Elbrus: Vinterbestigning

Fangadagen-Teamet fortsätter sin jakt på att skida de 7 topparna. Under året har ytterligare 3 berg fallit under våra stålkanter (2 återstår). Elbrus i Ryssland, Kosciuszko i Australien och Kilimanjaro i Afrika, medan Carstensz Pyramid på Nya Guinea fortsätter att undgå alla försök att bli klättrat. Under de kommande veckorna kommer vi att publicera redogörelser från årets expeditioner. Läs mer på www.fangadagen.com

Av: MLetzter

Det har nu gått ett antal månader sedan vår senaste artikel i 7 summits serien, men vi har på inga sätt hållit oss sysslolösa. Under de kommande veckorna kommer vi med glädje kunna publicera fler redogörelser från vinterns och sommarens expeditioner. Mer information och bilder finns som alltid på vår hemsida, www.fangadagen.com

---------------------------------------------------------

Små isbitar bryts loss till ljudet av krossat glas och faller långsamt ned i mörkret under mig när jag med stegjärnsbeklädda pjäxor och isyxor återigen klättrar uppför isfältet på nära 5000m höjd. Det är tidigt på morgonen, solen har ännu inte gått upp och det är mycket kallt. Antagligen bortåt 50 minusgrader med vindfaktor inräknat. Den enda ljuskällan på den annars mörka glaciären är min Black Diamond pannlampa, vars sterila ljus speglas upp mot mig av den blå isen. Luften är tunn på denna höjd, och syrehalten endast hälften jämfört med den luft som fyller våra lungor vid havsnivå. De lätta BD turskidorna på min rygg känns flera kg tyngre än när jag köpte dem och när koncentrationen tryter ett par sekunder slår mig tanken att ensamma låta dem susa ned för glaciären. Jag för istället åter fokus till mina fötter och armar samt det maka lunk som slutligen skall föra mig till toppen. Takten är allt. Isyxa-isyxa-stegjärn-stegjärn. Om och om igen.


Mt. Elbrus två toppar tornar upp sig framför oss.

Jag har under påsken rest till Ryssland tillsammans med tre vänner för att bestiga och åka skidor ned för Europas högsta berg, Mt. Elbrus, 5642,7m. Min ordinarie klätterpartner Olof, är enligt egen utsagan under denna expedition på ”avbytarbänk” i Franska Polynesien, seglandes på en 28 fots skuta mot vårt nästa klättringsmål, Carstensz Pyramid på Nya Guinea, så gruppen består denna gång av vännerna Petra, Kalle och Erik. ”Häng med och pumpa lite lössnö i Ryssland i mars. Det lär bli hur kul som helst!”, kan jag tänka mig att det lät när jag drog ihop vårt 4 man starka klätterteam. Men likt Napoleon och Hitler före mig, så har den ryska vintern nu gett mig en rak höger i ansiktet. Vi lyckades på en vecka ta oss upp till 4400m innan naturen övermannade oss och skickade ned oss men svansen mellan benen och allvarliga köldskador i ansiktet. Vädret har omöjliggjort toppförsök och efter att bergsguider nere i byn berättat att ingen varit uppe på berget på en dryg månad, bestämmer sig mina vänner för att hellre än att slösa bort den andra veckan av vår vistelse infrusna och insnöade i ett tält på 4000m, lägga färska spår i det nyfallna meterdjupa pudret på Chegets nordsida. Det är därför jag nu ensam återigen beger mig upp i bergen.


Lugnet före stormen.

Solen går sakta upp medan jag avslutar det sista avsnittet på isfältet jag klättrar uppför och beger mig in på traversen över toppen av glaciären med riktning mot sadeln mellan Elbrusmassivets två toppar. Isen är stenhård och vinden tillåter ingen snö att få fäste på den övre sektionen av glaciären. ”Vandringen” kan därmed liknas vid en promenad över en ishockeyplan, som vinklats upp 45 grader. Ett felplacerat stegjärn kan få katastrofala följder, då isyxans blad har svårt att penetrera den stenhårda isen då man försöker stoppa ett fall. Jag minns hur en svensk omkom bara några meter härifrån i somras, då förhållandena ändå var otaligt mycket bättre. Berget förvandlas nämligen till något av en turistattraktion på somrarna när över 3000 personer från hela världen prövar lyckan. Under vintern är siffrorna dock betydligt lägre. Endast ca 20 personer vågar trotsa den ryska kylan, och endast en handfull når toppen.


Hela gruppen samlad i Helsporttältet under vilodag i baslägret på 3700m.

Jag passerar ett krön och utsätts helt plötsligt för vindes fulla kraft. Temperaturen sjunker drastiskt och jag får svårt att hålla balansen på det hala underlaget, speciellt som skidorna, monterade i formen av en A-frame på min ryggsäck flitigt agerar segel mot vinden. Ansiktet börjar domna bort trots ansiktsmasken, men betydligt viktigare är dock att mina tår, som jag känt börjat tyna bort under de senaste två timmarna, nu inte längre alls svarar på mina befallningar. Jag ser ett stenparti ca 40 minuter ovanför mig och lägger om kursen för att kunna finna skydd från vinden. Väl där sliter jag av mig pjäxorna för att inspektera skadan. Känslan av att ta tag i sina iskalla fötter och känna lika lite feed back som när man håller i ett kg blandfärs i frysdisken på ICA, är overklig och framkallar illamående. När jag försöker ta av sockorna för att tina upp tårna med värme från händerna gör jag bara saken värre. Hälen blir först blå och domnar sedan bort helt, och fingrarna följer snart efter. Efter att tillsammans med mina vänner ha tagit en rejäl snyting av naturen, har jag nu ivrigt vänt andra kinden till och fått mig ännu en dos. Toppen är för mig ännu minst 3 timmar bort och jag måste välja mellan den och mina tår. Jag får utlopp för min växande frustration och ångest i ett högt vrål, innan jag försöker lotsa ned mina livlösa fötter i de kalla pjäxorna för den oundvikliga nedfärden. När mina kalla fingrar genom handskarna inte längre klarar av att utföra den finmotoriska processen att ta av stegjärnen, tvingas jag till slut ta av dem och fryser sönder huden på fingertopparna mot stegjärnens iskalla stål. Jag känner mig liten och ynklig i min ovilja att överge toppen för att skydda mig själv och min kropp, men känner samtidigt att jag har svårt att acceptera att all planering, ansträngning och smärta skall ha varit förgäves.


Första försöket. Bristfällig sikt.

Skidåkningen ned från sadeln är mycket komplicerad och erbjuder mig ingen njutning. Styrseln i fötterna är begränsad och jag faller tre gånger samt lyckas köra ned i en glaciärspricka med ena skidan. Jag är glad att jag kom ihåg att dra åt bindningarna för att förhindra utlösning.

I en hytta på 4100m träffar jag fyra norska officerare som erbjuder mig mat och hjälp. En av dem sover med mina fötter mot sin mage, och framemot morgonen börjar känseln och en dov smärta äntligen att återvända.

Erik berättade efter det första toppförsök för mig att han inte var villig att fortsätta uppåt då han hade en rugbylandskamp att förbereda sig för en vecka senare (en ära som aldrig tilldelats mig), vilket illustrerade en viktig skillnad i vårt angreppssätt till klättring. Klättringen är för mig ingenting som kan göras på halvfart. Det handlar om att pressa sig själv till gränsen för vad man kan prestera, och vidare långt över den. Att vistas på och prestera på hög höjd är ingalunda en trevlig upplevelse. Illamående och huvudvärk avlöser varandra, då kroppen skriker efter luft. Men det är just genom att driva sig till nya höjder som vi utvecklas och det är så vi blir bättre.


Martin visar tecken på förfrysningsskador efter det första toppförsöket.

Kanske är det därför som jag klockan halv tre på morgonen två dagar senare, med blåsor på fingrar och tår återigen kliver ur min varma sovsäck och ut i vinterkylan, för att påbörja den två timmar långa processen att smälta snö inför mitt tredje toppförsök. Mina pjäxor har jag isolerat genom att tejpa fast bitar av madrasser och lakan utanpå plastskon. Det är inte vackert med det fyller sitt syfte. Vid halv fem på morgonen, strax innan soluppgången lämnar jag mitt vindskydd för ett sista försök på toppen. Mina vänner har redan rest tillbaka till Moskva, jag har missat min flight och mitt visum går ut om två dagar. Den här gången ges det inga andra chanser. Jag klättrar återigen solo, och når toppen efter 8 timmar vid halv två tiden på eftermiddagen. Även en ung spanjor som klättrat parallellt med mig når toppen under eftermiddagen. Jag tar ett par bilder av honom med hans kamera innan jag spänner på mig skidorna inför nedfärden. Det blir ännu ett komplicerat åk över den exponerade blåisen. Jag faller, spräcker hjälmen och hasar ned för isen 40m innan mina nyvässade stålkanter återigen får grepp och låter mig komma upp på benen igen. Jag prisar de dummas beskyddare för mitt välbefinnande.


Martin vs den Ryska vintern, 0-2.

Senare under eftermiddagen hör jag att den spanske klättraren omkommit under ett fall på nedvägen och blir under kvällen involverad i ett räddningsförsök tillsammans med en rysk bergsguide och två av de norska klättrarna, samt spanjorens partner. Det är således med ytterst blandade känslor som jag för fjärde gången beger mig uppför berget. Den döde klättrarens kropp hittas vid toppen av Pastuckov Rocks på 4800m. Han måste ha fallit på isfältet ovanför och har gått med huvudet före in i klipporna. Den sargade kroppen läggs i en sovsäck och forslas tillbaka ned till byn. Det är kolsvart och isen är förrädisk. Under nedfärden bryter en ryss som anslutit sig till räddningsaktionen benet. Den ryske guiden får foten överkörd av en snowcat som tappar fästet på det hala underlaget när den försöker undsätta oss under natten. Vi når byn Azau på 2300m vid tretiden på morgonen och alla personliga tillhörigheter avlägsnas från kroppen innan den överlämnas till myndigheterna.

Den återstående tiden jag kan vistas i Ryssland på lagligt vis är nu knapp, så jag sätter mig i en gammal lada och betalar en 50 årig man för att köra mig och min utrustning till flygplatsen i Mineralnye Vody, där jag på bruten ryska, tyska och franska förhandlar mig till en flygbiljett till Moskva för återstoden av mina rubel.

Jag möter Petra och Kalle på Röda Torget senare samma dag, bara några timmar innan vårt plan avgår till Stockholm och mitt ryska visum går ut. Deras reaktioner när de ser mig tyder på att köldskadorna i mitt ansikte är allvarliga. Det har ej funnits tid till att duscha och jag står i samma kläder jag hade på mig under toppdagen. Plötsligt slås jag av medlidande för mina medpassagerare på planet till Moskva.

Det är skönt att vara återförenad med mina vänner igen. Fördelarna och nackdelarna med att klättra solo avhandlas. De har hört om olyckan med den spanske klättraren och frågorna är många. Var det värt det?

Jag måste fundera länge.


Toppen. Var det värt det?

WWW.FANGADAGEN.COM

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2005-09-15 11:02   ylvali
Betyg: 4
hmmm, tänkvärt
 
2005-09-18 16:10   kiwwi
Betyg: 5
Bra skrivet, vilken sjuk längtan din artikel väcker.
 
2005-09-20 11:15   Passad
Betyg: 4
Otroligt inspirerande, bra skrivet
 
2005-09-22 10:02   entersandman
Betyg: 5
Riktigt bra skrivet!
 
2006-01-18 10:44   hornskroken
Betyg: 5
En berättelse som egentligen "den vanliga fjällturisten" borde läsa, eftersom min erfarenhet är att många tror sig kunna betvinga naturkrafterna eller är alltför illa förveredda. Lelle
 

Läs mer

En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
Äntligen fick Majjen ta med Livskamraten på denna sagolika vandring mellan Silbbatjåhkkå och Råvejávrre i öster och Sulitelma och Sårjåsjaure i ... 16 kommentarer
Reseberättelse och guid till Sveriges södraste skidparadis Gyllbergen. 4 kommentarer
Denna text beskriver färdväg och sevärdheter längs Bergslagsleden mellan Mogetorp och Blankhult. Den erbjuder också alternativa vägar och ... 5 kommentarer
Sommaren 2013 gjorde André tillsammans med en god vän ett försök att bestiga Pik Lenin i Pamirbergen. Dåligt väder tvingade dem att avbryta ... 1 kommentar

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.