Expeditionsredogörelse: Kilimanjaro

Kilimanjaro, den femte av de sju topparna som Fangadagen-teamet satt som mål att åka skidor utför.

Av: MLetzter

Olof fipplar med inspelningsfunktionen på sin mp3-spelare:
– Jadu Martin, nu måste vi börja gå ned för Kilimanjaro igen. Hur kommer det sig?
– För att vi står på toppen!

5 down, 2 to go. Vi har nått Uhuru Peak, på 5895 meters höjd, klockan är runt 8 på morgonen, solen har nyligen gått upp och för ovanlighetens skull, faktiskt första gången sedan vi stod på toppen av Nordamerika i juli 2003, har vi bra väder och fri sikt. Det känns bra att återigen, utan att ljuga, kunna säga att vi gör det här för utsikten. Det är faktiskt ganska vackert.

Yrseln och huvudvärken gör sig dock ännu en gång påminda, och motiverar till vidare handling. Vi har fortfarande en lång dag framför oss, och tiden vi spenderar på denna höjd bör minimeras. Vi har gjort en toppattack från ca 4600m, dvs. 1300 höjdmeter, och den låga syrehalten börjar ta ut sin rätt. Att vi dessutom tar toppen på 6 dagar, en i alla avseenden normal tid för bestigningar av Kilimanjaro, vilket kan jämföras med de 16 dagarna vi spenderade inför toppattacken på Denali, bara 300m högre, gör att jag och Olof, de sannolikt två acklimatiserings-slöaste individerna i världen, lider avsevärt. Men vi bär inte med oss ett mindre landsortsapotek för intet. Tredubbel dos paracetamol, mixas med nifidrin och rikliga mängder diamox tillsättes, och resan fortsätter. Medlidande står inte högt på agendan, och alla har sina egna problem. Magsjuka har drabbat hela expeditionen, aptiten tryter, kycklingen verkar dodgy, och toalettpappersresurserna är knappa. Uttorkning är ett ständigt problem, och dessutom har kaffet tagit slut. ”Sucks to be you”, erbjuder Olof som tröst då någon förbannar sitt arma tillstånd. Vi har alltså ännu en gång självmant valt att spendera vår semester i bergen.



Martin, Maria, Petra och Olof uppställda på rad under inmarschens första dag.


Vi befinner oss i Afrika, närmare bestämt Tanzania, dit vi rest under sensommaren för att försöka bli de första svenskarna att åka skidor ned för Kilimanjaro, Afrikas högsta berg. Med på resan är även två medlemmar av det fagrare könet, Petra och Maria, två läkarstuderande klättrare från Umeå.

Vi har tagit oss med flyg från Europa till Nairobi i Kenya, för att sedan på skumpigt maner, över afrikansk asfalt, i buss utan fjädring, gjort den 5 timmar långa resan till Arusha i Tanzania. Färden går över savannlik terräng med vilda djur på båda sidor om vägen. Det är fattigt. Mycket fattigt. Arbetslösheten i Tanzania är runt 70%, vilket märks på flera olika sätt. Då utbudet är nära obegränsat, är arbetskraften praktiskt sett gratis och fördelningen mellan arbete och kapital är slående. Vi observerar i de mindre samhällena vi passerar hur människor byter däck på långtradare genom att stapla tegelstenar under fordonet istället för att använda domkraft och sedan avlägsnar bultarna med hjälp av en 2 m lång hävarm. Ett arbete som tar 20 gånger fler arbetstimmar i anspråk än när Lasse i Skogås utför samma manöver med en 1000 kr elektrisk bultåtdragare från Biltema.



Petra och Maria konkurrerar lätt ut omgivningens skönhet.

Människor utan regelrätta jobb är dessutom mycket kreativa i sin uppfinningsrikedom gällande skapandet av nya arbetstillfällen. Vi finner vid den Kenyansk-Tanzanianska gränsen flertalet ”oberoende”, visumutfärdare, som mot rimlig ersättning välkomnar oss in i landet och sätter klistermärken i våra pass. Vi erbjuds även att köpa valuta med kreativ färggivning och bristande konsistens.

Klättringen kring Kilimanjaro är en massindustri. Fler än 20 000 klättrare besöker berget via en av de många vandringslederna varje år, tätt följda av stora och obligatoriska serviceteam bestående av guider, assisterande guider, kockar och bärare. Den normala kvoten av bärare till kunder är häpnadsväckande 3:1. Lika tragisk är lönen, som kan vara så låg som 3$ om dagen. Detta skall ställas i paritet mot att en turist förväntas betala runt 150$ om dagen för en kilimanjaroexpedition.



Olof ställer sig framför kameran då toppen skymtas i bakgrunden.

Klättringstermen ”light is right”, betydande att allt icke livsnödvändigt bråte lämnas hemma, då varje gram räknas på berget, har uppenbarligen inte slagit i Afrika. Här slås separata middagstält med ståhöjd upp i lägren, fullängdsmadrasser bärs upp för att garantera en god nattsömn, trerätters middagar tillagas varje dag, med färsk vattenmelon till efterrätt, varje dag (de växer inte på berget), och mineralvatten i obrutna plastförpackningar släpas snällt uppför bergssidorna, på bekostnad av bärarnas ryggar och hälsa. Att Petra ännu en gång trotsat regelverket för höghöjdsklättring genom att bära med sig en sminkdosa med spegel upp på berget, var denna gång en skymf som närmast glömdes bort i jämförelse med lokalbefolkningens barocka överträdelser.

I revolt mot denna exploatering av berget och sporten, bestämde vi oss trotsigt för att bära all vår utrustning själva, sammanbitet mumlandes något om klättringsetik, under tyngden av våra 35 kg trossar.



Candlelight supper, på kolonialt vis.

I stark kontrast gick det samtidigt rykten om att en amerikan under året fraktats upp med jeep till 5400m via ”Coca-Cola”-rutten, vars läger även är kända för att frekventeras av prostituerade kvinnor, eller ”generösa damer”, som den prydde Martin väljer att uttrycka det, då ingen utgift sparas för att tillfredställa västturisten. ”Klättringen” är därmed nödvändigtvis inte speciellt svår, trots den relativt respektingivande höjden, då det alltid finns gott om hjälpsamma afrikaner, villiga att mot en generös dricks bära och leda sina klienter upp till toppen.



Kilimanjaros imponerande sydvägg samt de fattiga resterna av Heimglaciären.

Vi närmar oss trots detta som alltid berget med respekt. Färden går stegvis genom regnskog, hedland, alpin öken och slutligen den högalpina arktiska zonen. Förflyttningarna mellan lägren är på runt 800 höjdmeter och avverkas på kolonialt vis, dvs. på rad, med en lång skara bärare, laste upp över öronen, följandes sina mzungus (vita) långsamma tempo. Efter att nästa läger nås slås tälten snabbt upp så att klättraren kan lägga sig och vila, medans bärarna springer de ofta långa sträckorna för att hämta färskt vatten. Te och kakor serveras och vatten värms för tvätt inför den tre rätter långa kvällsmåltiden. Vi äter bättre och mer varierad kost än hemma i Sverige och inte ens Martin klarar av att gå ned i vikt under resan. Vi funderar mer och mer över vad vi gett oss in på. Var är lidandet? Vem utför arbetet och därmed bestigningen och kan detta verkligen kallas klättring?



Martin och Olof är taggade inför toppattacken.

Efter fyra dagar når vi den punkt där vi hade planerat att etablera vårt basläger inför klättringen över glaciärerna mot toppen. Men någonting oförutsett har inträffat. Isen är borta. Det visar sig att vår ledare från 2001 baserat sig på bilder från 70-talet och resultatet är häpnadsväckande. Glaciärerna har smält bort. Där en gång is har funnits och erbjudit grad III klättring upp mot toppen, återstår nu endast närmast lodrät svårsäkrad klippa och enstaka vertikala isfall, dvs. grad VI. Glaciären har dragit sig tillbaka minst 500 höjdmeter under de senaste 20 åren och även snön runt toppen är nu i farozonen. Om mellan 15 och 20 år räknar man med att all is kommer ha försvunnit och Kilimanjaros snötäckta topp kommer vara ett minne blott.



De sista metrarna under kraterkammen på 5800m.

Olof mumlar något nedlåtande om växthuseffekten, och efter att ha rekat de nedre partierna av insteget fattar vi vår klättringskarriärs mest vuxna beslut. Den tänkta rutten är i nuläget för svår och vi har inte tillräckligt med utrustning med oss för att på ett säkert sätt övervinna de hinder den erbjuder. Vi traverserar runt berget för att attackera toppen österifrån istället. Två dagar senare är vi i position.

Toppdagen påbörjas kl 11 på kvällen med ett stärkande snack innan det är dags att ta på sig utrustningen, tända pannlampan och ge sig ut i nattmörkret. Vi har 7 timmar av mörker och kyla framför oss innan solens uppgång och det gäller att hålla kroppen arbetande för att motverka kylan. Trots att berget är beläget mitt på ekvatorn, sjunker temperaturen på den här höjden obesvärat ned mot -15 grader i solens frånvaro. Toppen nås efter dryga 8 timmar, och det är nu som det blivit dags att prestera.



5 down, 2 to go!

Vi kliver i bindningarna och tar ett par trevande svängar ned för berget. The Southern Icefield övergår snabbt i Kersten Glacier och svårighetsgraden tilltar. Isen är horribel. Lutningen runt 45 grader och föret obeskrivligt dålig. Vi inser att allt vi hört om omöjligheten att skida Kilimanjaro stämmer. Vi gör det ändå. Det är bara så vi är funtade.


Olof skidar Kersten Glacier, 45°.

WWW.FANGADAGEN.COM

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2005-12-22 15:01   Staffan Andersson
Betyg: 3
"Klättringstermen ”light is right”, betydande att allt icke livsnödvändigt bråte lämnas hemma, då varje gram räknas på berget, har uppenbarligen inte slagit i Afrika." Ser inte ut så på eran packning heller, är det renskinn ni har med er eller? :)
 
2005-12-23 01:21   MLetzter
Jajjemen, dina ögon sviker dig icke! Renskinnen visade sig vara varmare, billigare och mysigare (till samma vikt i nedklippt format) än ett thermarest, som vi väl framme på flygplatsen upptäckte att vi glömmt hemma.
 
2006-01-14 23:22   Persson.F
Betyg: 3
Det är väl inte bara dåligt med bärarna. De får en chans att tjäna pengar och försörja sig. Men det är ju klart inte lika macho att använda sig av dem.
 
2006-01-28 17:46   Ducas
Betyg: 5
Bra att någon tar upp dett amed hur lite bärarna får för sitt besvär samt vilket jäkla lisebergs besök det ha blivit berget.
 
2006-04-29 14:33   yogi_doo
Betyg: 4
FångaDagen var underbar. Gillade att ni noterade även de små sakerna runt omkring. Ack! Jag skulle vilja följa med.
 

Läs mer

En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
Äntligen fick Majjen ta med Livskamraten på denna sagolika vandring mellan Silbbatjåhkkå och Råvejávrre i öster och Sulitelma och Sårjåsjaure i ... 16 kommentarer
Reseberättelse och guid till Sveriges södraste skidparadis Gyllbergen. 4 kommentarer
Denna text beskriver färdväg och sevärdheter längs Bergslagsleden mellan Mogetorp och Blankhult. Den erbjuder också alternativa vägar och ... 5 kommentarer
Sommaren 2013 gjorde André tillsammans med en god vän ett försök att bestiga Pik Lenin i Pamirbergen. Dåligt väder tvingade dem att avbryta ... 1 kommentar

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.