De andra två

Det här är uppföljaren till artikeln "När tre blir en - fast vi var tre". Här beskrivs toppbesök som var avsedda att ske vid nyår. Precis som med föregångaren så bjuds här på en artikel med mer än 43 000 ord!

Av: Olander

Prolog

Den 30 december 2011 åkte jag, Henrik och Alexander iväg på äventyr i hopp om att bestiga Pilkalampinoppi, Stora Korpmägg och Garpkölen. På grund av de snöförhållanden som rådde hann vi inte med de två sistnämnda. Redan under hemresan började vi samtala om ett nytt försök på de två topparna till våren. I påskas blev det dags för revanch!

Titeln ”De andra två” refererar i första hand till lyckade besök hos de två bergen Stora Korpmägg och Garpkölen, de som inte hanns med förra gången. Tyvärr kunde inte Alexander följa med denna gång, men två andra vänner till mig och Henrik följde med, därav en andra betydelse.

8 april 2012

06:00 började väckarklockan på mobilen att väsnas. Tydligen trodde den att jag ännu låg och sov, men jag hade förekommit den och var redan vaken. Ett snabbt tryck och så låg mobilen där alldeles tyst och stilla. Där fick den! Den här morgonen, jämfört med morgonen den 30 december, var jag pigg. Antingen berodde det på att jag vaknat och klivit upp tidigt hela veckan eller för att det övergått till sommartid och det var ljust ute. Troligtvis så var det på grund av ett samspel mellan de båda som ligger bakom. Hur som helst fyllde jag min magsäck med gröt och fixade matsäck som jag packade ned i min ryggsäck tillsammans med en kexchoklad. Vad är en toppbestigning utan kexchoklad? Till slut blev det dags för mig att ta mig till upphämtningsplatsen för samåkningen till de höga bergens förlovade marker.

Jag hann precis anlända till upphämtningsplatsen, axla på mig ryggsäcken och ställa mig synligt för mina kamrater innan de dök upp. Det kallar jag tajmning, för att använda ett svengelskt uttryck. Förutom Henrik, bakom ratten, satt även Björn Karlsson och David Palm med i den anländande bilen. Vädret för den här dagen skulle enligt flera väderlekstjänster bli soligt och fint och det såg det också ut att kunna bli. Marken var snöfri och vägbanan var torr och fin. Det första berget i besöksordningen var Garpkölen som med sina 671 m är Hälsinglands högsta berg. Under vår bilfärfärd dit passerade vi en räv som höll ett vakande öga på oss och den åker dan satt på. Kanske spanade den efter något ätbart? Närmare bergen låg det fortfarande snösträngar kvar i dikena som vittnade om snöröjningsfordons framfart under vintern. En viss oro låg i luften. Tänk om grusvägen den sista sträckan fram till vårt mål var oplogad och ännu täckt av snö. Skulle vi behöva ta oss fram för egen maskin precis som vi fick göra den 30 december? Vi svängde in på grusvägen som var plogad och snöfri fram till några fritidsstugor. Därefter var den stundom täckt av ett snötäcke, men inte av den storlek så att det hindrade oss att fortsätta. Till slut nådde vi fram till en korsning strax nedanför berget. De vägar som ledde ännu närmare toppen var igenplogade och ännu täckta av snö. Vi bestämde oss därför för att parkera bilen vid korsningen och fortsätta färden till fots. Vi skulle ändå inte kunna komma så mycket närmre med bil. Dessutom är det väl bara trevligt att få ta sig fram på egen hand och på så vis få upptäcka och se saker som man annars kanske missar.

Nu har det återigen blivit dags att låta bilderna berätta. Om inget annat anges är det jag som tagit dem.


Klockan var kring 09:00 när vi påbörjade vår vandring mot Garpkölens topp. Till en början gick vi genom en fin tallskog med lättgådd mark täckt av renlav.


Två björnar och en David på väg uppåt. Foto: Henrik Fröjd.


Tallskogen vi gick igenom har beviserligen härjats av brand en gång i tiden. Här syns Henrik vid en fotarvänlig brandrest.


Björn K och David inspekterar hålet i stubben.
Vandringen tog oss allt högre. På omkring 500 meters höjd kom vi till ett hygge med en vidsträckt utsikt. Och finare kom den att bli!


När vi tog oss högre upp på hygget möttes vi av en trevlig överraskning. Sånfjället, täckt av snö, tronade upp sig 8 mil bort. Tyvärr stämde inte väderleksrapporterna överrens med det väder som rådde. Istället för att bada i solsken blev det en kalldusch i snö för Sånfjället.


Stora Acksjöberget till vänster med sina 561 m. I fjärran till höger kan Sånfjället anas.


För att hinna med det vi planerat var vi tvungna att slita oss från fjällvyerna och fortsätta vidare uppåt. Vi kom in i Garpkölens naturreservat som bildades 2009. Det har en area på 80 hektar och innehåller både löv- och barrskog. Åldern på de äldsta träden uppgår till omkring 160 år och denna gamla skog är en perfekt miljö för skrovellav, violetgrå tagellav och lunglav med felra. På bilden står Björn K, David och jag och försöker identifiera en eventuell lunglav, eller är det kanske skrovellav? Foto: Henrik Fröjd.


Nä men, ska jag ta en till bild kanske? I bakgrunden David och Björn. Foto: Henrik Fröjd.


Stundom kom vi in i små mysiga gläntor. I en av gläntorna låg en myrstack som blivit brutalt besökt av en spillkråka. Då och då sken solen svagt igenom det molntäcke som envist skulle ligga kvar framför solen. Det skulle ju vara soligt idag!


10:20 på ett ungefär stod vi på toppen av Garpkölen, som med sina 671 m är Hälsinglands högsta punkt. Till vår glädje var det som en liten glänta uppe på toppen som gav oss lite andrum. Dessutom gav molnen med sig för en stund och solen sken ned på oss. På uppvägen hade vi sett spår efter hermelin, mink, orre, tjäder, ekorre, räv, hare och älg. Dessutomlät sig en större hackspätt höras inte långt ifrån toppen. Angående höjden frågade Björn K mig "Har du varit så här högt någon gång...". Jag blev lite förvånad över den frågan eftersom jag och han fjällvandrat och gjort flera toppbestigningar under sommaren 2009. Sedan märkte jag något lurt i hans ton precis innan han tillade "...i Hälsingland". Eftersom vi två har ett gemensamt förflutet inom scouterna kom jag genast att tänka på det klassiska uttrycket "Never trust a smiling scout". Foto: Henrik Fröjd.


Vy rakt västerut från toppen. Det faktum att gammal vildvuxen skog huserar på Garpkölen gör det hela mer besöksvärt. Efter en stund på toppen blev det dags att traska tillbaka till bilen som väntade på oss 3 km bort.


På nedvägen passerades ytterligare några gläntor innan gammelskogen övergick till glesare och yngre skog utanför reservatet. Det var skönt att komma ut i öppen ljus terräng med lite bättre översikt över omgivningen.


Den yngre och glesare skogen. Om det nu går att kallas för skog, en definieringsfråga. Jag misstänker att marken här är mer av myrkaraktär vilket kan förklara skogsformen. Vi stötte till och med på lärkträd som förmodligen planterats hit under 70- eller 80-talet, eller ännu tidigare.


Här syns jag, David och Björn K som kommit in i ett någorlunda orört skogsparti mellan två större hyggen. Foto: Henrik Fröjd.


Ett sista panorama från Garpkölen. Här är det taget rakt västerut från ett hygge.


Så småningom nådde vi fram till den tallskog som kantar mot bilvägen. Den totala sträckan vi gick blev omkring 6 km, till och från bilen, i väldigt lättgådd terräng. Eftersom vi kom i kontakt med olika skogstyper, och framförallt fick se fjäll, gjorde besöket än mer värdefullt. Näst upp på listan för dagens besöksmål var Stora Korpmägg.


Den kortaste vägen till Stora Korpmägg från Garpkölen är den som leder förbi Flarksjöbergets naturreservat. Vid vårt förra bestigningsförsök hade den vägen varit plogad och framkomlig. Nu var den igenplogad som ett resultat av virkesuthämtningar efter Dagmar. Skulle det inte bli någon bestigning den här gången heller? Filmen Matrix har ju uppenbara brister i storylinen men det tar vi inte upp nu. Fast jo! Neo skulle aldrig få plats i en dator. Han är för stor! Aja, om vi bortser från det. Hur skulle Neo ha tagit sig till Stora Korpmägg? Foto: Henrik Fröjd.


Hur än Neo skulle ha gjort så satsade vi på vägen förbi Pilkalampinoppi, den som vi lufsade efter i vintras. Till skillnad från vid vårt förra besök var den nu plogad. Det var även avtagsvägen mot Stora Korpmägg, åtminstone en bit. Någon hade skyfflat upp en plogvall rakt över vägen som vi skulle fram på. Vad är det för fasoner egentligen? Vi var nu 6 km från toppen och kom inte längre med bilen. Men skam den som ger sig. Vi har ju ett par ben att gå med för vi ska ju upp på toppen, så är det bara! 13:20 började vi vår vandring, jag med kameran i högsta hugg, Björn K och David. Hade vi tagit oss fram här med bil hade vi kanske missat den vitbefjädrade ripan som vi skrämde upp. Foto: Henrik Fröjd.


Björn K, David och Henrik traskade och traskade medan solens strålar kämpade sig igenom de envisa molnen. Räv- och harspår längs vägen ledde till olika aktiviteter, bland annat i form av detektivarbete för att fastställa vilket håll de gått åt. Ett roligt inslag i vandringen.


Vägval. På nya kartor stavas det Korpmägg, medan det stavas Korpimäki på samtliga skyltar i området. Hur som helst, ska vi gå till Stora Korpimäki eller Stora Korpimäki? Vänster eller höger? Just ett sådant val hade en man som begav sig ut till en skogsarbetarkoja för att "umgås" med skogsarbetarna en kväll. "Umgås" för honom betydde att dricka så länge det fanns att dricka. När han skulle hem undrade skogsarbetarna ifall någon av dem skulle följa med honom. Framförallt för att hjälpa honom över den smala spång som ledde över en bäck som var tvungen att korsas. Han svarade emellertid att det inte gick någon nöd på honom, tog farväl och började sin vimmelkantiga färd hemåt längs stigen. Skogsarbetarna ryckte på axlarna och gick in i kojan igen för att en stund senare höra ett rejält plask! De anade vad som hänt och begav sig mot bäcken. Däri satt mannen och redogjorde för skogsarbetarna att han sett två spänger och att han därpå chansat på den högra. Riktigt så illa var det inte för oss eftersom det gick vägar åt båda håll och skylten påvisar tydligt varåt toppen är.


Stora Korpimäki, nästan framme!


Framme, åtminstone vid berget. Klockan hade nu hunnit bli 14:25 och vi hade 1 km upp till toppen. När jag letade lite information om området på nätet läste jag att Korpimäki betydde något i stil med "det skogsbeklädda berget". Det lät ju inte så utstickande eftersom alla berg omkring är skogsbeklädda. Jag fick en bättre förklaring när vi väl kom fram till informationsskylten för Stora Korpimäkis naturreservat. Där stod det att Korpimäki betyder "urskogsberget" och jag kände mig genast mer tillfresställd med namnet och dess betydelse. Det passar verkligen!


Vi begav oss in i Stora Korpimäkis naturreservat med målet inställt på toppen. På den informativa välkomstskylten beskrivs naturreservatet som "ett stort sammanhängande naturskogsområde med vildmarkskaraktär". Reservatet som skapades år 1990, för att under 2009 utökas, är idag 1902 hektar till ytan och inhyser bland annat 300-årig orörd skog. Dessutom finns det även rester efter skogshuggartiden som i området började vid slutet av 1800-talet. Foto: Henrik Fröjd.


Med sjumilakliv tog en nästan 2 meter David täten. Foto: Henrik Fröjd.


Jäklar, där är en sniper! Nej, det var bara Henrik.


Liksom på Garpkölen finns det även här små gläntor, som bland annat utnyttjas av kamerafolk. Här står Henrik och fotar samtidigt som han fungerar som referens i denna vildvuxna urskog. Det är verkligen stora träd som här växer på nära 700 meters höjd. Sådana skogar är väl värda att bevaras!


14:45 nåddes toppen, Gävleborgs högsta punkt med 711 meter, och jag fick sätta tänderna i min toppkexchoklad! Något som inte var så trevligt var att några styltbrallor åkt skoter upp till toppen och samtidigt kört sönder mindre trädplantor. Aja baja! Det råder motorförbud i naturreservat!


Inget Sånfjäll syntes till på grund av ett snöoväder som rådde där. Däremot syntes några andra fjäll som tröst, och jag fick ju se Sånfjället från Garpkölen. Här syns i alla fall Hovärken, vid Lofsdalen, till höger.


För vår del började solen skina igenom molnen allt mer och Henrik blev klättersugen. "Det är sparv. Det har suttit en sparv där, jag känner det!"


Toppkvartetten vid skylten på toppen. Solen skiner, vi är på plats och allt är tippelitopptopp!


Två åldringar uppe på toppen. Generellt sett verkar den gamla skogen uppe på Garpkölen och här på Korpimäki ha klarat sig bra under Dagmar. Men så är det ju senvuxna träd som stått i uppåt 300 år och stått pall för tidigare blåsväder. För att inte tala om bränder, fast där inträffade den senaste år 1888. Efter att ha varit på toppen i nästan en timme blev det dags för återfärd. Eftersom vi inte kom ända fram med bilen så hade vi 6 km att gå istället för 1 km för att komma till den.


Jag borde gå. Jag har stått här i mer än 30 sekunder. Det är livsfarligt! Foto: Henrik Fröjd.


Jag kommer alldeles strax! Ska bara gå åt andra hållet här... Foto: Henrik Fröjd.


Vädret hade blivit riktigt trevligt och hård skarsnö gjorde att vår nedfärd blev mycket lättsam!


Likt de tre bockarna Bruse tågade Björn K, David och Henrik iväg mot bilen.


Eftersom Pilkalampinoppi låg längs vägen hemåt kunde vi inte låta bli ett kärt återbesök. Här syns Brandtornet som vi kom upp till vid 17:10-tiden. Även här hade någon brytit mot körförbud och åkt fyrhjuling upp till toppen. Det är faktiskt skyltat, men är man en trångkaka så är man. Och som min far sa: "det finns inga män längre, bara småpojkar". Med det menar han att folk inte orkar, eller kanske törs, ta sig fram för egen maskin. Foto: Björn Karlsson.


Utsikten var densamma som vid vårt besök vid nyår, fast med mindre snö och ett annat ljus. Vy i sydostlig riktning.


"I want to stand with you on a mountain..." Foto: Henrik Fröjd.


De fyra toppengrabbarna jag, David, Björn K och Henrik.


Har man poserat på Kebnekaise med bar överkropp är det lätt hänt att man gör det på fler toppar. De 2 "kebneranerna" Henrik och jag. Foto: David Palm.


Stora Korpimäki, högsta berget svagt till höger om bildens mitt, sett från Brandtornet.


Improviserad kung fu. David vs Goliat, även om dessa i det här sammanhanget lär bli en och samma person. Vem är då jag?. Stillbild från en film inspelad av Henrik Fröjd.


Efter ett tämligen snabbt men effektivt toppbesök på Pilkalampinoppi var det dags att fara hemåt. Här syns David och jag som lägger Pilkalampinoppi bakom oss under vår promenad till bilen. Vi hade nu varit ute i över 8,5 timmar och tillryggalagt 20 km för våra 3 minnesvärda toppbesök. Under bilresan lyssnade vi på lite musik och var allmänt glada för en lyckad dag. En lappuggla siktades på en åker där den, liksom räven, förmodligen spanade efter en måltid. Foto: Henrik Fröjd.

Epilog

Jag kom hem vid 19:30-tiden. Trots att jag enbart ätit en liten matsäck till lunch var jag inte speciellt hugnrig. Med all säkerhet beror det på det topprus jag får när jag befinner mig på, eller i absolut närhet av, en eller flera bergtoppar. Det är otroligt energibringande att få stå på en hög topp och bara njuta. Toppbesök på samtliga tre berg var nu genomförda, och det under en och samma dag som var tanken redan vid nyår. Biologin och topografin i områdena är väldigt lockande för fler besök. Allra mest gäller det nog Stora Korpimäki. Dels på grund av min fix idé att fota Sånfjället därifrån, dels för att bekanta sig mer med den orörda omgivningen på detta länets högsta urskogsberg.

Tack för en mycket trevlig utflykt killar!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-05-08 11:25   Leech
Betygsätt gärna: 5
Tack detsamma! Kjellskt bra skrivet, och det blev ju faktiskt en riktigt trevlig tur trots spåren från styltbrallorna och trångkakorna. Fan, jag kommer på alla bra ord när folk har gått!
 
Svar 2012-05-08 18:16   Olander
Tackar ödmjukast för kommentaren! Javisst blev det en fin tur :)
 
2012-05-08 17:33   OBD
Betygsätt gärna: 4
Bra och roligt skrivet. Fantastiskt fina utflykter man kan göra på en dag.
Tack för att du/ni delar med er!
Er entusiasm är smittande.
 
Svar 2012-05-08 18:18   Olander
Tack för din vänliga kommentar! Det är bara roligt att dela med sig, speciellt när utflykterna blir lyckade ;)
 
2012-05-08 21:08   Anders_sthlm
Kul med nått om Hälsinglands vackra blånande okända blå höjder. Och dessutom med kunskaper om okända trädlavar.
Det var nog en kul vandring i en ovanlig årstid och vilka utsikter ni fick.
Söta pojkar är ni alla fyra.
 
Svar 2012-05-11 19:26   Olander
Roligt att artikeln uppskattas! Visst var det en rolig vandring, dels på grund av sällskapet och dels på grund av omgivningarna.
 

Läs mer

Efter långa diskussioner kring ämnet avgifter och allemansrätt kommer här en sammanfattning av tråden och även en omröstning. Vad tycker du i frågan?

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Tävla om ett exemplar av ”Barnens fjällbok – En handbok för unga fjällvandrare”.
Norrskensentusiasten Carl Bergstrand ger sina bästa tips för att se och fota det färgstarka ljusfenomenet.
Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.