En vanlig vardagskväll ...

//
... efter jobbet. Hem och byta om till friluftskläder, in med släde och hundar (+ fika-rygga icke att förglömma!) i bilen. Sen bär det iväg, i den underbara vårvintersolen. Den som jag suttit inne på kontoret och längtat efter hela dagen!

Vi far 1,4 km utanför stan. Upp till Svartsjöarna. Vårt absoluta favoritområde. När vi far, så vet jag inte säkert om det GÅR att köra släde. Det har ju varit varmväder hela dagen. Plus 5,6 grader på termometern när vi åkte hemifrån. Nåja, blir det för moddigt och tungt för hundarna, så ställer vi släden och går en promenad istället.

Väl framme vid Svartsjöarna, så märker jag att föret är ganska bra faktist! Yippie! Det funkar att köra! Bara att sätta för hundarna och "Yipp, yipp!!" (= kommando till hundarna att "JAH, då kööör vi!"). Och iväg bär det, med en farlig fart. Utför, perfekt före, snabbt och emellanåt betänkligt riskfyllt! Men inom mig bubblar ett skratt upp och jag känner hur jag ler med hela ansiktet medans jag kisar för att vinden blåser i ögonen.



Vi följer ett skoterspår och hundarna saktar av till "mars-fart", dom travar taktfast bredvid varandra. Jag får lite tid att se mig omkring och uppleva naturen. "Detta är livet" tänker jag. Solen har ännu inte gått ner och jag tänker att jag ska hitta en "solbacke" där vi kan stanna och koka kaffe och äta medhavda bullar. Plötsligt far det upp en STOR tjädertupp precis till höger om oss, alldeles nära! Jag blir överraskad och hundarna ökar tempot. MEN så beslutar sig Chinook för att kolla vad det var och svänger TVÄRT höger! Jag måste ställa mig på bromsen och det tar tvärstopp!! Rayon blänger på mig som om det vore MITT fel. Jag lyckas få ut Chinook på spåret igen och vi forstätter i lagom fart. Om Chinook varit lös kunde tjädertuppen ha råkat ut för samma öde som ekorren gjorde härom veckan ...

Efter några kilometer passerar vi en perfekt solbacke, men eftersom vi har så bra fart, så vill jag inte stanna riktigt ännu, utan bestämmer mig för att vi vänder lite längre fram och far tillbaka hit och fikar lite senare.

Sagt och gjort. När vi ska vända, så tänker jag att hundarna ska få springa lite lösa en stund. Jag släpper dem och säger "hopp och lek!". Och hoppar gör dom, in i skogen och sätter av efter "ett-mycket-intressant-djur-som-gör-att-man-förlorar-hörseln". Jag ropar och ropar och ropar, till slut inser jag att det bara är att vänta. Jag sätter mig på släden och ... ja... väntar. Orolig fantiserar jag om hur hundarna kommer tillbaka med pälstussar och blod kring munnen.

Efter ca 30 minuter kommer dom äntligen tillbaka. Inga pälstussar och inget blod. SKÖNT. Vi kör tillbaka mot solbacken som jag sett ut tidigare, men nu har solen hunnit försvinna därifrån. Nåja, det funkar ju att vända sig åt andra hållet och titta på den nästan fulla månen istället! Jag tänder min kaffe-eld och sätter börjar smälta snö till kaffet.



Sedan delar vi på de medhavda bullarna. Vi delar lika, men Chinook och Rayon tycker nog att jag åt fler bullar än dom i alla fall! När vi sitter där i vintern som dröjer sig kvar, så hör vi plötsligt tranorna. Röken från min kaffe-eld ligger tung över skogen framför mig. Jag får nästan en känsla av att älvorna snart ska börja dansa till ljudet av tranorna.



När kaffet är uppdrucket, bullarna (och bullpappren!) uppätna och elden falnar så beger vi oss tillbaka. Nu går det inte lika fort. Vi har nämligen lite uppförslut. Men det gör ingenting. Jag vill gärna dröja mig kvar i den här underbara känslan av närheten till naturen. Där står jag på släden, mina två hundar som drar, ljudet från medarna på släden och månen som lyser över trädtopparna... ja vad mer kan man begära en vanlig vardagskväll?!



En härlig upplevelse som jag hoppas att jag lyckats dela med mig av till dig!
Kramar
//Maria, Rayon och Chinook