Dhaulagiri Ski Expedition rapport 3

Efter den spektakulära flygningen mellan Pokhara och Jomsom och den korta vandringen till Marpha började jag tillsammans med mina följeslagare Budhi och Kansha i måndags den tre dagar långa vandringen mot Dhaulagiri basläger.

Vi följde sandiga stigar uppför branta sluttningar glest berikade med träd. Enligt Budhi som hade gått leden tidigare var dagens mål och vårt läger för natten på 3600 meters höjd och det skulle ta oss tre timmar att klättra de 1000 höjdmetrarna från Marpha upp till lägret. Det lät helt okej för mig. Jag ville inte gå allt för långt eftersom jag sedan några dagar varit förkyld och känt mig allmänt svag i kroppen.
Efter drygt tre timmar kom vi upp till några stenhus på en gräsäng. Det påminde mig om fårherdarnas hyttor i alperna och kändes som en perfekt lägerplats. Men Budhi hade andra planer.
– Nu tar vi lunch, sa han. Vi satte oss ner och plockade fram vår medtagna lunch som bestod av Chapatti, ett kokt ägg, ett kexpaket och en chokladkaka. Medan vi började äta av lunchen pekade Budhi på toppen som låg åtminstone 500 höjdmeter högre upp och sa: - Där är lägret!
Som tur var gick vi inte hela vägen till toppen utan hittade en fin tältplats ungefär halvvägs. Det var jag rätt nöjd med. Budhis bror Kansha som bar på en stor flätad korg full med köksutrustning var också rätt nöjd att det var slutet på dagen.
Bredvid oss under vandringen hade vi ungefär 30 åsnor som bar utrustning åt oss och andra expeditioner på väg till Dhaulagiri. De är grymma på att bära men de är även grymma på att sprida sin dynga. De skiter precis var de vill, om det så är på den femtio centimeter smala stigen eller precis där jag hittat en platt och fin yta för mitt tält.

Andra dagen på vandringen var en fest i fina vyer. Ju högre vi kom desto finare blev bergen och utsikten. Vi hade Nilgiri, som ligger på andra sidan dalen, bakom oss och efter ungefär en timmes vandring tornade Tukuche Peak och Dhaulagiri upp sig på vår vänstra sida. Det mer än tusen höjdmeter högre Dhaulagiri såg, till min besvikelse, rätt liten ut i jämförelse med det närmare belägna Tukuche. Eftersom vandringen fortsatte runt nordsidan av Tukuche Peak försvann Dhaulagiri ur sikt men vi fick istället se solnedgången på broder berget Dhaulagiri 3 medan vi slog upp tälten i lägret.

Under dagen vandrade vi i åtta timmar, gick över det 5250 meter höga Dhampus Pass och klättrade över tusen höjdmeter. På så hög höjd är det en rätt seriös dag men det enda jag tänkte på var att ställa in rätt slutartid på kameran så att bilderna skulle bli bra. Och kanske även titta var jag satte fötterna så att jag inte klev i Åsnedynga.
Jag undrar om Budhi och Kansha njöt av utsikten lika mycket som jag eller om det bara var en vanlig dag på jobbet för dom. De log lika mycket i alla fall.

Oturligt nog hann vi inte till lägret i Hidden Valley före åsnorna hade spridit sin dynga överallt. Under natten fick jag en rejäl huvudvärk som inte ville ge sig och jag lyckades bara sova ett par timmar. Jag lägger all skuld på åsnorna för min huvudvärk och inte att jag hade stigit upp till fem tusen meters höjd för fort.

Den sista dagen på vandringen var inte den finaste. Även om utsikten var strålande så är det aldrig kul att gå på morän. Det var sand, sten och is och ibland så mycket små stenar att man inte såg stigen. När vi kom upp på dagens högsta punkt French Pass (5360 meter) drog det in dimma så den fina utsikten blev spolierad. Men huvudvärken från natten före försvann så sakteliga med den ökande glädjen över att vi närmade oss vandringens
slutmål: Dhaulagiri basläger.

Jag har nu gjort mig hemmastadd i vårt läger på 4700 meters höjd. Byggt en fin plattform för mitt tält som kommer att vara mitt hem den närmaste månaden, tvättat mig för första gången på fem dagar och njuter av Budhis goda mat.
Allt är väl och jag ser fram emot att komma igång med klättringen av berget.