regnet kom. Den tryckande hettan var näst intill outhärdig. Tröttheten från dagens resor var stor. Vilket regn vi fick. Någon öppnade ett hål i himlen och hällde golfbollsstora regndroppar över mitt begagnade tält. Sovsäckar och liggunderlag var framstuvade och mysigt utlagda i tältet. Jag satt nervöst i absidern. Jag funderade på om det skulle hålla tätt.  Först kände jag med handen sedan med kinden och till sist med pannan någon centimeter från tältduken. Allt jag kunde notera var en svag fuktdusch. De abnorma dropparna försökte penetrera tältduken men lyckas inte. Efter 10 minuters ihärdigt hällregn kröp jag lättad och glad in i sovdelen. Jag tog av mig i bara kalsongerna, la mig ovanpå sovsäcken och slöt ögonen. Myggorna hade tystnat, det ända som hördes var forsens rogivande läte som blandas med Tobbes vidriga snarkning. Det gjorde ingen, jag somnade ändå direkt. Om ett par timmar var det dags kvällsfisket och då skulle vi vara på hugget...

Tältet höll tätt, lite slakare spänning än innan superovädret, men fortfarande snustort innuti, härligt!

Hällregnet bedarrade. Klockan visade på 20.00 det var ljust som på dagen. När vi vaknade efter en välbehövlig sömn var helikopterfärden redan fjärran i tanken. Den fantastiska känslan av att klara sig själv liksom gned sig in i varje por, ja varje molekyl av kroppen. Doften av fjäll smög sig in genom tältets myggnät. Det var underbart att ligga och lyssna på älvens dansande vattenvirvlar samtidigt som svala kvällspustar svepte in i tältet och smekte mitt ansiktet. På andra sidan myggnätet där satt myggorna och knotten, de var inte lika härliga. Varje tur är likadan. Stålsättning mot mygg är jobbig i början av äventyret mot slutet märker man de knappt. 

Innan turens första fiskepass behövde vi en ordentlig påfyllning av våra energiförråd. Det är alltid lite nervpirrande då man första gången på en tur plockar fram sitt stormkök, koplar ihop och tänder det. Kommer alla packningar vara hela? Har något gått sönder under transporten? Inte minst fick jag med mig alla delar?

Efter en välbehövlig måltid var det dags att gå igenom nästa nervprövning. Dags att besiktiga fiskeprylarna. Vadare, flugspön och rullar, CHECK!. Alla askar med flugor, CHECK! Myggmedel CHECK!

Falukorvfräsning på mitt fantastiska Optimus Nova kök som aldrig har svikit mig. Myggnät obligatoriskt. Stolarna till våra pontonbåtar var mycket praktiska vid matlagningen...

Långa pass i vadare och kalla älvar kräver underställ trots värmebölja.

Tobbe är fiskeredo och myggsäkrad...

Vi vandrade långsamt och tysta uppströms mot en y-förgrening ett par hundra meter ovan våran lägerplats. Stället för kvällens fiske bestämdes redan då vi flög in för landning med helikoptern. Tobias såg två personer stå och fiska i motljuset i forsarna, han blev helt lyrisk. Vi hade fått veta att det låg ett gäng på tre personer från Holland nära oss. Dom skulle bli upphämtade tidigt nästa morgon av samma pilot som släppt av oss tidigare under dagen. Gänget hade tydligen flugfiskat där i 10 dagar... Vi såg deras två knallgula tält vid älvkanten en bit ifrån den plats där vi blev avsläppta (Detta skulle visa sig vara ett lyckokast för våran del dagen efter).

När vi kom fram till den plats vi hade bestämt oss att fiska av tog det inte många sekunder innan flugorna ven runt om våra huvuden. Lite ringrostiga var vi nog allt, flugorna fastnade i björkar och i videkvistar men lika glada var vi för det.

- Titta, sa Tobbe plötsligt. Där uppe vakar det stora vak. Det ser ut som harr.

Jag tittade i riktningen uppströms mot stället som Tobbe pekade på och mycket riktig, stora runda vakringar gled nedströms. Tobbe vadade uppströms och började kasta.

- Där satt den!

Tobbe drillade in fisken snabbt. En fin Harr visade det sig vara.

Eftersom första fisken var landad inom loppet av 10 minuter struntade vi i att ta en bild och dokumentera den. Vi utgick från att här skulle det spruta upp fisk. Tobbe använde en coachman som fluga vilken han fiskade torrt. Jag knöt på en lika dan. Vi fiskade vidare. En halvtimme gick och så ytterligare en, ingen mer fisk visade intresse för våra flugor. Efter två timmar högg det plötsligt på min fluga men jag blev så ställd så jag gjorde ett för hårt mothugg och den flög ur munnen. Vi fortsatte att fiska och när jag sedan frågade Tobbe om han hade sin klocka på sig svarade han att det hade han och att den visade 00.45. Vi bröt upp och vadade hemåt. Vi hade mycket som skulle åtgärdas och långa sträckor som vi skulle ro med pontonbåtarna de närmsta dagarna.

Fantastisk omgivning och blommor i mass. Vardarstaven är ett måste för mig.

Tiill en början blindfiskade vi i strömmar och forsar utan resultat. 

Jag fuktar vadarna och känner på omgivningen.

Blomman, en otroligt vacker Kung Karls Spira, med Tobias i älven bakom, trogen vinner.

Kylan började rulla in och det var underbart att krypa ner i sovsäcken. Jag sov oroligt. Jag drömde att jag fiskade och fiskade men att inte en enda fisk ville hugga. Jag vaknade till och kollade på klockan hon visade 03.20 på natten. Jag kände hur det tryckte på, på blåsan. Jag svor lite tyst för mig själv. Jag har lärt mig att man måste kissa när man är kissnödig och sover utomhus. Kroppen behöver annars slösa värme och energi på att värma upp en massa onödig vätska. Jag skulle just börja klä på mig alla kläder och bli myggtätad när jag upptäckte den fantastiska tystnaden. MYGGEN VAR BORTA! Kylan hade jagat bort myggen. Jag klev upp, öppnade myggnätet och tog mig ut. Det som mötte mig var fantastiskt. Solen som knappt glidit ner bakom fjällkammen, ljuset och dimmorna som bildade en ridå över kaitumälven bäddade in omgivningen i sitt bommulsliknande tillstånd. I bara kalsongerna stod jag där länge länge och bara tittade, sedan lättade jag på trycket... Njutningen var total..

Jag gick åter in och la mig i tältet. Jag somnade omgående och drömde om hur fiskarna kom till mig. Så blev de också redan nästa dag...


03.25 en magisk stund ur livets ögonblick.

Drömfiske...

...den fisken är den största som någonsin fångas... ahhh ta dennn hmmm... zzzzzz... nej inte tappa... zzzz.... JAG VAKNADE TILL!

Drömmarna rusade snabbt bort och den nya dagen var här. Så sakteliga vaknade också kroppen till liv. Det knakakade och sprakade i kroppen när jag sträckte ut benen mot sovsäckens botten. Känslan att ligga kvar i sovsäcken ett par minuter efter uppvaknandet var oslagbar. Jag tror personligen att ordet "MYSIGT" måste uppfunnits av en tältande person som helt naturligt slängt ur sig ordet efter en god natt sömn i ett tält "Det här var myyyysigt".

Tobbe sov fortfarande. Snarkningarna som hade väckt mig ett par gånger under natten lät nu mer som svaga snusningar. 

- Han får sova en stund till, tänkte jag och drog ner dragkedjan på sovsäcken.

Midnattssol kräver viss utrustning för mörkläggning.

Efter att ha dragit på mig kläderna tog jag mig försiktigt förbi tältets dragkedjor och ut i den höga morgonluften. Strandpiparen flög med sitt karatäristiska läte lågt över älven. Bort mot den andra älvsidan traverserade en andfamilj över forsen likt en grupp forskajakspaddlare. Jag log.

- Så ska vi också göra om ett tag, sa jag högt till andfamiljen som verkade ta beskedet med ro.

Med ett par vana handgrepp var köket igång. Fördelen med den här delen av världen är att vattnet alltid är av yppersta klass, finns i oänliga mängder och som längst ett par steg bort. Först koka vatten till termosen och den första gudomliga kaffeskvätten, sedan till morgongröten. En... två... nävar havregryn, koka upp...

Samtidigt som stormköket spelade sin vackra melodi, när den med ett fräsande kokade upp gröten, tittade jag till höger på den stora hög med skrot som låg huller om buller (Eller rättare sagt högen med det som skall bli våra forstransportmedel). Det var pinnar och låskilar som skulle sättas ihop med galonklädda luftpontoner och aluminiumrör till stabila farkoster med åror.

Jag vände mig mot tältet och började sjunga.

- God morgon god morgon hör fåglar sjunga god morgon god morgon i köööööör...

Sången hade god inverkan på min äventyrskamrat som med ett regnmulet ansiktuttryck tittade ut ur tältet.

-Frukosten är serverad, ropade jag glatt...

Tobbe log lite vagt.

Skrotupplaget bredvid morgonköket...

Frukost i högsäte mitt i vildmarken. Torrmjölken är med, sylten lika så... Tobbe håller på att vakna till liv...

Efter lite gröt finns inte ett spår av morgonansiktet, nu skiner det som solen... Jag tar disken ropar Tobbe!

Pontondags...

Vi tog det lugnt. klockan var 08.30. När vi hade ätit upp gröten och Tobbe hade diskat, diskuterade vi hur vi ska lägga upp dagen. Vi bestämmde oss för att stanna kvar på detta ställe åtmindstonde detta dygn. Fisket måste ges en ordentlig chans. Vi pratade om hur vi skulle fiska av vattnen runt omkring oss. Det var lite jobbigt att det hade slutat nappa kvällen innan men det kanske bara var att kylan hade rullat in. Tankar kring flugval och strategier var också uppe på tapeten. 

Vädret var åter igen ostadigt och regnmålnen på himlen hade fört med sig blåsten. Jag föreslog att vi, innan vi fiskade vidare, skulle rigga våra pontoner och se så att det fungerade samtidigt som det kunde vara bra att provpacka dom. Vinden kunde ju mojjna till lite senare.

Vi satte igång och montera. Efter som vi hade provriggat pontonerna hemma på min innergård på södermalm tidigare gick fort att sätta ihop allt denna gång. (läs i inlägget http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/15822.htm) Vi pumpade på frenetiskt för att fylla pontonerna. Svetten rann som floder i mitt ansikte och knotten samlades runt mig för sin tänkta måltid. Årorna monterades och det var dags för jungfrufärd. Eftersom jag har ordentlig kunskap i forpaddling med kajak fick jag den äran att inviga ekipaget. Tankarna kom genast smygande. Vad gör vi om det inte fungerar att paddla i forsen? Hur tar vi os två mil nedströms om packningen är för tung? Jag slog bort tankarna. Det kan ju var så att detta går jätte bra!

Av med byxor och skor. På med sandaler och flytväst. Pontonen i vattnet. Vi sjösatte bakom en liten utbucktning där vattnet stod stilla. Fötterna kippade efter andan i det kalla vattnet. Med ett "huj" satt jag i den vadderade stolen... Jag flöt... som en kork... Med en viss försiktighet rodde jag ut mot strömmen. Jag rodde ut den yttre pontonen mot det skummande vattnet, det sög tag precis som jag hade tänkt mig. Med ryggen mot strömmen rodde jag en hit en dit. Jag treverserade med samma lätthet som andfamiljen tidigare på morgonen.

- DET ÄR SKITROLIGT, ropade jag till tobbe.

Av med kläder på med sandaler och flytväst.

Den flyter som en kork.

Ut mot strömmen, ska det fungera?

Jag far runt som en illbatting i forsen... Superstabilt...

Tobbe stod på land. Han var bekymrad.

- Luften går ur mina pontoner det läcker någonstans, sa han orolligt.

Jag klev upp ur vattnet. Vi hade införskaffat ett superlagningsmedel enligt försäljaren och här var det dags för felsökning. Vi monterade ur luftblåsorna ur båda påntonernas galonhöljen. Vi blåste upp blåsorna till bristningsgränsen och sedan mer eller mindre red vi på de i en lugn del av vattnet. På detta sätt sjönk pontonerna. Efter en stunds vridande och sökande hittade vi två små hål, ett på varje ponton. Små små bubblor sipprade fram och steg mot ytan. Fram med lagningskittet. Lagningen fungerade precis på samma sätt som när man lagar en cykelslang. Vi pumpade åter upp pontonerna. Medans vi väntade på att lagningen skulle bekänna färg, om det var tätt eller om det långsamt sipprade ur luft, bestämde vi oss för att gå iväg och fiska... Vad härligt, äntligen var det dags för flugfiskespötspöt igen...

Hoppet är det sista som överger fiskaren!

Det luktade fortfarande fuktig fiskare om vadarbyxorna när dom krängdes på för ytterligare ett fiskepass. Vi hade bestämt oss för att göra ett nytt försök uppe vid y-förgreningen där det hade vakat så infernaliskt kvällen innan.

Vinden hade inte mojnat mycket sedan förmiddagens pontonbåtprovning, snarare hade den ökat ett par snäpp men solen hade i gengäld tittat fram. Med alla tillhörande verktyg för flugfiske på plats runt kroppen (flugspön, vadarstav, myggnät, fiskeväst, kniv m.m) vandrade vi uppströms, jag och Tobbe.

Solen her spräckt molnkakan och värmer gott i vadarna när vi traskar mot fisket!!!

Humöret var på topp men en gnagande oro fanns närvarande och spred sig sakta ut i kroppen. Trots det vackra landskapet och den så omtalade fiskrika älven ville det inte riktigt kännas bra. Frågan ekade i mitt huvud.

- Skulle det hugga nu eller skulle jag få gå utan fisk ännu en dag?

Jag bannade mig själv något eftersom jag hade föreslagit att vi skulle rigga pontonerna istället för att fiska på förmiddagen, men gjort var gjort. När vi kom upp till platsen där vi fiskat dagen innan var vattnet vindpinat. Krusningarna som vi kunde tänkas finna på ytvattnet visade vara smågropig sjö och vitskummande småvågor. Vinden låg i precis fel riktning för oss och vak från eventuell fisk var omöjligt att se. Jag knöt på en nymf på tafsen, ett "guldribbat haröra"  Efter en stunds fiskande var jag ännu mer oroad. Inte ett hugg, inte ett vak inte en liten fiskusling hade synts till. Tobbet föreslog att vi skulle vandra över älven via hängbron som fanns en bit ifrån oss och se om det gick bättre runt den lilla udde som visade sig på kartan och vi kunde se från den plats daf vi befann oss. Vi rullade in linorna och satte av.

Tobias vid kanten till sidoälvfåran i närheten av bron

Nu hade tankarna börjat sina fördärvliga försök.

- Skulle det gå fem dagar och jag kom hem till Stockholm med 0 st fiskar i protokollet, tänkte jag

Jag vet att det inte är bra att tänka så men vad hade jag för val, tankarna var ju likt förbannat där. Då kom en annan tanke, ett påstående som jag lärt mig av fiskevänner lite varstans.

- Hoppet är det sista som överger en fiskare, sa jag högt och tydligt för mig själv.

- Tobbe, ropade jag. Hoppet är det sista som över ger en fiskare, det vet du väl?

Tobbe tittade på mig.

- Jag har redan fått fisk så jag vet inte vad du snackar om, ropade han skarattandes tillbaka. Jag fick ju en harr igår kväll kommer du inte ihåg det?

Jag sjönk djupare ner i depressionen (Jag vat att jag överdriver men det kändes nästan så, just i den stunden:-))

Vi vandrade ömsom vadade oss runt ut på udden som vi hade satt upp som nytt mål. När vi kom fram visade sig våra vindriktningsantaganden riktiga, det blåste mindre där. Vi började fiska av sträckan. Tobbe fick napp, en liten öring, då menar jag liten, Öringen mätte 7-8 cm från huvud till stjärt. Han fiskade med en klassisk fluga "Eropea 12". Jag själv blandade lite hej vilt men inget ville resultera i fisk. Efter ett par timmar i stekande sol vadade vi över bron och tillbaks ner mot lägret. Vi kände oss nog allt lite nedslagna.

På väg tillbaks över hängbron. Jag har fastnat med kroken i utrustningen... Inget går vägen just nu!

När vi åter stod vid Y-korset bestämde jag mig för att försöka med ytterligare ett par kast där det vakat dagen innan. Med en Klinkhammer på tafsen började jag kasta. Jag svingade fram och tillbaka innan jag la ut flugan ett par meter framför mig. Den fick glida långsamt med strömmen. Direkt var det en fisk som högg. Inte heller denna gång ville kroken fastna i munnen utan valde att flyga upp i videt och fastna bakom mig. Men istället för ilska infann sig nu en viss strimma hopp, glöden hade tänts.

- NÅGON VILL HA MIN FLUGA, tänkte jag.

Samtidigt som jag just fått loss min fluga ur den snåriga videbusken och börjat kasta igen, kom två personer vandrande längs älvsidan. Efter någom minut var de framme hos mig. På knackig engelska presenterade de sig, de var från Holland. Den ena mannen tog till ordet.

(Jag översätter här)

- Hej, hur går det, frågade mannen.

- Jo tack, det hugger på Klinkhammer här i forsen, sa jag efter som jag hoppades att de hade sett hugget. Det är lite kärvt och vill inte riktigt komma igång. Hur har det gått för er?

- Fantastiskt, svarade han. Vi har varit här i 10 dagar och har tagit hur mycket fisk som helst. Men har ni fått fisk här, han pekade i vattnet där jag stod?

- Ja, inte så många men det vakade massvis här igår, sa jag.

- Vi har inte sett ett ända vak här på alla 10 dagar. Men vi har varit långt uppströms där högg det ordentligt.

- Vad fiskar ni med och vad får ni för fisk, frågade jag försiktigt?

- Klinkhammer i alla färger och storlekar. svarade han. Den som går bäst är de här Creamfärgade, han tog fram sin flugask och visade en.

Han plockade loss tre stycken ur asken och gav mig.

- Behåll dom där du får dom , vi åker hem i morgon.

- Vad får ni för fisk, frågade jag igen.

- 99 % harr, men med den mängd fisk vi har fått så blir det ändå en hel del fin öring.

Männen försvann med en avskedshälsning och jag satte av i full fart mot Tobbe för att presentera nyheten om det aktuella flugvalet och om att vi måste hitta en ny fiskeplats.

Vi bestämde oss för att vandra ner till vårt läger igen. Väl framme i lägret hade hungern gjort sig påmind. Åter igen fick vi äta annan mat än fisk.  Halva falukorven var kvar efter gårdagens lunch. Vi bestämde oss för att, trots det fisksnåla läget, ta det lite lugnt. Vi var ändå ute på ett fantastiskt äventyr och snart skulle vi få ro i forsar med våra pontoner. Jag samlade ihop näver och björkved, snart doftade det fuktig fjällbjörksbrasa i hela omgivningen. Samtidigt som jag grillade falukorven på glöden kilade Tobbe iväg för att se hur lagningen av pontonen hade fungerat. Med tunga steg kom han tillbaks.

- Den ena läcker, sa han bedrövat.

Vi gjorde på nytt ett försök att laga pontonen. Det fick visa sig i morgon om det blev till att pumpa en gång i timmen längst med paddlingen eller om lagningen denna gång skulle hålla.

Falukorv och folköl är inte så tokigt trots allt.

Tobbe håller elden vid liv. Vi har det väldigt bra trots fisketorkan.

Holländaren

Middagen krävde sin obligatoriska "lilla hutt". Med en värmande innanför västen var humöret åter på topp och fiskeplaneringen i full gång. Vi bestämde oss för att vandra ner mot Holländarnas lägerplats och se hur dom hade det. Det kunde säkert finnas några fina fiskeplatser där.

Efter två timmars vilande bar det av nedströms för kvällsfiske. Vi vandrade i ca 10 minuter innan Holländarnas läger dök upp. Rakt utanför deras tält flöt strömmen fram i ett magisk saakta mak. Inga krusningar bara en jämn homogen massa som förflyttades nedåt. jag blev hänförd.

- Jag förstår att dom har sitt läger här sa jag till Tobbe och rullade ut linan.

Ingen av männen syndes till och det kändes lite som att vi gjorde intrång genom att fiska utan för deras tält. Men älven var för alla och här fans ingen kvotering. Klinkhammern var åter fäst på tafsen. Jag vadade ut i strömmen, njöt av varje steg jag tog. Vattnet var klart. Jag såg stenarna på botten som om där inte fanns något vatten.  Jag började kasta. med korta falskärmskast siktade jag ut mot det jag trodde var strömfåran. Flugan landade och flöt vackert nedströms. Strax innan jag skulle lyfta linan till ett nytt kast skymtade jag ett vak ute på slätvattnet lite uppströms. Jag vadade upp en meter eller två och kastade igen. Första kastet missade sitt mål lite kort. Det andra kastet la sig ungefär tre meter ovan platsen för vaket. På något konstigt sätt känner man när det blir rätt. Med ett ljudligt slurp slukade fisken flugan. Där satt den! Jag kände hur glädjen sprutade ut i var enda cell i kroppen. Jag ropade till Tobbe att han måste ta en bild. Han tog fram kameran och knäpte en serie bilder. Men jag var inte nöjd med det, jag skulle minsann ha fisken förevigad ordentligt. Lite stappligt började jag vada mot Tobbe som stod tretio meter bort. Fisken rusade ut med jämna mellanrum så jag stannade då och då för att veva in lite lina. Allt vadande och dragande blev plötsligt för mycket och bara ett par meter från Tobbe och hans kamera släppte fisken.

- Faan ropade jag irriterad på mig själv.

Den som gapar efter mycket...  detta är en av bilderna ur serien...

Vi fortsatte fiska. Det tog inte många minuter innan det var dags för Tobbe att ha fisk på kroken. Han drillade fisken en kort stund och vips låg den i håven. Det var en fin öring, perfekt för två personer till kvällsmål.

Tobbe fiskar flatstryket...

...och fiskar...

Tobbe med fisk och Holländarnas lägerplats i bakgrunden.

Äntligen ska vi få känna smaken av grillad fisk... Härliga öring!

Faktumet kvarstod, jag hade inte fått upp en enda fisk på ett och ett halvt dygn. Nu kastade jag nästintill maniskt. Flugan flög fram och tillbaka över älven.

- Om jag bara kunde få upp en liten rackare skulle jag bli lugn och inte kräva en enda fisk mer på turen, tänkte jag.

Samtidigt som jag stod i älven och försökte efterlikna en svärmning med mina hundratals kast kom Holländarna tillbaks. Tobbe, som hade sin öring landad gick iväg och pratade lite med den ena av dem. Jag kände att jag också var tvungen att gå fram och hälsa eftersom vi stod utan för deras läger. Holländaren berättade att de hade fått ett 40-tal harrar under dagen. Jag berättade att vi har haft några hugg men att det var svårt att veta vart fisken stod. Holländaren berättade att de också hade haft det lite motigt den första dagen innan agn och platser var funna. Han pekade på en plats lite längre upp ovan deras läger ca. 50 meter.

- Där går det att vada ut på en tunga så att du kommer ut mitt i älven, sedan är det bara att kasta utåt i branten ner i djupfåran. Klinkhammer är det som gäller, han log.

Hoppet över ger en aldrig det är bara att fiska på.  Här ett av mina hundratals fallskärmskast.

Tobbe och den magiska Holländaren. Solen på väg ner eller upp...

Jag vadade ut på tungan, ut i älven. Precis som mannen beskrivit gick det utan problem att ta sig  ut dit han föreslagit. Väl framme såg jag hur det med jämna mellanrum vakade på två olika platser. Efter ett par kast på den ena small det. Spöt bågnade ordentligt. Det ven från rullen när fisken rusade ut för att rädda sig. Den här gången skulle det inte krånglas. Jag drillade fisken en kort stund och med lite lätt darrande hand håvades fisken. Vilken lycka. Applåder hördes, det var Holländaren. Jag bockade djupt och tackade ljudligt för tipset.

Total eufori...

Harren som fick all ångest att släppa...

Jag kastade ett par kast till och ytterligare en fisk fick se sig besegrad i flatstryket. Jag släpte tillbaks båda harrarna efter som Tobbe redan hade matfisken i tryggt förvar. Kylan kom krypande och vaken försvan. Vi kände oss nöjda. Klockan var nära midnatt och morgondagen skulle innehålla nya äventyr. Pontonerna skulle provas i skarpt läge i morgon så det var dags att bege sig tillbaks till lägret. Vi tackade Holländarna för tipset och vandrade hemåt.

Kylan rullar in över Kaitumälven när vi strävar hemåt.

Väl hemma tände vi en brasa. Tobbe spände upp sitt halster. Vi preparerade den tidigare fångade öringen med massor av purjolök, citronpeppar och riktigt smör innan den placerades i elden.

Tobbe kollar till öringen, potatismoset i kastrullen... Mums...

Öring, purjolök, citronpeppar och smör...

Fisken är klar att äta precis när solen vänder bakom höjden... Det här är magi...

Vi riktade våra blickar mot älven och sammanfattade dagen. Nog hinner man med en hel del när man inte störs av en massa onödiga saker. Vilken dag vi hade haft och vilken dag vi skulle komma att få nästa dag...

På gröna bananer utför forsarna.

Morgonen för avfärd hade följt sin dagliga rutin. Jag upp först, drack kaffe, Tobbe upp till frukostgröten. Jag gjorde morgontoalett, Tobbe åt gröt, Jag åt gröt, Tobbe diskade osv. Efter avslutat morgonbestyr gick Tobbe iväg för att titta till Pontonbåten som vi lagat kvällen innan. Han var snart tillbaka med ett leende på läpparna.

- Pontonen är hel, sa han glatt. Jag kan inte se att någon luft har pyst ur den.

Vi fyllde våra termosar med varmt vatten innan vi packade ihop köket. REAL (frystorkad mat) stuvades ner i packfickorna på pontonerna så att de lätt kunde tas fram och fyllas med varmvatten. Vi stuvade om packningen så att saker som skulle behövas under turen låg lättåtkomligt. Vi riggade spänband runt den bakre delen på pontonen och skapade på så sätt en flakliknande tingest. Lägret revs och packades ner i vattentäta säckar. Säckarna surrade vi fast bakom sätet med ytterligare spännband. Tobbe fick ta maten på sin ponton, jag tog tältet. Vi hade aldrig provat pontonerna med packning i vatten så det kändes lite spännande hur dom skulle bete sig. Vi hade ca 25 kg vardera.

Innan vi gav oss iväg studerade vi kartan noggrant (Fjällkarta BD4) och bestämde oss för en ungefärlig dagsrutt. Det fanns en Renvaktarstuga ett par timmar nedströms dit vi skulle ta oss om det skulle flyta på som vi trodde. Efter som vi aldrig provat varken ponton eller annat flytetyg på denna sträcka av Kaitum gav vi oss ett par alternativa lägerplatser också. Det var dags för avfärd. Tobbe i först för att testa hur det kändes, jag hade ju redan provrott min ponton opackad dagen innan.

Fokuserade första roddtag.

Tobbe lägger ut med packningen surrad. Vit låda i Plastpåse är matförådet.

Min ponton stadig som en fura. Lite blåst höll myggen borta.

Pontonerna visade sig vara hur stabila som helst. Vi hade stuvat undan flugspöna bakom oss för att till en början ta oss nedströms helt fokuserade på älven. Redan från början gick rodden som en dans. Jag gled ovanpå forsen. Snart var jag ute på flatstryket som kommer efter enfors. Stenarna på botten försvann under mej i det klara vattnet där jag sköts fram. Det tog inte många sekunder innan jag började pilla på flugspöt. Jag drog ut lite lina och knyckte med handleden ett par gånger. Flugan landade och låg fint på ytan, den flöt i samma takt som jag och min ponton. Vi flöt förbi platsen där vi kvällen innan tagit fisk med hjälp av Holländarna. De hade brutit upp sitt läger och flugit hem med helikoptern på morgonen, de hade vi hört. På fötterna hade jag simfötter. Genom att använda dessa i vattnet kunde jag stoppa upp tempot något. Det var bara att köra med lite bensparkar så kunda jag både styra och förflytta mig utan att behöva släppa spöt. Jag kunde sturnta i att använda årorna. Ljudet av en ny brusande fors mötte mig. Jag gled fort. Långt framför mig kunde jag se hur Tobbe hade tagit in sin lina och nu rodde in i strömfåran. Jag hade precis bestämt mig för att göra det samma när det vakade ett par meter nedströms min fluga. Flugan låg perfekt, som ett stritsflygplan som gick in för landning på ett hangarfartyg. Jag omvärderade mitt beslut om att ta hem linan och lät flugan glida vidare...

Simhud mellan tårna och kommande fors med Tobbe i strax innan vaket.

...Utan att blinka tittade jag på flugan medans vi gled den sista metern mot vaktplatsen. Hugget kom. Efter att ha krokat ett par fiskar kvällen innan hade lugnet infunnits och med perfekt tajming gjorde jag nu mothugg. Den satt! Jag drillade fisken en liten stund innan jag kikade upp. Det var kört. Forsen var nu så nära att jag var tvungen att följa med ner. Med ett par sparktag i vattnet var jag i rätt possition för forsen. Jag gled snabbt och lätt genom den med Flugspöt i ena handen. Efter den relativt korta forsen styrde jag in i bakvattnet. 

- Vad gör du, ropade Tobbe.

- Det högg precis innan forsnacken, svarade jag

- Sitter den kvar, frågade han nyfiket.

Jag kände efter. Jag kunde inte känna något och linan låg ihopringlad på ytan. Jag vevade in lite. Det tog stopp. Det skrek till i rullen och linan stack iväg.

- Den sitter ropade jag och började drilla.

Det gick ganska snabbt att få in fisken nära. Men det var som om pontonens skuggor skrämde fisken. Varje gång jag skulle föra in linan och fisken mellan pontonerna för att håva den så stack den iväg på en enorm rusning. Linan ville gärna trassla in sig i packning  och andra lösa detaljer på min ponton. Efter en stunds trocklande landade jag fisken. Min första pontonfångade fisk var en harr!

Fisken satt kvar efter forsen.

Efter ett antal rusningar var det dax att ta fram håven. (Jag har kilat fast fötterna mellan två stenar för att inte driva iväg)

Min första pononfångade fisk, en harr på 0.8 kg

Vi rodde vidare. Det var underbart att driva med strömmen. När jag tittade mot land kunde se att vi rörde oss snabbt men eftersom ögonen mestadels var fokuserade på vattnet omkring pontonen kändes det som om man satt stilla, en märklig upplevelse. Jag tog fram min REAL matpåse (kurrykyckling) och hälde i varmvatten från termosen. Påsen var bara att tillsluta sedan handlade det om att ha tålamod att vänta i 5 minuter innan man kunde äta. Det var rena lyxen att äta från pontonbåten. Att sakta flyta fram med flugan 10 meter ifrån sig flytandes i samma takt som en själv, matpåsen i knät och kåsan fylld med superklart fjällvatten fångad direkt mellan benen var obeskrivbart. Måltiden avslutades med lite pulverkaffe och chrunch.

Det hördes åter igen ett brus. Denna gång åkte årorna i vattnet i tid. Enligt kartan skulle det här vara en ordentlig fors. Vi hade bestämt att stora forsar skuller "rekas" ordentligt innan dom eventuellt färdades alternativt forserades på annat sätt. Vi gled fram mot forsens översta högra sida och lade till. Det var skönt att kliva av och sträcka på benen. Vi gick längst hela forsen och noterade vilken väg vi skulle ta ner. Vi såg att det fanns en stor sten i slutet av forsen, den var det enda egentliga hindret. Vi satte av utför forsarna efter 30 minuters paus...

En bensträckare innan rekogniseringen av första ordentliga forsen.

P-plats Kaitum, ohyggligt vackert.

Den kommande forsen med stenen i slutet... 

Solen stod högt på himlen och vadarna klibbade mot huden. Jag hade tagit mig ut i strömfåran strax innan den pressade ihop sig i sitt karraktäristiska "V". Tobbe, som tog den här forsen innan mig gick enlig mitt tycke in i forsen för nära högra kanten. Resultatet blev en bump in i den stora stenen längst ner. Jag sög tag i årorna, kikade en sista gång på packningen, den satt fast. Jag ryckte lite i flugfiskespöt, som var inkilat mellan sätet och packningen, det pekade bakåt och satt också fast. Innan jag viste ordet av det satte jag av utför forsen. Jag rodde och rodde, ville inte in i den stora stenen vid slutet av forsen. Jag hade hamnat i perfekt linje och dansade ned för forsen med min ponton. 

I perfekt slagläge mitt i V:et på forsnacken

Ror motstöms i sidled för att styra ekipaget

Undviker den stora stenen... SKÖNT!

...efter forsen satt jag stilla med ett fjantigt leende på läpparna. Vi gled sakta vidare nedströms mot nästa utmaning.

- Tänk att vi var påväg, tänkte jag. Att fiske kunde vara så mycket mer än bara fiske. Jag storlog för mig själv där i sitsen på pontonen...

NJUTBART LIV

Vi gled i maklig takt vidare utför Katumälven. Adrenalinet från den tidigare forsen sjönk sakta undan och lugnet lägrade kroppen. Vi hade fått ett par bra fiskeplatser utpekade på en forspaddlingskarta och nästa anhalt var just en sådan plats. Vi närmade oss långsamt det som på kartan markerats som renvaktarstuga. Vi hade glidit på älven under ett antal timmar och kände för att kliva upp på land en stund.

Mörka moln hade börjat torna upp sig i horrizonten och ett åskoväder kändes nära tillhands. När vi passerade den plats där fisket skulle vara så bra märkte vi att det var ytterligare ett par hundra meter nedströms till något som skulle kunna vara en liten stuga. Jag och Tobbe vägde för och nackdelar. Vad vi kunde se därifrån vi befann oss såg det ut som om älven trycktes ihop som ett V strax innan stugan, det brukar innebära bra fiske. Samtidigt var den utpekade platsen på kartan just där vi flöt för tillfället. Två små älvar rann ut från var sida om Kaitum. Mötet mellan dessa innehöll säkert också bra med fisk. Himlen blev allt mörkare. Jag sa till Tobbe att jag trdde nog att det fanns fisk vid renvaktarstugan annars hade man väl placerat den där vi befann oss just nu. Tobbe höll med. Och med tanke på vädret så kunde det vara skönt att ha närhet till en stuga om det skulle börja storma och åska. (Om stugan nu var öppen) Om det nu var så att vi ville fiska vid sidoflödena skulle det bara vara att ro uppströms även om det var jobbigt.

Jag gör kartavstämning med jämna mellanrum.

Kartan med markeringarna visar tydligt vart vi borde fiska, renvaktarstugan ligger vid R:et i Riehkkusando Krysset är där helikoptern släppte av oss. 

Med ett par roddtag var vi uppe i marchfart igen och inom loppet av ett par minuter var vi framme vid frorsen. Det var högt tryck i vattnet och mittfåran verkade ordentligt djup. Utan problem landade vi våra pontoner och klev i land. Jag vände mig om för att se vartifrån vi kommit. Vilken syn jag mötte. Fjäll i bakgrunden och den vackra böjen, där vattnet satte av ner för forsen i förgrunden. Här ville jag stanna. Jag skyndade mig upp för slänten fram till stugan, den var öppen.

Sista forsen vid stugan, 100 gånger vackrare än bilden beskriver.

Renvaktarstugan och lite blå himmel.

Inne i stugan var det varmt och skitigt. Här hade tidigare gäster inte riktigt tänkt på nästkommande resenärer. En sak hade dock stugan som gjorde mig riktigt glad. Det fanns en nödtelefon driven av solceller. Telefonen såg nyinstalerad ut. När man befinner sig ute på fjället är det skönt att veta vart närmsta sambandskontakt finns, om olyckan skulle vara framme. Vi lossadepackningen från pontonerna bar in de i stugan och började packa upp. Det tog inte många sekunder för myggorna att upptäcka deras nya gäster. Det kryllade av mygg. Stugan var stekhet av sommarsolen och så fort vi öppnade för att vädra vällde det in mygg. Jag hittade myggsipralerna i en av packväskorna och satte fyr på en bit. De är effektiva, de där myggsiralerna, men gör oftast att man själv inte vill vara kvar i närheten av dem. Ett kort överslag mellan mig och Tobbe och saken var klar. Utanför huset fanns det en mjuk mossbädd efter en lappkåta... Vi bestämde oss för att slå upp tältet, denna frihetsborg mot mygg.

En av de bästa och vackraste lägerplatserna längst Kaitumälven... Obsevera mossunderlaget, mjukare än liggunderlag.

Vilken kajplats...

Klockan närmade sig middag och vi bestämde oss för att omedelbart fiska av området vid lägerplatsen. Den fisk som fångades först fick bli middag. Tobbe satte av i ett huj. Han ville ta sig över på andra sidan älven och riggade sin ponton och satte av över. Innan han kastade loss pontonen prövade han ett par kast på forsnacken. Solen hade tryckt undan de mörka molnen och värmde ordentligt. Det hade börjat kläcka och luften var fyllt av flygfän.

Själv provade jag att fiska med en svart streamer, vilket var Holländarnas tips dagen innan, på hur man får riktigt stor harr och öring. Jag har aldrig haft riktig tillit till streamern och dess förmåga att fånga stort, mest för att jag inte riktigt vet hur jag skall ta hem linan. Detta faktum gör att jag sällan försöker. Nu hade jag emellertid tid att pröva,men resultatet förblev skralt. Från andra sidan hördes ett "tjoho". Tobbe hade krokat något. Han hade smugit omkring och kastat korta kast på ett vak under en längre tid och till sist fått lön för mödan.

- En Europea 12 igen, ropade Tobbe som svar på min fråga om agn.

- Det är en blank fin Öring tror jag, han håvade den.

Tobbe på forsnacken.

En svart streamer, inte min melodi... (Om någon vill redogöra för fiske med en sådan tar jag gärna emot tips)

Jag fortsatte mina övningar med den svarta streamern. Tobbe tog sig snabbt upp till sin ponton och treverserade över älven. Medans han höll på som mest la jag märket till något i ögonvrån. Från ingenstans kom en enorm skugga farande över vattnet. Min första tanke var att ett flygplan hade passerat solen men jag hade inte hört något ljud. När jag tittade upp mot himlen såg jag vad det var som orsakat skuggan. En kungsörn cirkulerade runt mig ett 50 tal meter upp. Jag famlade efter kameran men det var för sent. Med stora kantiga vingslag försvann örnen bort över träden bort mot bergen. Jag kände trots detta lyckan komma krypande. Jag blir alltid lite sentimental när något vackert inträffar och detta var vackert. Jag blev stående en lång stund.

Jag la mitt spö åt sidan och började samla kvistar och näver. Nackdelen med ett renvaktarställe är att det är ont om gamla träd och lös näver. Jag fick leta en lång stund innan elden kunde tändas. Fisken tobbe kom med var grann. Vi fyllde den, precis som tidigare fisk, med purjolök, citronpeppar, grovsalt och en riklig bit smör. Till fisken bjöds potatismos med dill och att dricka blev det en folköl. Till efterätt digestivekex, en whiskey och kaffe. Vilken måltid.

Vacker öring

Tobbe med halster.

Jag sätter fyr. Vilken otroligt vacker plats det här är med V-sel och fjäll som kuliss.

Maten på spisen

Vätskor av olika slag.

Efter en välbehövlig måltid var det dags för kvällsfiske. Vädret var märkligt. Ena sekunden var det strålande sol, nästa regn osv. Vi bestämde oss för att ro uppströms mot den på kartan utpekade platsen.

Det var kämpigt att ro. Den sträcka som tidigare tagit ett par minuter att glida ner tog nu en halvtimme. På himlen hopde sig åter igen svarta moln, det började mullra. Inget annat att göra än att vända hem tyckte jag. Tobbe ville stanna och prova en stund. Jag lät åter strömmen ta tag i pontonen och skjuta mig nedströms. Som från ingenstans började det plötsligt vaka i vattnet. Det formligen kokade i ytvattnet. Det var som att värmen och lugnet innan ett kommande oväder fick fiskarna frossa i de insekter som kläcktes. Jag blev helt stirrig av allt vakande. Strömmen sköt på min ponton men det gick för fort. Jag bestämde mig för att ro åt sidan och kliva av pontonen för att hinna fiska på vaken. Jag lät flugan landa på vattnet, det högg direkt. Jag befann mig i ett vakeldorado. Lyckan visste inga gränser. Jag skrattade högt och ljudligt åt situationen och tänkte samtidigt på vilket magiskt ställe vi hade hamnat på. När jag omedvetet kikade ner mot renvaktarstugan och tältet var jag tvungen att sluta fiska. Synen som mötte mig var helt fantastisk. Som man säger "Vid regnbågens slut finner du guld"... Det hade jag gjort den kvällen i Kaitum.

Regnbåge över tält och stuga... (lite suddig men strömmen sliter i mig)

Kvällsljuset genom regnmolnen gav platsen ett magiskt skimmer.

Jag kände tröttheten efter en hel dag på älven, hoppade upp i sitsen på pontonen och satte av ned för forsen mot tältet. Jag gick i land, ställde mig på stenarna och tittade ut över strömmen mot platsen där kungsörnen försvunnit tidigare på dagen. Där över fjället glödde regnbågen sitt sista glödande och jag kunde känna en närvaro med naturen som jag sällan känt tidigare. Vilken känsla!

Sagolik regnbågsglöd som för alltid finns etsad på min näthinna.

När jag kröp ner i sovsäcken den kvällen tog det lång tid att sortera intrycken. Inte ens regnets smatter på tältduken kunde lugna mitt sinne. Vilken märklig närkontakt med naturen jag hade haft... ...vilken "första dag" på pontonen jag hade haft...

Morgonstund

...Morgonen var tidig för min del. Jag vaknade av ljudet från mygg som försökte komma ut ur tältet. Jag tog mig ut ur sovsäcken och ner i kläderna. Morgonen var ordentligt disig. Frukost serverade jag till Tobbe som vanligt. Kvällen innan hade vi bestämt oss för att ge oss iväg relativt tidigt på denna dags etapp, bara äta frukost, packa ihop grejerna och sätta av.

Tobbe i tältet på platån ovan forsen. GOD MORGON!

Vi åt vår frukost med välbehag. Tobbe diskade som vanligt samtidigt som jag började riva tältet. Vi var i full färd med att packa om våra saker, som vi skulle spänna på pontonerna, när min mobiltelefon ramlade ur en ficka. Av ren reflex provade jag att slå på den. Vi hade fått höra att det inte fanns någon täckning på sträckan så det hade inte känts lönt att ha den på. Nu när den ändå hade startats upp visade det sig att det plötsligt dök upp en markering på mottagningsstapeln. Med ens provade jag att ringa ett samtal, få kontakt med mina tjejer hemma i Stockholm. Jag fick ställa mig på tå på en speciell plats uppe i renhägnet för att behålla den enda lilla markeringen på telefonen. Min sambo Charlotte svarade. Jag kunde höra min 1.5 åriga Maja i bakgrunden säga "PAPPA" det var underbart att höra dem. Samtidigt förstod jag att det nog var 100 gånger skönare för dem att veta att det gick bra för oss. Charlotte önskade oss lycka till med dagens forsar, vi sa hej då.

Platsen med mottagning stuga och tält i blickfånget

Renstaketet som har löpt längst hela vår sträcka har här en öppning.

Omtumlad av samtalet fortsatte vi att packa våra grejer på pontonerna. Plötsligt hörde vi ett motorljud. Vi kunde direkt avgöra att det kom från en båtmotor. Vi hade sett ett sameviste som fortfarande användes som sommarbostad längst sträckan vi färdats och kanske var det någon därifrån som kom farandes uppströms. Långsamt kämpade sig en konstig farkost fram i älvfåran. Vi såg att personen i båten fick syn på oss. strax efter vek han av och satte av mot oss. Det visade sig vara en herre från Finland som hade denna sträcka som favoritfiskeområde. Båten hade ett långt spjut/pinne i fören. Pinnen var utrustad med ett ordentligt kamerafäste. Det visade sig att finnen brukade filma sina fiskeresor där av denna kameraanordning. Båten var byggd i trä och sedan glasfiberplastad han hade gjort den själv. Vi pratade en blandning av svenska och engelska. Han berättade att hans favoritlägerplats låg uppe vi den plats som vi passerat dagen innan. Snart satte han av upp för forsarna samtidigt som vi fortsatte packa våra grejer.

Farkost påväg uppströms.

Finsk ensamfiskare

Efter ett evigt stuvande och spännande satt alla grejer på plats på pontonerna och det var dags att ge sig av. Vi kikade på kartan en sista gång och pekade på en plats nedströms vilken förmodligen skulle bli en bra lägerplats. Stället låg nedanför forsen, som på kartan var klassad till en 2.a. Vi bestämde oss för att ta en fika på forsnacken när vi väl kom dit. Tobbe sjösatte sin ponton och rodde ut mot strömmen. Först skulle vi fiska sedan lägga tankarna på forsen.

 

Lite som ett taikonläger på pontonen men allt sitter fast... Sopor i naturkompanietpåsen... :-)

Tobbe på väg mot strömfåran!

Det var skönt att sitta på pontonen igen. Vattnet omslöt farkosten och strömmen tog tag i pontonerna och satte fart på mig. Det var en dryg kilometer till den fors som skulle bli dagens höjdpunkt. I maklig takt färdades vi mot forsen. Jag fiskade en del men den största delen av tiden satt jag bara och njöt av omgivningarna. Molnen låg tunga kring bergstopparna. Solen gjorde allt vad den kunde för att värma upp och upplösa molnen. Fluglinan låg ut från pontonen och med jämna mellanrum kunde jag se vakande fiskar framför mig. När man hade fördelen att glida mot sitt tänkta byte, och med ett par hundra meters fri sikt för över, var det bara att vara noggrann, ta ett märke i terrängen vart det vakade (vattnet rör ju på sig) och låta flugan glida lungt över platsen. Det sköter sig själv på något sätt. Både harr och sik högg gladeligen. Ett tydligt tecken som vi kunde notera var att sikar ökade i antal ju längre nedströms vi kom, detta till Tobbes förtret.

- Sikjävel, kunde man höra med jämna mellanrum ute på Kaitum.

Efter en stunds njutbar glidning på den lugna älven gjorde sig ett bekant ljud tillkänna. Forsen som var utmärkt på kartan var fortfarande ett par hundra meter längre ner och syndes inte till. Ljudet gick dock inte att ta miste på. För varje meter vi rörde oss mot den ökade ljudet markant. Både jag och Tobbe rullade in våra linor och rodde in mot den norra strandkanten. När vi så rundade den sista lilla udden och fick syn på forsen sken vi båda upp. Samtidigt som vi glada gled fram mot forsen sprack himlen upp och solen tittade fram. Platsen var enormt vacker och vi rodde upp våra pontoner på stenarna vid forsnacken.

Nerver

Det skummade vitt och brölade ljudligt från forsen där den slet sig fram. Redan hemma vid skrivbordet i Stockholm hade jag notera hur ett slalomliknande streck markerade en kraftigare fors på kartan. Forsen, som sträckte sig en knapp kilometer, var på den tydligare forspaddlingskarta klassad som en svårare fors, klass 2.

BAHTUKGUOIKA som sträckan heter låg vackert belägen mellan två bergsmasiv. Redan från det att vi blev avsläpta med helikoptern, ett par dagar tidigare, hade tanken ibland vandrat hit. Hur skulle vi lösa det om forsen var för stark, skulle vi få bära en massa? 1 kilometer i ogästvänlig terräng är inte kul, speciellt inte med 40 kg packning vardera. Vi var framme vid forsen och skulle strax kasta oss utför, nerverna var på helspänn...

Fika och rekplats på den vackra forsnacken.

Från fikaplatsen kan man inte säga annat än MAGISKT. Tunga regnmoln hotar med åska i horrizonten.

Efter att ha bälgat i oss varsin kopp kaffe var det dags för den viktigaste delen av hela denna sträckas paddling, rekogniseringen. Forssträckan var lång och på vissa ställen såg det ut som om det kunde finnas valsar (återsköljande vatten) som man absolut inte ville hamna i med pontonerna. Med en ordentlig utbildning i forspaddling tog jag täten. Jag och Tobbe brottade oss fram i videbuskagen. Vi kollade ner i forsen efter stora stenar, kikade efter valsar och andra hinder som skulle kunna vända upp och ner på oss. Sträckan var för lång att reka i ett stycke. 100 meter nedanför forsnacken fanns ett område som som var lungt, vattnet rörde sig i en stor lugn cirkel, där skulle vi utan problem skulle kunna landa våra pontoner. Vi bestämde oss för att det var OK att paddla denna sträcka om vi höll oss nära land. När vi nått det första lugnvattnet skulle vi kliva av och reka en ny delsträcka. Vi vandrade upp till pontonerna igen. Innan vi satte av utför forsarna ville jag bara prova fiskelyckan. Jag hade ingen ro att stå där och fiska så det blev ingen fisk, men en mycket fin bild.

Innan avfärden var jag tvungen att prova fisket... Om inte annat för en underbar bild :-)

Så var det då dags. Vi kände en extra gång på packningen så att den satt fast. I forsarna använde vi inga simfötter, för att vi lätt skulle kunna köra ner fötterna mot stenar och ta spjärn. Jag tog täten. Med ett par ordentliga roddtag var jag ute i strömmen. Den första passagen var förbi stenarna på forsnacken, det gick som en dans. Igenom det klara vattnet kunde jag tydligt se stenformationerna på botten under mig. Jag rodde med näsan nedströms. det var kraft i vattnet och ena pontomen studsade mot en sten stax under vattenyten. Jag rodde hela tiden med små årtag för att hålla pontonen i rätt riktning. I slutet av den inledande delen svängde jag in mot land med de övre spetsarna på pontonen. Två ordentliga roddtag och pontonen kom in i lugnvattnet.

Vi rodde oss ner till platsen i lugnvattnet 100 meter nedanför starten. Det var ganska stenigt längst kanten så med jämna mellanrum fick jag sticka ner fötterna i vattnet och hjälpa till att skjuta på. Återigen rekade vi en sträcka på 50 meter till ett nytt ställe som var tillräckligt lugnt för att lägga till vid. Nästa reksträcka innehöll en ordentlig höjdskillnad och forsen bestod av en hel del stora falsar. Jag föreslog att hoppa över paddligen och istället låta pontonerna transportera sig själva nedströms samtidigt som vi höll i dem linor, fastknutna i pontonernas ändar. Vi hjälptes åt med en ponton åt gången. Den som höll i pontonen gick längst bak. Den 25 meter långa linan gjorde att pontonen kunde dansa fritt ner för forsen. längst fram gick den andra av oss med en åra och petade ut pontonen från land om den fastnade bland stenarna. Färden fortsatte under en timme, den ena sträckan roendes nästkommande med pontonerna i snöre osv.

I slutet av forsen vek älven av på varsin sida om en ö. På ena sidan av älven fanns en udde. Det var på den udden vi hade pekat tidigare den dagen och föreslagit som lägerplats. Det visade sig vara en plats som används till detta bara någon dag innan vi kom dit.

Pontonerna i forsslutet uppdragna och avpackade...

Det var skönt att kliva av pontonerna efter forsen. Jag och Tobbe gjorde "High Five" med varsin hand. Detta var nog det mest spännande och roligaste vi båda hade gjort på länge. Det mullrade i fjärran och svarta moln gled snabbt över oss igen. Vi fick upp tältet i ett nafs och stuvade in alla våra saker. En timmes konstant rodd i motströmmande vatten kändes ordentligt i kroppen. Det behövdes vilas för att orka vidare. Vi blåste upp liggunderlag, rullade ut sovsäckar och kröp ner. Himlen öppnade sig. Regnet var denna gång mer som en stråle än ett regn. Åskan närmade sig. Vinden tilltog blixtsnabbt och det började rycka och slita i tältduken. Det annars så karaktäristiska ljudet från regn mot tältduk var nu utbytt mot brandslang mot tältduk, men tältet höll tätt, helt tätt. Jag och tobbe slumrade till.

Vårt tält bakom en tydlig ring efter en tältkåta.

När vi vaknade hade det mojnat något och regnet hade dragit vidare. Vi riggade vårt stormkök och gjorde oss i ordning för middag. Tobbe gick ner till vattnet för att se om älven hade stigit och att våra pontoner låg kvar. Tobbe ropade på mig.

- Kom ner hit ska du få se något.

När jag kom fram till pontonerna höll han något konstigt gult i händerna. Sedan klickade det. Tobbe hade låtit sin uppblåsbara flytväst (en som som skall väcklas ut om man trillar i vattnet) ligga på pontonen. Regnet hade varit så kraftigt att det hade lyckats utlösa hans flytväst. Vi fick oss ett ordentligt skratt.

Tobbe med den utlösta flytvästen

Min ponton fastknuten i snöret som användes vid forstransporten samt matplatsen.

NÅGOT RIKTIGT TRÅKIGT

Jag brukar inte vara den som använder pekpinnar men i denna del blir jag tvungen...

Efter maten sker det som brukar kunna ske. Min mage talade om för mig att det var dags att lätta lite på trycket. Jag gick upp i björkskogen, ett par 20 meter bort från tältet, för att leta en hålighet för att göra "DET". När jag såg mig omkring låg det högar med Bajs ÖVERALLT. Med överallt menar jag inte  på 5-6 ställen utan kanske 40- 50 ställen. Högar med bjas och papper. Inte täckta med sly eller något annat utan rakt upp och ner. FÖR MIG ÄR DET SJÄLVKLART ATT, ÄR MAN MER EN 3-4 MAN GRÄVER MAN EN SKIT GROP. Förlåt att jag blir upprörd men synen var det äckligaste jag någonsin har sett i en fjällnatur. Det liknade ett stopp vid en motorväg. I eldstaden vid kåtan låg halvuppbrunna glasfiberspön och fiskelinor som djur lätt hade kunna trassla in sig i. SKÄRPNING.

Njutning

Efter en stund försvann irritationen och lugnet kom tillbaks till kroppen. Egentligen blåste det lite för mycket för att utöva ett bra flugfiske men jag ville ändå ge den här platsen en chans. Jag gick upp längst forsen. Jag njöt av vyn när jag med långa drag tog hem den svarta streamern. I forsens färdriktning kunde jag se regnbågen sätta ner sin ände, som om den ville visa att något speciellt fanns där bortom kröken. Jag längtade redan bort från denna förstörda idyll, mot nästa dags äventyr och orörda natur.

Kvällsfiske efter oväder är vackert så att det förslår Jag fiskar.

Vilket flyt

Vi rev lägret, surrade vår packning på pontonerna och satte av tidigt på morgonkvisten. Vi hade bestämt oss för att dagsetappen blev tvungen att sträcka sig ända till den plats där helikoptern skulle plocka upp oss tidigt nästkommande dag. Det var en ganska lång sträcka, så vi rodde ut mot strömmen direkt efter frukost.

Det var skön att lämna skithögarna på land bakom sig och låta älven fånga ens totala uppmärksamhet. Värmen var tryckande. Trots en del moln på himlen skulle detta bli en hettans dag.

Jag flöt lite bakom Tobbe. Vi hade gjort upp på vilken sida av älvfåran vi skulle flyta respektive fiska. På de lugnare partierna, där vi flöt långsamt, fanns en risk att vi skulle störa varandras fiske. Jag tog den högra sidan och Tobbe den vänstra. Denna sträckning visade sig från sin bästa sida direkt. Omgivningen var vacker, älven flöt med ett behagligt tempo. Runt om kring oss flög sländor och småfåglar ut och in i de låga björkklungorna som karaktärisktiskt följer älven längst hela denna sträckning.

Jag i lugn färd längst högra sidan på älven.

Redan efter ett par minuter såg vi tydliga vakringar i strömfåran. Värmen hade fått insekter att kläcka och någon fisksort hade onekligen börjat kalasa på det som bjöds. Tyvärr gnagde en liten mörk tanke djupt inne i mitt sinne.

-  Nu har jag varit på älven i 5 dagar. tänkte jag. Tobbe har fått flera öringar och jag har inte fått en enda. Visst har jag fått en massa harrar men tänk om jag går öringlös, det skulle inte vara roligt.

Jag fortsatte att flyta nedströms när det plötsligt började vakade med stora vakringar ca 75 meter nedströms på min sida av älven. Mina tankar skingrades omgående. Jag tog hem linan, kontrollerade flugan, en klinkhammer, den satt fint. Jag kastade ett par kast och la ut flugan så att den skulle flyta mot, och över målet. Det vakade gång på gång. Det var enkelt att placera flugan i rätt position efter som jag hade god tid på mig. Jag flöt långsamt men bestämt mot målet. Spänningen steg. Skulle fisken vara intresserad av min fluga? Ett par meter innan flugan var framme vakade det igen. Jag blev nervös. Jag hoppades att fisken skulle hinna se min fluga innan den flöt över platsen. Flugan gled in i fiskens förmodade synfält. Jag väntade otåligt. Det kändes som om tiden flög iväg. Då när jag trodde jag just hade missat hugget hörde jag ett groteskt slurpljud. Fisken hade tagit min fluga. Jag gjorde ett distinkt mothugg. Känslan var obeskrivlig. Det var som om linan satt fast i en stock. Det rusade till i rullen när fisken satte av en bit nedåt strömmen. Lika fort som den stuckit iväg stannade den och jag började ta hem linan. Jag drog och drog men kände ingen fisk. Det var svårt att veta om den hade släpt eller om den satt kvar. Jag färdades ju mot fisken och om den plötsligt bestämt sig för att sticka uppströms så skulle jag ju inte ha kontakt med linan för ens linan var nästan fullt upplindad på rullen. Jag vevade på. Efter en knapp minuts ovisshet fick jag svar. Det kändes åter som ett bottennapp. Min första tanke var lite irriterad. Tänk om det var en sik. Siken brukar vara känd för att de är träiga, som gamla gäddor, man får dra in dom till båten som just en stock.

- Det kan vara en sik, ropade jag till Tobbe.

- Sikjävlar far åt hel..te, ropade Tobbe tillbaka.

Jag lyfte spöt och försökte på så sätt dra fisken närmare pontonen. Långsamt gav den med sig. Plötsligt, när den var 4 - 5 meter från mig, var det som om det gick upp ett ljus för fisken, att den skulle bli fångad. Nu bytte kampen karaktär. Fisken rusade iväg ett par meter och gjorde ett ståtligt språng upp i luften. Jag kunde tydligt se en ordentligt stor ryggfena vecklas ut.

- Det är en skitfin harr, ropade jag till tobbe samtidigt som jag kände hur fokuset krympte och manade till strid.

Fisken kämpade gång på gång för att komma loss från kroken.  Den hoppade högt upp över vatten  ytan. Jag lättade lite på slirbromsen så att den inte skulle kunna rycka sig loss. Den här fisken ville jag inte tappa. Flertalet gånger Gick den ner till botten i djupfåran och bara stod. Det var omöjligt att dra upp den ur djupet. Tiden var på min sida. Efter ett par minuter hade jag tröttat ut fisken och stolt håvat den mellan mina ben. Jag tog ur en lite våg ur flugvästen. Jag vägde harren, vågen visade någonstans mellan 1.1 och 1.2 kg. För mig var det ett härligt rekord. Jag satte tillbaks den i vattnet, den simmade iväg.

Ponton och fluglina flyter i samma takt, bara att hålla utkik efter vak.

Tydliga vakringar från fisk som tar insekter på ytan

Ordentlig kamp mellan pontonekipage och fisk eller stock.

Min rekordharr 1.1 kg

Vi fortsatte vår färd. Solen stekte och jag var tvungen att ständigt fylla på med vätska. Pontonerna flöt längst det vackra landskapet. På vänstra sidan av älven passerade vi en Älg som hade gått ner sig i kanten av älven. Den låg där halvt förruttnad. Här och var kunde vi skymta renskallar och fiskrester. Det var tydligt hur naturen har sin egen gång.

Renskalle

Efter ett par timmar i pontonerna började kroppen att kräva en paus. Vi rundade en krök. Strax bortom den låg en liten, men fantastiskt vacker ström. Vi rodde i land på dess högra sida. Tobbe såg direkt något som vakade på forsnacken. Han knöt på en Eropea 12 (flugsort). Medan han försökte fånga, vad vi tror var en öring, gick jag upp på land. Jag tog mig en kopp kaffe och gick iväg för att fotoggrafera honom. Tobbe tragglade på. Lite osympatiskt kände jag att det borde vara jag som fångade nästa Öring inte han. Jag tog en bild och gick bort till honom igen. Tobbe gav upp. Fisken ville inte hugga på hans fluga. Jag frågade om jag fick kasta på fisken. Självfallet fick jag det.

- Jag har ju bara fått ett par fiskar och du har ju fått en massa harrar, var av en var ett monster. Jag vill få harr, sa han lite uppgivet.

Aldrig är man riktigt nöjd. Hur det nu var stod jag och kastade på denna fisk en lång stund. Varje kast började med en hoppfull känsla, kanske hugger den nu. Varje kast dock med samma resultat, ingen fisk. Tillslut blev jag tvungen att ge upp. Vi klämde oss åter ner i pontonernas säten och lät strömmen ta oss vidare ned för forsen.

Här är bilden... En liten späd forsnacke på ett av Kaitums vackraste ställen. Tobbe fiskar på vkande öring.

Jag sätter av först efter en kaffepaus.

Efter en stunds ytterligare glidande skvätte det till ordentligt precis i kanten av älven. Ett enormt plask. Helt klart var att det stod en öring och åt insekter som trillade ner på vattnet eller småfisk. Någon meter innan ståndplatsen rann en knappt synbar bäck ut i älven, en perfekt plats för en öring. Jag paddlade försiktigt med fenorna i vattnet, så att jag inte skulle skrämma fisken. Jag knöt på en svart streamer på tafsen, den imiterar fiskyngel. Det plaskade till igen. Den där örringen var på jakt. När jag närmade mig med min ponton kunde jag till och med se ryggen på fisken genom vattnet. Den stod stilla bakom en liten sten. Kast efter kast försökte jag lura öringen. Vid ett par tillfällen gjorde fisken utfall och simmade rakt mot streamern, jag höll andan. Till min förbannelse såg jag att fisken varje gång vek av strax innan den skulle till att hugga. Efter en halvtimme blev jag tvungen att ge upp. Öringen mot fiskare 1-0.

Öring i sikte små tag med simfötterna för att hålla pontonen på plats. 100% fokus. Den jäkeln kom undan...

Enligt kartan närmade vi oss nu den sista forsen. Efter den skulle det vara ca 1 km lugn färd innan vi kunde stiga i land på den plats som helikopterpiloten hade markerat som upplockningsområde. Forsen, som vi nu var nära, verkade lite intressant. På kartan var det enda stället, längst hela vår färdväg, där det fanns höjdkurvor precis intill älven. Vi närmade oss sakta men säkert. Jag njöt. Forsen dök plötsligt upp. Vilken plats. Vi rodde snabbt över till den sida där höjdkurvorna fanns, vi klev i land.

Forsen Gattilaguoika med sin höjdkurva samt upphämtningsplatsen som är utmärkt med ett kryss

Total njutning.

Sista forsen på resan.

Lite spänd inför toppbestigningen.

Kurvorna visade en brant upp till ett krön, 20 - 30 meter högt. För att nå toppen på kullen var man tvungen att brotta sig igenom vegetation  och vandra ytterligare ett par hundr meter, så det struntade vi i. Väl uppe på krönet kunde vi se en helt magisk plats. Ett 10-tal ringar efter renkåtor med eldplatser fanns lite här och var. Vi kunde direkt konstatera att hit borde vi ha tagit oss igår, istället för att ligga på det andra skitstället. Här hade vi en fantastisk utsikt över älven och forsen. Vi bestämde att om vi skulle komma tillbaks hit nästa år är detta en given plats att slå läger på. Vi tog en fika och funderade på hur vi skulle göra. Klockan började rinna iväg och vi var tvugna att hitta en plats för tältet i närhet av upplockningsplatsen och det var trots allt ett par km kvar. Vi beslöt att vi var tvugna att prova lite fiske här nu när vi ändå stigit iland.

Jag och vadade ut i vattnet. Värmen hade fått min kropp att koka och jag var tvungen att trotsa mygg och bromsar. För första gången stod jag i T-shirt  och fiskade. längst kanterna på forsen var det mycket stenar och det fanns små strömmar över allt. Efter ett par kast ropade Tobbe

- Fisk!

Tobbe hade fått napp, han håvade upp en liten öring. Jag kände hur det högg till i mig. Jag hade glömt bort det där med öringen. Nu blev det klart som korvspad för mig igen. Jag hade inte fått någon öring. Vi fiskade av sträckan väldigt fort eftersom vi var tvugna att ge oss av. Precis innan vi klev upp kastade jag på skoj ut flugan i en liten ström. Något högg. Jag vevade in linan och det sprattlade lite. Tobbe hade tagit ett par små harrar utöver öringen och jag hade fått 2 st små sikar... Denna fisk kändes ungefär som en mört. Jag drog in den till mig. Jag log. På kroken satt en 10-12 cm liten brun öring. Jag visade den för Tobbe.

-Den räknas, sa jag nöjt.

Nästan på toppen, 25 meter ovan forsen. Magisk plats.

Äntligen ÖRING! Kortärmat för att inte få värmeslag.

Inför avfärd sista forsen.

Tobbe hatten av för ett fantastiskt ställe.

Två glada men trötta resenärer.

Forsen avklarades i ett huj och snart var vi ute och flöt på lugnvatten igen. Tobbe hade tröttnat på att fiska då alla vak han såg visade sig vara sik.

- Sikjävel, hördes åter ropas från hans ponton.

Jag bestämde mig för att muntra upp grabben. Jag plockade fram Whiskyn ur en av packfickorna och slog upp två fina drinkar. Vi gled tillsammans nedströms. Whiskey i kåsan och ett försiktigt dopp ner i älven så att drycken fick en skvätt vatten i sig sedan sa vi skål och tack.

Whiskey paus...

Tobbe ber om påtår.

Samtidigt som Tobbe njöt av sin andra whiskey bestämde jag mig för att se om det verkligen var sant att vaken som syndes överallt bara var sik. Jag tyckte nog att dom påminde om min stora fina harrs vakringar tidigare på dagen. Jag kastade ut och satte mig position. Flugan gled över vakstället och det högg omgående. Jag gjorde mothugg, fisken satt. Denna gång kändes det annorlunde, det var som om en träbit hade krokats fast på riktigt, inget liv. Fisken kom upp till ytan, Tobbe skrattade.

- Sikjävel ropade jag och skrattade åt oss båda.

- Sikjävel, ropade Tobbe glatt tillbaks.

Ögonen på vattenytan, in i det sista.

Mothugg.

Sikjävel ropar Tobbe, men jag är ändå glad.

Så svängde vi, enlig kartan, slutligen runt sista kurvan på vår sträcka  och vi fick syn på platsen där vi skulle bli upphämtade. Platsen låg strax innan en brant lång fors. Vi tittade på varandra.

- Hur faan ska vi kunna bli hämtade av en helikopter där, frågade Tobbe mig.

Jag hade inget svar på det. Överallt var det skog. En liten stig där andra eventuellt har lagt till var det enda vi kunde se.

Sista kurvan på älven

Vi kliver i land en sista gång tror vi.

Efter att vi klivit i land fick vi vandra en bit in i skogen innan vi hittade ett par platser där personer tidigare hade slagit läger. Som lägerplats betraktad var stället toppen men närhet till ett fält där en helikopter kunde landa, och inte minst kunde upptäcka oss, var obefintlig. Vi vandrade nedströms längst hela forsen. Ingenstans fanns det en yta stor nog för en helikopter. Vi hade fått en självlysande gul väst av helikopterföretaget. Vi skulle sätta på oss västen på upphämntningsdagen så att de kunde se oss från luften. Där vi nu befann oss kunde ingen se någonting. Jag och Tobbe diskuterade hur tydlig västen var. Kanske var den jättetydlig. Hur som helst spelade det ingen roll just då, vi kunde inte ens hitta en plätt stor nog för en landning. Jag hade med mig kartan. Den visade att det kunde finnas en plätt lite längre in i skogen. Vi följde ett par stigar. Hettan i vadarbyxorna var outhärdlig där vi brottade oss fram. Vi svor över helikopterföretagets fatala miss, att ge oss en upphämtningsplats på ett upphämntningsomöjligt ställe. Plötsligt brakade det till ett par meter framför mig. EN ÄLGKO rusade förbi framför näsan på oss. HJärtat stannade för en sekund eller två. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur stor en älg faktiskt är. Jag stod stilla ett tag och såg hur djuret försvann in i vegetationen. Hjärtat hoppade igång och vi bestämde oss för att gå tillbaks till pontonerna. Det började skymma och vi beslöt att vi skulle utnytja platsen där vi var. Vi slog upp tältet och plockade fram räkost och ett par mackor.  Efter lite extra energi från maten lyckades jag tyda en plätt på kartan som borde vara ett bra alternativ för morgondagens upplockning. Platsen låg ca 400 meter uppströms. Vi satt oss åter i pontonerna och rodde iväg uppåt. Det började bli slitsamt att ro. Efter en kvart var vi framme. Det var snårigt och jävligt med meterhög vide där vi gick iland. Mycket riktigt hade jag tolkat kartan rätt. Det enda problemet var att den öppna ytan delades av med ett 2 meter högt renstängsel. Vi bestämde ändå att vi skulle paddla hit på morgonen, vi fick helt enkelt hoppas att piloten kunde landa. För att slippa allt stök för stunden fick vi helt enkelt stiga upp i ottan och ro oss uppströms. Vi klev på pontonerna och flöt ner till tältplatsen igen. Väl nere gjorde vi ett sista fiskepass. Tobbe krokade en harr på strömnacken, jag gick bet.

Fiske på forsnacken.

Väl inne i tältet var det bara att försöka sova. Mina tankar började skena iväg.

- Tänk om helikoptern inte kommer i morgon, tänkte jag och kände lite oro.

Tobbe slumrade in. Själv kände jag hur det kliade i kroppen, det brände i ansiktet och händerna sved. Solen hade legat på hela dagn och hela min kropp kändes som om den kokade. Jag kröp ur sovsäcke och la mig ovanpå. Värmen var otäck. Jag drabbades faktiskt av en lite lätt panik. Jag hade en gång tidigare drabbats av värmeslag och känslan var den samma. En tanke utlöste en annan.

- Jag måste ha vatten, skrek hjärnan åt mig.

Jag tog av mig alla kläder utom kalsongerna. Jag bälgade i mig vatten från vattenflaskan. Stressen av värmen i kroppen gjorde att jag var tvungen att resa mig och gå ut ur tältet. Jag bestämde mig för att ta ett dopp i älven. Jag skyndade mig till platsen där pontonerna låg. Jag klädde av mig naken och vadade ut i vattnet. Det svala vattnet omslöt mig. Det var en fantastisk känsla att känna kroppen svalkas av. Jag låg bakåt i vattnet en minut eller två. När jag reste mig upp hade både kroppen och sinnet lugnat sig. Min blick var nu åter med mig och framför mina ögon utspelade sig ett av de vackraste ögonblicken i mitt liv. Solen hade precis lagt sig på bergskammen. Jag sprang naken upp till tältet för att hämta min kamera. Jag förevigade ögonblicket och stod sedan kvar och njöt av stunden, av tystnaden.

- Vilken jäkla resa vi har gjort. Jag duger, tänkte jag.

Nattligt avkylningsdopp med soldipp. Löjligt vackert!

Efter doppet var det inga problem att somna. Vi steg upp tidigt morgonen därpå och satte av med all packning uppströms i god tid innan helikoptern skulle anlända. Det tog sin tid att plocka isär pontonerna och bära alla delar och övrig utrustning till den öppna helikopterytan. En halvtimme innan utsatt tid hördes helikopterns rotorblad. Vi hade placerat den självlysande västen på packningen. Nu stod vi nyfiket och väntade på om platsen vi valt skulle fungera eller om det var för trångt. Skrattretande enkelt landade piloten sin farkost och alla våra förmodade hinder var långt utom räckhåll. Vi hjälptes åt att lasta all vår utrustning i helikoptern. Jag var tvungen att fråga om det var svårt att se oss från luften och hur det hade varit om vi hittat en plats inne i skogen. Piloten skrattade.

- Med västen på är ni tydligare en en stoppskylt på en raksträck, sa han.

Jag log tillbaka med ett trött leende. Snart var vi i luften. Under oss såg vi sträckan som vi paddlat. Ju högre vi flög desto kortare verkade det. Jag kunde se platsen där vi släptes av för 5 dagar sedan. Plötsligt kändes allt overkligt, som på film. I horrizonten skymtade jag Kirunagruvan.

En stor tillfredställelse sköt genom kroppen. Det här kommer jag att göra om.

"Pick up" vid renstängslet

Snabb avfärd i soldis.

5 dagar på älven suger kraften ur vem som helst, Tobbe i baksätet.

Kiruna gruvan syns från mycket långt håll.

Jag ber att få tacka för visat intresse, TACK!

PS. Till den som går i bantningstankar kan jag rekommendera detta sätt. Pontonrodden med dess oräkneliga roddtag och paddelsparka mot strömmen gjorde att jag tappade 3.5 kg på 5 dagar, Tjoho! DS.

Här nedan finns en länk till ALLA bilder som togs på resan... Ett flertal har inte visats på sidan tidigare... (även suddiga och fula bilder lligger där men alla säger något)

http://picasaweb.google.se/joakimgellner/PontonroddOchFlugfiskeIKaitumalven2009#

(För att få en känsla av vad det innebär att uppleva ren glädje och spänning vill jag att du kikar på detta klipp. Det är 30 sek filmat med en vanlig digitalkamera. Det kanske inte känns så avancerat men jag lovar att när forsen tar tag i dig och du ska ro mot strömmen i 1 kilometer är det så här du vill att det ska gå.)

Tobbe ror in i bakvatten... Kolla in klippet...

http://www.youtube.com/watch?v=nElwkT1Vnho

För dig som gillar denna berättelse kommer fler att läggas upp på min blogg då och då. Följ gärna den eller läs andra artiklar som jag skriver.

http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/index.htm

Med varma hälsningar

Joakim Gellner

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-11-04 13:21   (avslutat medlemskap)
Betygsätt gärna: 5
Bra jobbat blev lite sugen på att dra till fjälls....
 
Svar 2009-11-04 15:52   Minnatur
Tack, det är fantastiskt med fjällen... Nu kommer en ny säsong... Härliga vinter!
 
2009-11-08 14:49   larshenrys
Betygsätt gärna: 5
Mycket trevlig berättelse. Hade ett stort nöje att läsa den.
 
Svar 2009-11-08 19:49   Minnatur
Tack så mycket! Kul att glädja någon och kanske inspirera till egna äventyr...
 
2009-11-10 13:55   greendanger
Betygsätt gärna: 5
Kanon!
Spännande vatten och transportsätt.
Blir lite sugen själv på att blöta linan där!
 
Svar 2009-11-10 15:33   Minnatur
Tack, det är verkligen roligt att beröra folk på något sätt... Jag kan verkligen rekommendera fisket i Kaitum... Kul att prova nedanför kvoteringen...
 
2011-05-22 09:42   maximiriam
Betygsätt gärna: 4
Grymt spännande läsning!
 
Svar 2011-05-22 22:05   Minnatur
Tack så mycket Max!

Den 13 - 17 juli i år gör jag Och Tobbe om samma resa... Det skall bli kul att fiska sträckan nu när man vet de bra ställena + att vi passerade en hel del ställen som vi kommer att stanna på denna gång, nu när vi vet hur lång tid paddlingen tar...
 
2012-01-16 10:57   johang88
Betygsätt gärna: 5
Måste göra en liknande resa till sommaren...
 
Svar 2012-01-16 19:43   Minnatur
Jag kan verkligen rekommendera detta... fantastiskt sätt att ta sig fram på en Älv...
 

Läs mer

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Norrskensentusiasten Carl Bergstrand ger sina bästa tips för att se och fota det färgstarka ljusfenomenet.
En damgrupps färd med kajak från Pielavesi i mellersta Finland ner till Lahtis, det blev en långtur på 17 dagar och 398 km. 1 kommentar
Det finns mycket att förundras över i naturen där växter, träd, moln med mera bildar både vackra mönster och monster tillsammans med vår fantasi. Nu ... 1 kommentar
Visst är det smidigt med färdiga frystorkade rätter på turerna men att torka och göra sina egna rätter är inte särskilt svårt. Planera lite och prova ...

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.