Äventyrliga dagen - sjunde äventyret

Motivering:

Jag antar att jag alltid tyckt om naturen och jag har i stort sett nästan växt upp med naturlivet då familjen äger två sommarstugor nära vattnet samt med närhet till skog, en på min pappas sida och den andra på mammas.
Att lägga nät, gå på dass, inte ha tillgång till rent vatten, fiske, båtturer och mycket annat har varit en stor del av min barndom vilket även fortsätter än idag.
På grund av att min barndom var tiden då samhället började gå in I en ny, modernare era där mycket annat än djur och natur lockade, så kände jag mig ofta annorlunda. Mina vänner samt de jämnåriga jag kände hade inget som helst intresse för naturen, bara ytterst få. Jag kunde aldrig fråga om de ville följa med ut och fiska, åka båt, ta en promenad I skogen eller följa med till stugan, sånt som jag ville göra, för att de tyckte att naturen var äcklig samt jobbig med alla insekter speciellt.

Men varför jag ansökt till Äventyrliga Dagen handlar om något helt annat, nämligen min utbrändhet och depression framförallt.
Jag är osäker på när allt började, dock har jag en misstanke om att det kan ha varit omkring tiden då jag gick i 5.an vilket också var den tid då jag kom in i puberteten och det ledde förstås till många förändringar kring min kropp.
Redan blyg och osäker som jag var så sjönk min självkänsla samt självförtroende, och det hjälpte knappast att jag var en av de första i min klass som började utvecklas.
Det kändes som att blickarna från klasskamraterna brände in i mig och jag gick ofta med huvudet nedsänkt för att jag inte ville synas, jag som avskydde att vara i centrum.
Hur som helst så utvecklade jag ett självskadebeteende för att jag tyckte väldigt illa om min kropp. Trots hettande sol och sommar så gick jag alltid i mjukisbyxor samt munkjacka utanpå en t-shirt även fast jag ofta svettades, men jag ville inte ha några tajtare kläder för att min kropp mer skulle synas då.

Under denna tidsperiod hade jag endast en vän och hon var också min bästa vän. Vi möttes på dagis och höll ihop ända från 6-års till 6:an trots att vi hamnade i olika klasser.
När vi då skulle byta skola för att börja i 7:an så hamnade vi äntligen tillsammans, men i en helt ny klass med många okända ansikten. Jag mådde fortfarande inte bra men jag höll det för mig själv och det värsta var nästan att jag inte visste varför jag mådde dåligt, jag hade ju allt. Trots att jag regelbundet gick till en kurator så visste ingen om hur det låg till och jag antar att det var då som min vän började umgås med ett par andra tjejer i klassen medan jag var borta vilket ledde till att vi blev en kompisgrupp på fem istället för två. Några av dem tog mycket plats och eftersom att de var mer intressant än vad jag var så blev jag som ett femte hjul då min bästa vän inte brydde sig så mycket om mig.

Mitt tillstånd blev bara värre, alla sa att det var hormonerna som spökar och att det går över men så var inte fallet. I bakgrunden av gruppen som levde sina egna liv satt jag fast i mina tankar, som i en dimma och lade nästan inte märke till någonting.
De andra brydde sig inte och jag klandrar dem inte för att jag förstår varför, en konstig tjej som sällan säger någonting och som skadar sig själv då och då med närmaste vassa ting hon kan hitta.
Jag kände mig dock otroligt utanför och ensam så jag bestämde mig för att försöka prata med min bästa vän. Jag frågade om hon kanske kunde hjälpa till att få med mig i deras diskussioner då de några gånger hittat på saker tillsammans utan att jag visste något, men tydligen så påstod min vän att de hade pratat om det flera gånger då jag var med.
Skrivandet har alltid varit lättare för mig så jag försökte berätta om min situation för henne trots att det tog emot och var oerhört skrämmande, hon var den första människa jag frivilligt försökt prata med. Svaret jag fick kom mot mig som en stenhård våg och nästan kvävde mig. Jag fick nämligen till svar att det är mitt ansvar att ta hand om mina problem, vill du vara med så får du jobba mer, det vill säga prata och delta i diskussionen mer. Jag kunde inte begära av henne att hon skulle dra med mig i diskussionerna hela tiden, även om jag vet att hon försökte ibland men det var alltid tomt i mitt huvud och ibland svävade jag iväg in i mina egna mörka tankar. Fånig och självisk blev jag kallad av min enda och bästa vän. Jag var fånig för att jag mådde dåligt och inte visste varför samt självisk för att jag berättade om det för henne då jag egentligen skulle hålla mina egna problem för mig själv, det var enbart upp till mig att lösa dem, själv. Ingen annan skulle behöva göra det åt mig.

Det tog hårt på mig och jag tror det var droppen för att jag for till botten som en tio ton tung sten. Jag blev förkrossad, det gjorde ont i hjärtat, ont i hela mig och min redan dåliga självkänsla samt självförtroende kraschade i botten tillsammans med mig. Det var den värsta tiden i mitt liv och jag hade ett sådant oerhört starkt självförakt så att mina tankar mörknade och skadebeteendet blev värre, jag till och med, hur hemskt det än låter, njöt av att skada mig själv. Jag har försökt begå självmord ett antal gånger, blivit inlagd och gått på BUP (Barn- och Ungdomspsykiatrin).

Efter att ha gått på BUP ett par år och försökt jobba jobba mig upp till toppen igen så har jag nu, sedan en tid tillbaka, fått antidepressiva som ska hjälpa mig.
Trots det, för snart ett år sedan, så blev jag utbränd. Kunde inte jobba, koncentrera mig eller göra någonting i princip. All min energi hade tagit slut då jag som högpresterande lagt mycket energi på skolan. Från att ha varit trött men ändå motionerat och haft koll samt ordning på allt så blev det plötsligt så att min kropp lade av. Jag orkade inte göra någonting, jag kunde inte jobba för att mitt huvud var blankt, inga ord kom upp då jag skulle skriva vilket ledde till stor frustration då jag hade stora, långa samt komplicerade uppgifter jag skulle lämna in, innan deadline.

Jag blev tvungen att skära ner på skolan rejält så att jag skulle få vila och kunna få energin tillbaka. Min psykolog sa åt mig att lägga fokus på träning samt att ha roligt och därför tror jag att Äventyrliga Dagen skulle kunna vara bra för mig och min resa tillbaka från utbrändhet samt depression.

Tack så mycket!

Med vänliga hälsningar
// Nathalie

Åtgärder vid självskadebeteende och självmord:
Mind som är en oberoende ideell förening, sprider kunskap om psykisk ohälsa och självmord. De anordnar seminarier, konferenser och sprider information om psykisk ohälsa och självmord. Mind driver även Vi driver självmordslinjen, på telefon 90101 och chatt dygnet runt, för personer som inte längre orkar leva, eller närstående.