En julaftonsvandring till Mount Kosciuszko

När det är mörk och kall vinter här uppe hos oss i Norden är det varm och skön sommar på södra halvklotet. Därför har det några gånger varit helt fantastiskt att ha möjlighet att vistas i Australien under december och januari. Under dessa resor har vi också kunnat vandra i flera av de nationalparker som finns över hela kontinenten. Sommaren 2006, närmare bestämt vid jultid, stannade vi till i Thredbo,som ligger cirka 15 mil sydväst om Canberra, i ett område som kallas Australian Alps. Platsen valde vi för att fira jul men också för att vandra och då speciellt en tur upp till kontinentens högsta topp, Mount Kousciuszko.

Vi åkte bil från Melbourne, sydöst och öster ut, för att om möjligt undvika de områden där det just då härjade omfattande skogsbränder. Vi tog oss ner till Lakes Entrance som ligger vid havet utan att drabbas av några trafikproblem, men i norr kunde vi se rökmolnen torna upp sig högt upp på himlen. Den i övrigt molniga dagen blev mörkare, hotande och dyster. Vid en promenad nästa dag kunde vi förstå att tidigare dagars bränder hade fått luftburen aska att falla ner ute till havs och vågorna från Bass Strait tvättade av sig soten likt sorgkanter på stränderna.

Visst funderade vi en del över anledningen till att skogarna i Australien brinner så omfattande och ofta och över alla de konsekvenser som bränderna för med sig. Många här nere anser att skogsbränder är en naturlig del av livet på kontinenten men också att man nonchalerat arbetet med att skydda och förbereda sig och genom att tillåta samhällen och hus att byggas på fel platser. 

Efter ett par dagar i det sydöstra hörnet av kontinenten fortsatte vi vår omväg och kunde sedan utan problem nå Thredbo strax före jul. När vi lämnade Melbourne var det sommarvarmt och vackert men i Thredbo, några dagar senare, var det kallt och regnigt. Man välkomnade oss med att vi troligen skulle få snö under julen. 

Det är en speciell känsla av förväntan och spänning, när man ensam vandrar iväg på okända leder. Det gäller förstås särskilt när man vandrar i ett främmande land. När jag gick iväg på morgonen såg jag alltså fram mot en annorlunda vandring med nya och oväntade upplevelser. Det var kallt, endast några få plusgrader. Kylan hade säkert avskräckt många ditresta turister från att ge sig ut på vandring eftersom byn var full av folk och jag ganska ensam i "bushen" denna julafton 2006. Jag vandrade sydväst ut från byn, uppströms Thredbo River, mot en plats som kallas Dead Horse Gap. Den lilla stigen slingrade fram längs bäcken i en ganska lågväxande eucalyptusskog med buskig undervegetation. Små tillflöden från sluttningen i norr gjorde stigen knixig och något lite kuperad, men ändå ganska lättvandrad och efter en knapp timma var jag framme vid passet som fått sitt namn efter det tillfälle när vildhästar fått sätta livet till i en svår snöstorm.

Thredbo river där leden mot Dead Horse Gap går fram

Vid Dead Horse Gap viker stigen av mot nordöst och klättrar i en behaglig stigning upp mot Crackenback eller den plats dit skidliftarna från Thredbo går. Terrängen är mycket vacker med många gläntor eller utmärkta tältplatser för den som långvandrar. Jag såg dock endast en enda dagsvandrare på min väg upp.              

Uppför mot Crackenback, 4 km med en höjdskillnad på 400 m

På vägen upp genom den så annorlunda växtligheten med många blommor av olika slag fick jag anledning att beklaga mina bristande kunskaper i den australiensiska floran. Jag är ingen botanist och kan därför inte ge besked på alla de olika arter jag såg annat än att eucalyptusträden var så kallade snowgums. I övrigt var blommor lika de vi kan se hemma, men ändå nästan alltid lite annorlunda. Här hade det förstås varit roligt att kunna vara lite mer precis men vandrandet för mig är mer av helhet, frihet, att finna min väg och att uppleva. På vägen upp passeras trädgränsen på ungefär 1800m över havet.

Eftersom liften från Thredbo är igång hela året hade det varit enkelt att ta den upp, spara 8 km vandring och 600 höjdmeter. Jag tänkte inte ens tanken utan njöt av den vackra och orörda naturen där jag gick. Många tog förstås den lätta vägen och det faktum att man något högre upp också anordnat en Mount Kosciuszko lookout, från vilken man kunde se den avlägsna toppen gjorde att trafiken dit var tät och stigen inte längre en stig utan en gångväg av ståldurk.

Den väl preparerade leden var lätt att vandra även om det blåste en mycket stark och isande kall motvind vilken fick nästan alla vandrare att vända om hem till julförberedelserna. Den som fortsatte fick se vackra vyer från området just där den välkända Snowy River har sitt källflöde.

Stora delar av omgivningen runt Thredbo ingår i The Snowy Scheme, ett fantastiskt system av kraftstationer, tunnlar och vattenmagasin, som tar vara på smält- och regnvatten för elkraftproduktion, men också för bevattning. Man har till stor del stoppat Snowy Rivers flöde mot Stilla Havet och därmed gjort det möjligt att bevattna de inre delarna av landet, men tyvärr också skapat en hel del miljöproblem längs den gamla älvfåran. Men det är en helt annan historia som man nu börjat åtgärda. Vandraren till Kosciuszko kan på sin väg inte se något av dessa ingrepp i naturen.

Snowy River 

När man vandrar i området och dessutom något litet känner till den australiensiske nationalskalden Banjo Paterson och hans diktning  så är det lätt att minnas en av hans mera välkänd dikter, The man from Snowy River. Verserna skrivna i en rytm och med ett innehåll som gör att man med lite fantasi kan ana honom rida utför bergssidorna för att fånga hingsten, som rymt för att leva med "the brumbies", vildhästarna som fortfarande finns kvar i området.

Så här skrev Banjo Paterson, år 1895, i en av verserna i sin dikt.

And down by Kosciusko, where the pine-clad ridges raise

There torn and rugged battlements on high,

Where the air is clear as crystal, and the white stars fairly blaze

At midnight in the cold and frosty sky,

And where around The Overflow the reed beds sweep and sway

To the breezes, and the rolling plains are wide,

The man from Snowy River is a household word today,

And the stockmen tell the story of his ride.

Den starka blåsten gjorde vandringen över trädgränsen till något av en utmaning. En ensam utmaning eftersom leden nu blivit helt öde. Förnuftet sa mig att gör ett nytt försök i morgon i stället, men envisheten tog förstås överhanden och jag fortsatte min vandring i den hårda motvinden. Längs leden kunde man se toppen Rams Head på 2 170 m. Den tidigare gröna omgivningen hade nu ändrat kulör till en brun-beige färgnyans som var densamma på både gräs och stenar.

När jag så närmade mig mitt mål gick jag, något överraskad, snabbt förbi den lilla byggarbetsplats vid Rawson´s Pass där man startat byggandet av bekvämlighetsinrättningar för alla de besökande som man väntade sig via den väg som byggts från en plats kallad Charlotte Pass. Förmodligen vill man göra toppen mer lättillgänglig för icke nog tränade turister, som lätt ska kunna promenera upp på kontinentens högsta höjd.

Den sista delen av vandringen gick leden på en gumminätsarmerad gångstig som gick i en vid sväng upp på toppen

Kontinentens hösta topp, Mount Kosciuszko, 2 228 m över havet

Historien bakom det udda namnet Kosciuszko är att personen som 1840 konstaterade att toppen var den högsta på kontinenten, en polsk upptäcktsresande som hette Strzelecki ville döpa toppen efter en landsman, patriot och frihetskämpe och därför föreslog hans efternamn. Långt före detta hade förstås aboriginerna besökt och bott i området och det sägs också på en skylt som står på toppen att australiensiska stockmen/cowboys varit i området för att leta bete till sina djur redan 1830.

Vandringen hem gjorde jag så på samma ståldurk som dit, men nu i stark medvind. Väl framme vid Crackenback och liftstationen beundrade jag den vackra utsikten ner i dalen mot Thredbo innan jag sedan på måfå vandrade/klättrade ner från liftstationen genom mycket oländig mark tills jag träffade på det väl utnyttjade spåret för mountainebikes och snart var så min vandring på cirka 21 km över, Julaftonen år 2006.

På Juldagen, den egentliga dagen för julfirandet i Australien, gjorde jag så åter en vandring längs Thredbo River upp till Dead Horse Gap. Denna gång i ett häftigt snöfall, vilket förstås var en stor sensation och när vi på kvällen åt den traditionella julmiddagen på en restaurang vräkte snön ner. Att sedan vi svenskar ändå inte kunde känna den rätta julstämningen är nog lätt att förstå. Lustiga hattar och smällkarameller kan aldrig ersätta vårt eget julfirande, med eller utan snö.

Jag har läst om klättrande äventyrare med målsättningen att bestiga de olika kontinenternas högsta berg. Det finns förstås anledning att beundra mod, skicklighet och resurser för den som antar en sådan utmaning. För den som läser denna lilla berättelse och har sådana ambitioner vill jag säga att det är nog bäst att inrikta träning och förberedelser på andra toppar än Mount Kosciuszko om målsättningen skall lyckas.

Min vandring var vacker, säregen, kall och blåsig men den största svårigheten var att klättra nerför slalombacken i Thredbo och det var förstås helt onödigt eftersom det fanns, upptäckte jag senare, en väl iordninggjord stig att gå. Det säregna med dagarna i de Australiska Alperna var snöyran mitt i sommaren samtidigt som skogarna inte så långt därifrån ödelades genom bränder och att vi några dagar senare kunde njuta av det normala högsommarvädret vid vår fortsatta bilfärd norrut. Vandringen blev alltså inte riktigt vad jag väntade mig, men ändå intressant och en bra start på ett annorlunda julfirande.

Thredbo och Kosciuszko är väl värt ett besök för den som åker till Australien, men toppbestigningen är i dag inte den utmaning som det möjligen har varit en gång. I dag åker man bil till turistorten Jindabyne, fortsätter upp till Charlotte Pass och vandrar sedan cirka 6 km grusväg till Rawson Pass och där efter en enkel tur upp på toppen. Cirka 100 000 personer sägs besöka toppen varje sommar.

Karta (pdf)