Artiklar > Cykeltur på Island

Cykeltur på Island

Av: Newlin

När vi kommer in över Island lättar molntäcket och vi ser första glimten av berg och lava. Redan från luften faller vi pladask för detta karga landskap och sekunderna innan vi landar frågar jag Daniel om vi inte ska ta och flytta hit. Med ett leende svarar han lugnt att vi kan ju se hur vi känner om några veckor.

Vi hade bokat rum i förväg på Alex Travelcenter och vi får hämtning därifrån av en ung kille i en blågrå folkabuss. Den kör oss till motellet på några minuter, vi checkar in och köper en gastub. Notan slutar totalt på ca 10500 iskr och jag skämtar lite om summan med den unge herren som inte alls verkar uppskatta detta… kan han ha hört det förut?

Efter en god natts sömn och en något bristfällig frukost bestående av lite juice och två små frallor ger vi oss ut i den tunga trafiken mot Reykjavik. Tacksamma som vi är för det rejäla refugerna på sidan cyklar vi nöjt mot huvudstaden. Vi njuter av omgivningen och av det stora antalet riktigt läckra 4×4 bilar som susar förbi. Närmare Huvudstaden blir det dock outhärdligt att befinna sig längs huvudvägen och vi letar oss igenom förorterna fram mot Campingen. Vi stannar till på en cykelaffär för att komplettera vår cykel utrustningen och fortsätter sedan mot vårt nattläger. Campingen är relativt tom förutom några husbilar och tält så vi hittar en liten trevlig plats att slå upp tältet.

Vägen som korsar Mosfellsheidi består till största delen av raksträckor. Här är lite trafik och heden är täckt av vad vi tycker verkar vara näringsfattigt gräs. Här är mycket tort och några enstaka får betar längs vägkanten. De tittar nyfiket och lite skyggt på oss när vi trampar förbi. En pipeline följer vägen och skymmer sikten på vänstersida men det vi ser till höger gör att vi känner att nu är det på riktigt. Lupinerna visar oss vägen och framför oss reser sig Hengill (768möh) och vi börjar förstå att vi skall över denna ”bergskedja”. Daniel ler för han känner sig som fisken i vattnet. Detta liknar Australien menar han medan Emelie njuter av att få korsa sin första ”bergskedja”. Så märkvärdigt var det ju kanske inte så här efteråt men detta var det första mötet med Islands inland. En kraftig stigning följs ju oftast av en utförslöpa och lutningen var vissa gånger upp emot 14%. Daniel susade nedför och fick vänta på Emelie som fegade ur. Grus och nedför… skeptisk…  Daniel påpekar senare att däcken kan explodera av värmen som uppstår mellan bromskloss och fälg när man bromsar förmycket och genast växer modet och hastigheten ökar något i utförsbackarna.

Rök stiger från de heta källor som finns i området och även om de är för varma att bada i måste vi ju känna lite i allafall. Pingvallavatn ligger som en spegel framför oss och vi rullar in på scoutgården i Villingavatn. Här får vi sällskap av två tyska vandrare och självklart ett gäng lägerdeltagare från scoutgården.

Sellfoss är en relativt stor stad åtminstone med Isländska mått mätt och här rullar vi in vår tredje dag efter blott en och en halv timmes cykling. Här tillverkas det fantastiska rågbrödet och islands specialiten Skyr.is. Vi stannar här för att ladda upp något inför Sprengisandur som vi planerat in som vår stora utmaning denna resa. Vi får sällskap  av ett annat cyklande par från tyskland, Andreas och Steffi, och några uppkäftiga amerikanare.

De senaste åren har vi ofta firat någon högtid på tur och denna gång var det Daniels 25 års dag. Med Hekla i ögonvrån susade vi fram längs väg 26 mot Sprengisandur. Här får vi sällskap av nyfikna hästar och miljontals irriterande flugor. Flugorna väljer även att fira Daniel ordentligt i tältet och en mindre lycklig Daniel blir ett år äldre. Födelsedagsmiddagen består av tortellini och en extra snickers…

Flugorna verkar något morgontrötta så vi ger oss tyst i väg för att inte vecka dessa irriterande flygfän. Tack och lov bitts de i alla fall inte. Grusvägarna här är många och av varierande kvalitet och detta var vi ju tvungna att undersöka. Vi beslöt oss för att ta en avstickare in på väg f225 i hopp om att ev komma riktigt nära Hekla. det blåser en del på toppen och en del dimma driver in så vi nöjer oss med att beundra henne från foten. Dock blir vi vansinnigt nyfikna på en ledd som bröt av till vänster från v f225. Denna tog oss in mellan Valafell och Hrafnabjörg och var bättre än väntat. Ingen trafik alls och lagom packad sand för att kunna cykla på i relativt gott tempo. Vid Lunch hade flugorna kommit i kapp oss och de hade en viss förmåga att hamna i våra tallrikar. Nudlar till höger och flugor till vänster…

Det luriga med dessa leder är dock att man inte kan vara hundra på att det verkligen är existerande hela vägen, och vid vattenkorset vid Valagjà försvinner plötsligt våra spår. Vi letar en stund innan vi tar norriktning på kompassen och drar cyklarna genom lavaöknen mot den mötande stigen som skall leda oss tillbaka till väg 26. Detta tar några timmar… Naturen  är så storslaget vacker. Stigen som vi når är omöjlig att cykla på. Sanden gör att vi fortsätter att putta på våra cyklar och när vi når väg 26 har vi förvånansvärt nog vår första punktering!

Sultartangastöd är sista anhalten innan Sprengisandur och här avnjuter vi en gigantisk hamburgertallrik och en dusch. Sorgligt nog får vi även beskedet om att Sprengisandur är stänkt. Vi ändrar våra planer och bestämmer oss för att bege oss ner mot Landmannalaugar. När kvällen kommer och magarna är mätta får vi besök av två fantastiskt vackra polarrävar som även de hämtar kvällsmaten på motellet…

Sandstormar är intressanta ur många synvinklar. Dels blir man full av sand, kommer blåsten i ”fel” riktning kan de bevisligen lyfta aluminiumcyklar av vägen och de kan vara ganska goa om de kommer i ”rätt” riktning. Dock förflyttar de vägen som två nyfikna cyklister försöker ta sig fram på medan 4×4 bilarna puttrar förbi fulla med glada vinkande turister. Väg f208 är den där riktigt typiska vägen man ser framför sig när man pratar om Isländska vägnätet. Den är markerad med lavasten och emellanåt är sanden så djup att bilarna har svårt att ta sig fram bitvis. Vi går en del men faktum är att tekniken tar sig och vi börjar klara sanden ganska hyffsat. kanske det blir en mountainbike karriär iallafall… Den norra delen av vägen innehåller inga vattenkorsningar och den är tät trafikerad.

Vi når Landmannalaugar och dess karakteristiska landskap vis middagstid och kan inte låta bli att stanna. Dels är här så vackert och dels finns det en het källa man får bada i!!! Och tro oss, vi behöver bada!!! Sanden har trängt in sig överallt. Tältet slår vi upp på grusplanen tillsammans med de andra och förankrar med de största stenar vi hittar. Det är Midsommarafton och vi kryper ner i den varma källan. Här sitter vi i nära två timmar medan sandstormen stundtals viner kring öronen…

Sanden här skiftar i färg. Blå, röd, orange, brun, svart och givetvis sandfärgad sand bildar tillsammans med vatten och snö ett landskap som definitivt är relativt unikt. När morgonsolen gryr har vi derför bestämt oss för att stanna kvar här en dag för att vandra i området. Detta är en basläger för vandrare, jeep farare och klättrare och här vimlar av  folk. Vi får kontakt med två cyklande bröder från belgien och ett trevligt ungt tyskt par.Daniel har kikat ut en  topp som han tycker att vi kan bestiga och givetvis gör vi detta. Daniel entusiastiskt och Emelie skeptiskt… Utsikten är dock fantastisk och gör vandringen längs kammen njutningsfull. Från toppen ser vi inte bara ut över dalen vi kan även se Hofsjökull, Myrdalsjökull och ana Vattnajökull…

Söderut tar sig väg f208 en helt annan ton. Här får vi korsa flertalet floder och landskapet är betydligt mer kuperat. Om det inte är här som Tolkien hämtat sin inspiration för Ringen böckerna så vet jag inte var för jag lovar att vi passerar både Mordor, Minhiriath och långt senare även Fylke. Vi träffar på ett gäng italienare som är ute på LandRover äventyr och vi drägglar lite över Defendern som leder ekipaget…

Emelies fegande i nedförsbackarna tar ut sin rätt  och första fallet kommer strax innan Eldgja. Lyckligtvis klarade hon sig med lite skrapsår och blåmärken och ett något naggat mod…
Eldgja är egentligen en sprickvulkan och från en platå ovanför dalen stannar vi för att få en överblick. Här står även Thomas och Ulli med sin ombyggda Unimog ( derullimog.de ). De har tillbringat natten här… Thomas hjälper Daniel att laga den bakbroms som smällde av under en nedförsbacke med hjälp av kroken från och klädhängare. Dessa MacGyver killar…. Vi samtalar under en halvtimme och sedan säger vi adjö. Emelie svänger ut på vägen och Daniel väljer att gena… Med all sin vikt på framhjulet leker han sig glatt fram över slänten och nästan framme vid vägen gör han och cykeln en perfekt loop genom luften och landar mjukt på stenslänten. Glatt borstar han av sig dammet och kommer mot en något chockad Emelie… Då inser Daniel att framfälgen är bruten… rakt av. Thomas och Ulli kommer med sin monsterbil och ger oss lift.. Vi har 20 mil till närmsta cykelaffär och helt plötsligt är vi på väg åt Öster. Våra änglar har nämligen en färja att passa…

Vi passerar Jökulsarlon och stannar här för att ta bilder. vid det här laget känner Emelie  och Ulli varandra utan och innan. Hästtjejer! Vi landar i Höfn där en privatperson extraknäcker som cykelhandlare och han rings upp av vår campingvärd och vi får beskedet att det fixar sig. Dessutom har Thomas problem med sin Unimog och även han kan få hjälp om det inte löser sig! Detta är så typiskt Isländskt. Klockan är över åtta på kvällen och mannen tar emot oss med öppna armar och bara ordnar upp vår situation. Fälgen är av dålig kvalitet men vi kommer iallafall att ta oss fram. Vi bestämmer oss för att byta däck så att Daniel får ta det som Emelie haft på sin cykel. Det är av bättre kvalite och klarar förhoppningsvis av Daniels vikt bättre.

Kvällen tillbringar vi tillsammans med Ulli och Thomas som bjuder på lamm med ris och gräddsås, Antagligen den absolut smaskigaste måltiden på hela resan. Till efterrätt blir det några bitar choklad. Allt avslutas med filmvisning på våra vänners laptop och filmen Belleville.
Det drar in ett oväder under kvällen som medför hård vind, regn och snö i norr. vi beslutar att stanna en dag till detta gör även våra vänner. Efter många timmars samtal är det dax att säga godnatt och dagen därpå åker Thomas och Ulli mot färjan medan vi stannar kvar ytterligare ett dygn. Vinden är fortfarande så hård att vi tycker att det kan vara lite vanskligt att ge sig ut på vägarna. I Receptionen står plötsligt en gammal arbets kamrat till Daniel och vi får ytterligare en känsla av att dessa möten är menade att ske. Hitentills har vi upplevt detta några gånger. Vi avgör inte riktigt själva vart denna resan skall föra oss och vi har sedan länge beslutat oss för att bli förda. Detta  tillför en liten extra spänning till vår resa.

Vi stannar till vid Jökulsarlon och tillbringar natten där tillsammans med ett cyklande par från Frankrike och njuter av en fantastisk solnedgång (?) och sälar som leker tafatt mellan isbergen. Här är så vackert! När vi slagit upp våra tält och gjort oss klara för natten får vi besök av en tacka och hennes två små som också vill sova här.. Vi får en härlig kväll tillsammans…

År 874 seglade Ingólfur Arnarson och hans hustru Hallveig från Norge för att som de första nybyggarna slå sig ner på Island. De tillbringade sin första vinter på en klippö på Islands södra kustsida innan de kastade ut sina bönepålar i havet och skickade sina slavar att leta reda på dem. Slavarna hittade pålarna i den vik där Reykjavik  idag ligger och Ingólfur tog med sig sin hustru dit för att bygga upp ett mer varakrigt boende. Detta var klokt eftersom området kring Reykjavik är säkrare ur alla synpunkter än den klippö de från början slagit sig ner på. Klippön fick dock namnet Ingólfshöfdi och är i dag boplats för hundratusentals fåglar. Det var av den anledningen vi ville kika närmare på denna klippa. I dag sitter den ihop med fastlandet pga av all den sand som vindarna och naturkatastrofer fört med sig.

Efter en halvtimme på ett traktorflak kommer vi fram och guiden och hans hund Aragorn tar oss upp för sanddynerna och vi får stifta bekantskap med herr och fru Storlabb som är mycket upprörda eftersom deras bruna ullbollar till ungar ligger helt öppet på marken framför oss. Silvertärna, Sillgrissla, Tretåig mås, Snösparv och givetvis Lunnefågel visar upp sig framför oss och tillsammans med öns får och de sälar som  simmar i bränningarna blir detta en mycket minnesvärd tur. På vägen in samtalar vi lite med en familj från Canada och frun  är mycket bekymrad över våra solbrända ansikten. Dottern förklarar att mamman arbetar med hudcancer och att hon aldrig släpper ut sina barn utan solfaktor 30…. (vi har faktiskt införskaffat en faktor 10 i Höfn…) Innan de lämnar oss stoppar dottern ner en solfaktor 60 (!) i Daniels hand….

Nationalparken Skaftafell täcker in halva Vattnajökull.  Här cyklar vi in två dagar efter att vi lämnat Höfn. Vår förhoppning är att Daniel skall få möjligheten att ta en guidad tur upp på Hvannadalshnúkur, Islands högsta topp. Vi hinner knappt in på campingområdet innan vi träffar på de belgiska bröderna vi träffade i Landmannalaugar. De tittar frågande på oss och säger skämtsamt att de följde våra hjulspår från Landmannalaugar, och även våra fotspår…. sedan undrade de vart vi tagit vägen efter Eldgja… Innan morgonen gryr ( eller hur blir det.. det är ju alltid ljust…) packar Daniel ihop och går tillsammans med 12 andra upp mot Islands tak. Det blir en fantastisk vandring genom molnen och upp på glaciären och han får möjlighet att hoppa över glaciärsprickor och ”använda” både yxa och stegjärn. Väl ovan molnen får han användning av solfaktorn 60 och solen värmer gött! Toppen är vindstilla och efter obligatoriska toppfoto påbörjas vandringen ner. 13 timmar senare kommer en självlysande Daniel ner till campingområdet och bjuds på en fantastisk måltid bestående av coca-cola, skyris och tortellini….

Att cykla på vägen ett är ingen jätterolig historia. Många raksträckor, trångt och en hel del trafik gör det inte direkt cykelvänligt även fast majoriteten av trafikanterna håller ut ordentligt  och visar hänsyn mot de hundratals cyklister som invaderar ön varje sommar. Dock kantas vägen av en natur som är oemotståndlig så vi kan förstå varför så många väljer att följa just denna väg runt. Variationen med klippor, stup, vattenfall, grönska, öken och floder gör denna ö så inbjudande och man blir inte trött på det. Det finns hela tiden något nytt att titta på.

I Hrifunes finns en liten oansenlig camping som drivs av en kvinna i 40 års åldern. Vi fick en inbjudan att stanna till vid hennes hem efter en natt på hennes camping. Denna kvinna har tillbringat mycket tid i Afrika och hennes dröm var att bygga upp en lyxcamping med afrikanskt tema på denna speciella camping. Vi fick ett underbart samtal med denna inspererande kvinna som inte hade några begränsningar för vad man kunde skapa om man bara fortsatte att drömma!

För att stabilisera jorden förde man in Lupiner i den Islänska faunan. Den skulle hålla sanden på plats och se till att inte all jordmassa fördes bort av vinden. Detta försök lyckades kanske lite väl bra och på vägen in mot Vik har vi lupinfält på var sida om  vägen. De kan nog vara ett par km breda och följde oss drygt två mil!

Skogar och Skogarfoss är ett av de ställen som blivit riktigt turistiska. Turistbuss efter turistbuss avlöste varandra och det var riktigt fascinerande att titta på hjorden av folk som strömmade upp mot vattenfallet för att sedan gå ner och åka vidare mot nästa fantastiska plats. Här passade Emelie på att rida en tur bland lupiner och får. En underbar kväll med 20 plusgrader och vindstilla och en rejäl hästkraft! Gött!!!

Åter i Sellfoss och den här gången ser det helt annorlunda ut. Flertalet cyklister både längs vägen och på campingen. Det blir något av en cykelfestival när vi på kvällen sätter oss tillsammans för att dela erfarenhet, vägval och roliga historier. Vi har alla olika erfarenheter och nationalitet, någon är ute för första gången , en annan har varit ute i tre år och någon cyklar ensam medan andra cyklar i par och vi har en härlig kväll ihop.Bla annat träffar vi Ryan som fann kärleken på stans bibliotek! Vi lämnar Sellfoss sent dagen därpå…

För oss har den här resan handlat mer om upplevelse och magkänsla än om möjligheten att slå rekord i distans och tid. Vi har inte cyklat långt och länge om dagarna utan bara så länge som vi  kännt att det varit roligt. Att bo på camping varje natt och att få möjlighet att träffa likasinnade gör den här sortens resande lite enklare och lyxigare. Självklart så är det roligt med variation och vår grundtanke var att bo så många nätter vi kunde i det fria. Det blev en natt… Men detta är ingen förlust, vi har ju tack vare campingnätterna fått möjlighet att stifta bekantskap med människor som vi håller kontakt med även nu när resan är över. Att dessutom ha tillgång till färskt vatten och kanke sådan lyx som en dusch emellanåt gör resandet mycket behagligt.

Det var nu vi fick ge upp  tanken på Sprengisandur på riktigt. Vi hade möjligheten att klara det om vi verkligen hade velat. 10 mil om dagen är genomförbart men eftersom vi visste att väglaget på f26 är mycket skiftande så kände vi att det kanske var lite ont om tid. Nio dagar kvar innan vi skulle vara i Keflavik… Sprengisandur finns förhoppningsvis kvar när vi kommer tillbaka tänkte vi och cyklade mot Geisir istället. Flugorna valde att följa med oss igen…
Det är faktiskt riktigt häftigt att se dessa vattenmassor spruta rakt upp i luften. Vi fick första showen ca 5 km innan vi var framme och det känndes lite som om Strokkur ville visa vägen. “Här är jag!!!” sa han liksom…
Om Skogarfoss kändes turistiskt var det inget emot Geisir. Men det är lite charmigt också. Det är lätt att glömma bort att fasst vi inte inte åker buss så är vi ju turister i alla fall… Vi handlade skyris, lakrits. chips och cola och satte upp tältet innan vi tog del av skådespelet. Sedan väntade den uppvärmda polen medan regnet strilade ner från himlen!
Kvällen blev  vacker och vi tog en sen promenad upp på bergsknallen och tittade på vår sprutande geisir från ovan…

Pingvellir är nog en av de platser som spelat störst roll i Islands historia. Här har de stora beslutsfattarna styrt ön och här fick även förbrytarna sina straff bestämda. Parlamentet samlades här från år 930 till 1798 och det var här kristendomen blev  huvudreligion på ön år 1000.  Det är också den plats man samlades på när Island blev en fri stat från Norge år 1944.
Här delar sig också kontinentalplattorna ( europa och amerika) och detta gör att landskapet är mycket speciellt.  Vägen hit var en ren fröjd! Äntligen grusväg efter en dryg vecka längs tråkiga asfaltsvägar. Och vilket grus sedan!! Underbara uppförsbackar som iallafall Daniel kämpade sig uppför. Ett åskoväder hotade men verkade ta omvägar och vi fick inte ett stänk på oss! Och dessutom en hederlig gammal tvättbrädeväg! kan det bli bättre? Självklart kom ett gäng mountainbikers nedsusande från andra hållet och vi skrek några uppmuntrande vrål till varandra. Daniel höll dock på att få  frispel på en man med släpvagn som körde förbi oss i en hiskelig fart och mycket nära. Det är inte så nice att få stenskott när man sitter på cykel. Sista biten är en fantastisk nedförsbacke på ca 7 km ( dock asfalt ) innan vi når en fantastisk camping. Billig  och fria duschar, kan det bli bättre?  Här finns också miljontals flugor och en mjukglassmaskin! Ett gäng med medelålders tyskar hade en liten lågmäld fest under natten vilket gjorde att iallafall vår nattsömn blev lidande. De verkade ha mycket roligt!

Andra dagen med regn! Ganska kyligt i luften och ett uppfriskande strilande regn tog oss mot Reykjavik. Denna dag bjöd nog kanske på något av de märkligaste mötena hitentills. Dels det belgiska paret som cyklat från Belgien till Island. De hade 6 veckor kvar av sin resa och de tillbringade tre månader varje sommar på sina cyklar. Detta är kanske inget unikt i sig men betänk att paret var strax över 70 år fyllda och hade haft detta som tradition i endast 8 år. Fantastiskt!! När vi närmade oss väg ett igen som skulle leda oss mot huvudstaden så var vår plan att leta reda på cykelstråken in till staden. En mountainbiker cyklar upp vid vår sida och undrar om vi ska in till staden. Följ mig säger han sedan och vi får en perfekt guidning till campingen! Underbart. Campingen hade verkligen ändrat utseende. Nu var här överfullt med folk. Massor av cyklister, hikers och husbilsfolk. Liv och rörelse! Vi beslöt oss för att vara lite kulturella och strosade på stan lite, Gick på  bio och handlande souvenirer. Reykjavik är en stad under enorm utveckling. Här expanderas det och allt går så fort. Överallt byggs det och det verkar som att man satsar mer på storlek än på kvalitet. Vi kan ju ha fel men det var vår uppfattning.
Vi stannar tre dagar här och träffar återigen Andreas och Steffi samt det unga tyska paret från Landmannalaugar.

Vår Islandsresa närmar sig sitt slut och vi bestämmer oss för att  ta småvägarna och sydkusten mot Keflavik. det är inte helt enkelt att ta sig ut ur den här staden särskilt inte med tanke på alla byggen men på något vis har vi lärt oss och lyckas helt smärtfritt ta oss ut på väg 42 som tar oss söderut. Vi är stolta! Efter någon mil  börjar återigen Daniels bakbroms att kladda och han får kämpa. Det slutar med att vi får koppla väck eländet helt och hållet. Asfalt byts ut mot grus och den breda  vägen är ett minne blott. Vi rullar fram längs en kuperad grusväg och det känns som vi är mycket långt borta. De sista milen av denna resa de längsta och kanske även de mest krävande. Framförallt psykiskt. Här byts lavafälten ut mot gröna heder i rask takt för att sedan vara mossklädda lavaheder. Vi passar på att  äta lunch vid den minsta kyrka vi någonsin sätt, och vi gör det i total tystnad. Vi säger inte många ord till varandra denna dag. Vi känner båda två att vi har saker att tänka på, reda ut i våra huvuden. Vi når Grindavik ganska sent…

Fyra mil är vår sista etapp. Vi har sovit gott och efter att ha snackat lite med ett brittiskt cyklande par ger vi oss av. Grindavik är inte stort ( en mack, en livsmedelsaffär och en pizzeria ) men vi får problem att hitta ut… pinsamt! Efter en stunds letande är vi iallafall ute på riksväg 425 som består av ett två dm tjockt lager grovsingel. JIPPI! Emelie är inte överlycklig för att detta är inte direkt enkelt att cykla på. Daniel är i sitt esse! Vi cyklar återigen igenom ett häckningsområde för silvertärna och de obligatoriska varningsskyltarna för “varning för fåglar på vägen” kommer upp. Silvertärnorna är synnerligen upprörda över vår närvaro och attackerar för fullt. Efter två km är dock attackerna över och vi kan lugnt cykla vidare.

The Bridge over two continents ligger vid Sandvikur och här åker vi in för att ta bilder. Detta är nog ett av de minst besökta turistattraktionerna på Island och vi misstänker att det blir lite bortglömt. Trist för det är en mysig plats och det är ju lite roligt att stå med ena foten i Amerika och den andre i Europa.

Väl framme vid Alex Travelcenter träffar vi Ryan igen och vi tillbringar två dagar med honom. Vår sista kväll på Island avslutas på denna camping tillsammans med 30 talet andra cyklister antingen på väg ut eller på väg hem….

Island kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan. På frågan om vi skulle kunna flytta dit är svaret fortfarande definitivt. Mystiken och naturen här är så unik och det är bara att hoppas att det  får fortsätta vara så. När vi lyfter är himlen klarblå  och vi kan se utöver det land som varit vår värd under dessa 25 dagar och vi känner ett sting i hjärtat när plötsligt mornen tätnar och så är hon borta…

Källa: www.inspirationaloutdoors.com

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-11-07 21:22   BeatriceK
Vilken resa. Island verkar så otroligt speciellt. Tack för en levande berättelse.
 
2009-11-08 16:59   Corax
Betygsätt gärna: 5
Intressant och trevlig läsning. Någon dag ska jag försöka pallra mig iväg till Island. Låter som en kanondestination.
 
2009-11-09 20:08   seobserver
Läsvärt och tankvärt, tack för en fin berättelse!
 
2009-11-12 21:49   [email protected]
Betygsätt gärna: 5
Bra skrivet. Känner mycket väl igen mentaliteten från mitt besök där på 90-talet. Dock då per fot. Det får uppenbart bli cykel dit nästa gång. Spyril line går väl från Bergen vill jag minnas...
 
2009-11-29 19:12   karoliina
Betygsätt gärna: 5
Ja, verkligen inspirerande cykelresa!jag undrar bara vilken tid på året ni var där.
 
Svar 2010-02-26 13:31   Newlin
Ifrån mitten av juni och 3½ vk framåt.
 
2009-12-05 11:23   HotIce_Flash
Betygsätt gärna: 5
Det var en spännande reseberättelse med dramatik och fina miljöskildringar. En minnesvärd plats att resa på helt enkelt!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar