Ett roligt år i naturen med en mountainbike!

Ett favoritställe med härlig utsikt under alla årstider!

Vårens första tranor, termoskaffe i vitsippsbackar, doften av jord som vaknar, tofsmesar och rapphöns. Det är några av de naturupplevelser jag haft under mitt år med en mountainbike. Sedan jag var liten har jag älskat att cykla på torra skogsstigar med lagom stora tallrötter att skumpa över. Men av någon anledning trodde jag att MTB var för andra. Vid dryga 50 års ålder bestämde jag mig dock för att nu är det dags för mig att skaffa en terrängcykel. Jag insåg snart att en MTB är ett jättebra sätt att kombinera naturupplevelser och träning.

En kylig dag med hård vind längs strandpromenaden i Varberg!

Runt Varberg där jag bor finns många möjligheter till olika form av cykling. Platt asfalt, backig asfalt, stigar i alla svårighetsgrader och slingriga skogsvägar. Och nästan alltid motvind. Glesbygd, bebyggelse, grus eller lera, det är bara att välja. För alla som gillar att vara ute i naturen kan en mountainbike verkligen rekommenderas! Man kommer lite längre bort än till fots eller joggandes, man slipper bilen och man kan stanna upp när man ser nåt fint eller hör en fågel.

En av alla stigar som slutade i ingenting. Men fin utsikt!

Övning ger färdighet, det gäller även stigcykling. Precis vid Varbergs utkant finns massa stigar skapade av MTB-cyklister under många år. Det är kuperat, blandskog och gott om utmaningar. Man kan utan problem cykla över en timme utan att köra samma stig åt samma håll två gånger, trots att området är litet. Efterhand kan man öva upp sig på de olika "hindren" på stigarna, stanna, testa, repetera och plötsligt flyger man över stenbumlingar eller krånglar sig nerför eller uppför trixiga backar som verkade omöjliga. Även om stigarna ser välanvända ut möter jag sällan andra cyklister.

Nästan vilse i ett stort obekant sandtag i skymningen!

Många blåmärken blir det. Jag har haft turen på min sida varje gång jag vurpat, det är bra att vara försiktig men inte rädd, och för det mesta går läskiga ställen bäst att passera med viss fart. I för låg fart kan man lätt flyga över styret om det blir tvärstopp på en liten rot. Den mest spektakulära volten hittills är när cykeln fastnade på en trädstam som låg över stigen och som jag trodde jag kunde ta mig över, jag gjorde en framåtvolt och landade mjukt på rygg i gräset, då cykeln kom flygande ganska sakta, så det var bara att fånga den, ställa sig upp och köra vidare. Efter att först ha kollat bakåt att ingen sett...

Kartan ska vara med!

Ofta kollar jag på kartan före en lite längre tur, planerar en lagom runda och upptäcker på det viset nya fina ställen. Det blir också lätt fel vägval, träd och kvistar efter skogsavverkning blockerar vägen, stigen tar slut så man måste släpa cykeln över kalhyggen, över stenmurar eller under taggtråd. Det är kul men drar ner tempot...Kartan har jag alltid fastsatt med en snodd på ramen. Med kikare och fika i ryggsäcken blir alla turer goda turer.

Bockstensturen, BST, är ett av Sveriges största MTB-lopp och arrangeras i Varberg. Jag har ritat upp de olika sträckorna på min karta och cyklat de flesta delar av banan och i olika riktning. Det finns en riktigt utmanande nedförsbacke snett över ett kvistigt, stenigt och rotigt kalhygge. Jag har nästan klarat hela backen, men här kommer en bild på eliten, som enkelt och med hög hastighet tar sig ner.

Nyckeln till framgång över rötter är ofta farten!

En gång när jag fikade blev jag oprovocerat biten i benet av en stor lös hund. Tursamt nog så var mina vinterjoggartights så sega i tyget så det gick inte gick hål, det blev en blodutgjutning bara, men det var läskigt.

Så småningom har man några favoritrundor med olika syften och längd: backträning, fikaturer, teknikträning, korta rundan, långa rundan, havsnära.

Att fixa punkteringar lärde jag mig ganska enkelt med hjälp av Youtube. Att laga kunde jag, men jag var osäker på hur det fungerade med alla växlar. Det är ju alltid bakdäcket som drabbas. Första gången tog jag in cykeln i köken en kväll när resten av familjen var borta, datorn stod på köksbordet och sedan var det bara att följa instruktionerna. Den lilla glasbiten som orsakat punkan satt kvar i däcket och kunde plockas bort.

- Känn med fingertopparna på insidan av däcket, sa killen i videon, och mycket riktigt, här fanns boven!

Eftersom jag skulle köra Cykelvasan Öppet spår, måste jag ju klara en punktering och helst så snabbt som möjligt. En extra träning av att byta däck och slang, fick jag på vägen upp mot Sälen, när jag hörde hur däcket smällde, jag hade precis passerat Göteborg på motorvägen. Bakdäcket hade bränts sönder av värmen från avgasröret, säkert inte helt ovanligt, man lär sig saker hela tiden.

Explosion av däck helt i onödan!

Köpte ny slang och nytt däck i Karlstad. Vid en mysig camping i djupaste Värmland byttes sedan slang och däck. Även fälgbandet hade bränts sönder, så jag fick göra ett provisoriskt skydd med silvertejp. Det verkar fungera ännu.

Med cirka 6000 cyklister tycker jag att Öppet Spår är att föredra framför "riktiga" Cykelvasan. Samma sträcka, samma tidtagning, men mindre än hälften av antalet deltagare. Det finns många tips om Cykelvasan på nätet, överallt står det att den inte är svår och inte teknisk. Det stämmer på sätt och vis, men viktiga moment att träna på är kilometerlånga uppförsbackar med grus, tekniska stigar med rötter och stenar, branta nedförsbackar som avslutas med kurva och att orka cykla många timmar. Jag hade tränat på detta och kunde njuta av naturen, doften av pors över myrarna, folkfesten och upploppet! Det tog mig precis sex timmar. Det som kändes mest ovant var mängden cyklister; man vill inte krocka med någon och jag har ju alltid cyklat ensam.

Trots att Halland är tättbefolkat går det att hitta småvägar och stigar där ytterst få människor rör sig. På de flesta av mina lite längre turer (2-5 mil, inte långa om man jämför med andra kanske) möter jag endast enstaka cyklister, fotgängare och hästekipage.

Hellre stig än motorväg! Men motorvägen måste alltid korsas för att komma till skogarna i Hallands inland.

Jag cyklar alla årstider, förra vintern i Halland var snöfattig. Kylan är svårast att hantera för händer och fötter, på vintern har jag vandringskängor med yllestrumpor och tumvantar/skidvantar. Alldeles för kallt blev det en gång när jag blev överraskad av snöblandat regn i 2 plusgrader, jag var längst bort på min runda och hade fel kläder för vätan. Då var det skönt att komma in i duschen efteråt!

Nu börjar jag bli sugen på att cykla med lite mer packning och göra övernattningsturer. Vandarhem eller tält. Har dock inte klart för mig hur man packar tält på en MTB. Att cykla med liten rycksäck funkar ju bra, men med större packning?

Ser fram mot att möta våren och sommaren på cykelsadeln!