Artiklar > Artikeltävling 2019 - Den turen glömmer jag ...

Artikeltävling 2019 - Den turen glömmer jag aldrig

Av: Håkan Friberg

 13 dagar i Sarek

Det var så här det såg ut – mitt första misstag under denna vår första Sarekvandring, sommaren 1977.  Jag minns inte var jag fick rådet ifrån, men jag visste att om man ställer bilen någonstans för att påbörja sin fjällvandring så bör man lämna ett väl synligt färdmeddelande. Det bör innehålla färdväg och hur länge man räknar med att vara borta. Vi ställde ju bilen vid Kebnats brygga och skrev mycket riktigt detta färdmeddelande som vi satte väl synligt innanför vindrutan. Färdvägen blev nog rätt...... men tidsåtgången? Tror ni någon hade gett sig ut för att leta? Det var alltså mitt första misstag… men icke det sista…

Anledningen till att vi befann oss vid Kebnats brygga var den gode Svante Lundgrens text i hans bok Vandra i Sarek:

"En annan anmarschväg börjar i Saltoluokta och följer först Kungsleden en dagsmarsch söderut till Sitojaure. (...) På Sitojaure kan man få skjuts med fiskare till sjöns västände. Man ser till att bli landsatt på Sitoälvens södra sida och kan sedan vandra runt berget Takar (...) och vidare in genom Pastavagge. (...) Detta är en mycket lätt väg in i Sarek, jag vill nog karakterisera den som den lättaste."

(Det håller jag inte med den gode Lundgren om, men det är inte om detta denna text ska handla.)

Mina erfarenheter av fjällvärlden var begränsade när vi gav oss iväg, men min naturvana var stor. Det borde väl räcka? Min vandringskamrat - dåvarande flickvän men nuvarande Livskamrat! - litade obetingat på mig. Detta skulle hon i viss mån ångra senare under vandringen. Min tidsplanering var ganska tight. Jag hade ännu inte förstått vitsen (behovet) av att lägga in reservdagar i planeringen.

Första delen av äventyret - 125 mil i min gamla V4:a upp till Kebnats brygga gick perfekt. Vi kom fram ganska sent på kvällen - eller snarare tidigt på natten - och slog upp tältet en liten bit in skogen.

Vi sov gott. Mycket gott. Vi sov så gott att vi missade båten till Saltoluokta. Utåt mot flickvännen: Inga problem. Det går en båt i eftermiddag. Inombords: H-E!! Hur ska vi nu hinna??

När vi så småningom kom över vattnet till Saltoluoktasidan så ösregnade det. Jag var aningen stressad, så jag ville att vi skulle ge oss iväg direkt... Men... var f-n ligger Kungsleden? Det vimlade ju av stigar åt alla möjliga håll och JAG såg inga vägvisare i varje fall. Fråga någon? Nä-nä. Man står inte i Saltoluokta och frågar var Kungsleden ligger! Sånt ska man bara veta.

Så vi gick... fel... och fel igen... och igen... Till slut var jag tvungen bita i det sura äpplet och erkänna för flickvännen att jag faktiskt inte hittade Kungsleden. Hon tog det på rätt sätt: Fniss-fniss... vi missade Kungsleden! Ingen skugga föll över min orienteringsförmåga. Sånt kan hända den bäste... 

Vi återvände till fjällstationen och började om. Nej, vi frågade ingen nu heller. Vi valde bara de stigar som vi var överens om såg ut att vara störst och gick åt rätt håll. Jodå vi kom rätt till slut. Men vi var ju lite sena...

För er som aldrig vandrat Kungsleden från Saltoluokta och söderut – eller kanske inte på Kungsleden överhuvudtaget – och inte riktigt förstår problemet, har jag länkat in en bild på hur den mestadels ser ut. Det är Alven som är fotograf och jag har hans medgivande att länka den till min blogg. Hoppas det är OK att ha med den i denna artikel också.

Kungsleden

Trots den sena starten kunde vi tälta lite drygt halvvägs till Sitojaure. Klockan hade då hunnit bli tio på kvällen.

Vi sov länge. Duggregnet skyndade väl inte på oss direkt och vi kom inte iväg förrän klockan passerat tolv med god marginal. Strax före tre kom vi ner till STF:s stuga och hade turen att nästan direkt få transport mot Rinim.

Sitojaurestugan. Denna stuga är försvunnen sedan många år. Den brann ner. Båten vi sitter i påminner om den vid bryggan.

På den tiden var det en ganska stor och klumpig träbåt som var transportmedlet. Den gick så djupt att kvinnan som körde var tvungen att transportera några i taget förbi en grund passage. Det gjorde att resan varade en dryg timme – men vilken timme!

Från ganska lågkulliga fjäll glider man i sakta mak in mot verklig högfjällsterräng. Den del av Sarek som vi hade framför ögonen gav ett nästan kusligt intryck, och när vår skeppare visade var vi skulle tränga oss in kände vi oss väldigt små. Öppningen - Basstavágge - såg trång ut från detta håll.

Dagens vandring blev bara ytterligare någon kilometer. Från tältplatsen hade vi vacker utsikt ner över västra delen av Sitojaure.  

Som jag nämnt tidigare var mina praktiska fjällerfarenheter begränsade. Två vandringar under militärtjänstgöringen och en veckovandring i Helagstrakten tillsammans med flickvän och två kompisar året innan. Inte vid något tillfälle hade jag stött på problem vid vadning trots att vi bland annat tagit oss över Ljungans övre lopp. Mina teoretiska kunskaper grundades på Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek. Han skriver en hel del om besvärliga vad, men trots det - efter båttransport på Sitojaure och promenad in i Basstavágge, så står vi framför den första jokken från Dágartjåhkkå - utan vadarstavar! Jokken innehöll dock inte så stora mängder vatten, så efter en stunds letande hittade vi ett ställe att ta oss över. Jokken från Skajdasjvágge hade vi aldrig klarat om det inte vore för en rejäl snöbrygga en bit upp. Men vid nästa jokk - den från Lulep Basstajiegna - var det stopp. Inte en chans att ta sig över! Något snopet kändes det att behöva vända tillbaka innan vandringen hunnit börja på riktigt. Vi hinner dock inte mer än vända oss om förrän vi få syn på... en vadarstav! Vi kunde fortsätta! Denna vadarstav följde mig sedan på varje vandring i nästan 40 år innan den blev utbytt.

Resten av dagens vandring innehöll dock inga svårare vad. Alep Basstajiegnas glaciärtunga fanns då nästan ända nere i dalgången och framför den fanns en rejäl snöbrygga.

Alep Basstajiegna

Även jokken från Soabbevagge var enkel att ta sig över. Vi fortsatte en bit ut på Bielavallda innan vi slog läger. Hela dagen hade vi haft moln, men ingen nederbörd.   

Vi sov länge igen och kom inte iväg förrän strax innan tolv. Vädret var nu mestadels soligt och det kändes som att gå på en sommaräng.

 Övre Rapadalen från söder

Bielajåhkå var bara att kliva över och Tjågnårisjågåsj klev vi över på en snöbrygga. Mahtutjågåsj var mycket vacker. Den hade grävt en djup ravin i urberget och nu fick vi vada ”på riktigt” igen. Sedan var det rena söndagspromenaden till Skarja.

 Mahtutjågåsj

Smajllajåhkå överraskade oss med sitt dova brus tio eller femton meter nere i underjorden. Det utgjorde ett mäktigt skådespel som vi njöt av länge eftersom vi passade på att äta lunch i närheten.

 

Övre Rapadalen från norr

Efter maten svängde vi in i Guohpervágge. Den dalgången var om möjligt ännu bekvämare att vandra genom än övre Rapadalen. Vi vadade Guohperjåhkå och gick en liten bit in i Alggavágge innan vi slog läger.

Vi använde ett ryggåstält. Jag tror att det var ett Tarfala och jag minns att vi hyrde tältet hos Heimers i Falun. Heimers finns inte kvar - tyvärr.

Nästa dag började fantastiskt. Vi njöt av strålande solsken och följde mycket lättvandrande stigar. Sen kom motgångarna: Kärr, vide, stenskravel och ösregn. Jag fick dessutom ont i höger hälsena.

En speciell episod denna dag har jag fortfarande i kristallklart minne: Det ösregnar. Jag stapplar fram på såphalt stenskravel. Området med sten är tämligen vidsträckt. Rakt igenom området finns något som möjligen skulle kunna kallas stig. Den är i varje fall så pass tydlig att jag absolut inte skulle vilja ta en annan väg genom området. Mitt ute i detta såphala blockhav möter jag plötsligt någon som är på väg i motsatt riktning på ”min” stig. Och det är inte vem som helst. Det är den överlägset största och mest hotfulla rentjur jag någonsin sett!

Hotfull? Jaa… Han sänkte huvudet och riktade hornen mot mig… och så blängde han… jäklar vad han blängde. Det syntes verkligen att han absolut inte hade lust att ta någon annan väg. Avståndet var kanske… sex meter? Utan att röra en fena stod vi båda och glodde varandra stint i ögonen… tills plötsligt! Jag hoppade till och ropade! Fegisen till rentjur tvärvände och lämnade fri väg! Gissa om jag kände mig stursk?

Vi vandrade nedanför Härrabakte. På denna bild syns "Herren".

Mesta tiden denna dag såg vår klädsel ut så här. Kolla in regnjackan! 

Rejält genomblöta kom vi fram till Alkavare kapell där vi skrev in oss i gästboken efter att ha slagit upp tältet en bit bort. Det var ingen slump att vi befann oss där vi gjorde just den kvällen. Det var nämligen lördagen den 30 juli. Den sista söndagen i juli månad varje år är det gudstjänst i Alkavare kapell. Ingen av oss var speciellt gudliga, men en sådan ovanlig händelse som en gudstjänst mitt ute i ingenstans – det lockade.

Vi vaknade av kyrkklockorna från det lilla kapellet, men vi var så fruktansvärt trötta att vi inte orkade masa oss upp. Vi somnade om och vaknade först sedan klockan passerat tolv. Först när klockan närmade sig halv två kom vi iväg.

Miellädno var för vattenrik för att vada, så vi gick upp till bron och sedan tillbaka på andra sidan. Vi vadade Alep Sarvesjåhkå där den rinner ut ur Alggajavrre – ett 40 m långt vad i iskallt vatten – och svängde sedan in i Sarvesvagge som vi följde på den norra sidan. Mitt emot Jeknavagge valde vi vår lägerplats. Det var riktigt kallt på kvällen.  Nästa dag skulle bli en dag att minnas.

 Sarvesvagge

Vi vaknade tidigt till strålande sol och kom iväg ganska snabbt i det inbjudande vädret. Det visade sig snart att alla jokkar var ganska vattenrika. Jokken från Niejdarriehpvagge vållade inga problem, men jokken från Ridajiegna tog oss en timme att passera. Den mesta tiden handlade om att följa dess lopp upp- och nedströms för att hitta bästa platsen.

Kolla in mockasinerna uppe till höger!

Hemstickade raggsockor

 

Strax efter vadet började videt. På en sandkulle som vi passerade såg vi en fjällrävlya med matrester utanför. Bara lite senare såg vi fler gryt. Plötsligt hörde vi ett egendomligt ljud. Det lät som en kattunge, och vi trodde förstås att det var en fjällräv. Men det visade sig vara en fjällvråk som skrek. Det tog oss ett tag att lokalisera varifrån ljudet kom, och under tiden vi letar vänder vi oss om och tittar i den riktning vi kom ifrån…

TITTA! På den gruskulle vi nyss passerat ser vi nu en fjällräv vanka av och an. Den befann sig nästan rakt mot solen så något foto blev det tyvärr inte. Vi hann se den i ca 15 minuter innan en fjällabb kom och skrämde ner den. Jag smög mig då närmare i hopp om att få ett foto, men efter drygt en timmes väntande gav jag upp.

När vi kom fram till Ridanjunjesjågåsj såg den helt omöjlig ut att ta sig över. Egendomligt nog hittade vi en ganska rejäl björkstock medan vi letade efter bästa vadstället. Den borde ju hjälpa oss. Jag släpade stocken någon kilometer(!) uppströms och hittade till sist ett ställe som borde fungera. Stocken ställdes på högkant med ena änden rejält förankrad bakom en stor sten, och vi siktade sedan noga för att välta den mot en motsvarande sten på andra sidan. Den föll perfekt, men studsade till och for iväg som en tändsticka ner för forsen. Vi blev både häpna och rädda av kraften i vattnet. När vi tittade längre uppströms insåg vi att där skulle vi inte ha en chans att ta oss över. Alltså började vi vandra neråt igen.

På ett ställe hade jokken grävt en rejäl kanjon. Avståndet från klippa till klippa var inte mycket mer än en meter, men landningsplatsen var fuktig och sluttade ganska rejält ner mot den strida strömmen. Det krävdes en del övertalningsförmåga för att få flickvännen att inse det dumdristiga i företaget, och vi fortsatte nedströms.

Efter ett tag hittade vi ett ställe som var ganska smalt. Visserligen var vattnet väldigt strömt, men om vi skulle kunna rulla ut någon rejäl sten mitt i fåran borde vi kunna ta oss över. Jag letade upp den största sten jag orkade rubba och rullade den försiktigt fram mot kanten av jokken. Med förenade krafter rullade vi sedan ner den i vattnet.

Det mullrade till som av ett avlägset åskmuller som sakta försvann. Det tog ett tag innan vi förstod att det var ljudet av stenen som rutschade neråt i den starka strömmen. Vi insåg att det skulle vara förenat med livsfara att försöka sig på ett vad på denna plats. Alltså fortsatte vi längre ner.

Efter att ha gått ända ner till utflödet i Sarvesjåhkå och sedan en bra bit tillbaka igen var vi överens om att vi hittat det bästa vadstället. Jag gick över först. Trepunktsvadning med två punkter stadigt i botten. Det gick sakta men bra. Jag lämnade ryggsäcken och tog mig tillbaka för att ta flickvännens ryggsäck. Även dessa promenader gick bra. Sedan kastade jag över vadarkäppen till flickvännen. Sakta, sakta tog hon sig ut i vattnet och vidare mot min sida, men plötsligt står hon bara helt stilla. Alla tre punkterna är i botten.- Jag kan inte flytta mig! Då glider jag!

Och några handlingsförlamade sekunder senare:
 
- Hjälp! Nu glider jag!

Vad gör man? Jag rusade förstås ut i vattnet, fick tag i någon del av hennes kläder och slet till. Efter några stapplande, plaskande steg var hon på säkrare mark. Vi rullade runt och skrattade av rädsla och lycka. Nu fick det vara nog med äventyr för idag. Vi slog upp tältet och kände oss tämligen säkra: Nu kan det väl inte bli värre...? Nästa dag visste jag att vi skulle vi bli tvungna att ta oss över Rapaälven...

Visste???

Tvungna???

Om jag tar sista frågan först:

Tvungna? Jag hade planerat vandringen till max 13 dagar med matmängd därefter. Av dessa hade redan nio dagar förbrukats. Vi var tvungna att ta oss till Saltoluokta eftersom bilen väntade vid Kebnats brygga och semesterdagarna var ju slut.

Visste? Rapaälven skulle inte bli något problem. Jag hade ju läst Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek och han hade haft rätt i allt - än så länge. På sidorna 80-81 finns två meningar som var orsaken till att vi var på väg just till mötet Sarvesvagge-Rapadalen. Mening 1: "Telmasidan mot nedre Sarvesvagge är nämligen nästan oframkomlig på grund av överhängande vide av enastående format och täthet." Detta ville jag uppleva. Flickvännen visste förstås inget på förhand. Mening 2: "Lapparna har däremot ofta ärende över till Telma, ty där är fint renbete och därför har de numera två lättmetallbåtar liggande vid älven under Telma."

Den gode Lundgren hade rätt i det ena men fel i det andra. Intelligenta läsare kan nog lista ut vilken mening som är det ena respektive det andra med hjälp av denna bild.

Detta är inte alls den värsta passagen. Där fanns tillfällen då videt var ytterligare 1-2 meter högre och än mer sammanflätat.

Det var faktiskt olidligt varmt denna dag. Solen gassade från en nära nog klarblå himmel och Sarvesvagge motsvarade mer än väl sitt rykte som ”nära nog oframkomlig”. Det tog fem timmar att ta sig de nio kilometrarna fram till Rapaälven och Telmavadet.

Det var ingen konst att se den sandkulle man skulle gå över, men eftersom vattnet såg lite besvärligare ut på andra sidan kullen beslöt vi att leta upp båtarna.

Lundgren skrev att det "numera" fanns båtar påplats - och det var år 1963. "Numera" - 1977 - fanns inte en skymt av några båtar. Flickvännen förstod inte riktigt varför jag blev så irriterad över sakernas tillstånd. Nu kände jag mig nödd att berätta: VI MÅSTE ÖVER!

Vadet är mycket långt. Fram till den stora sandholmen var det inga problem. Ett flertal mindre armar av älven passerades i rask takt. Väl framme på den stora holmen kunde vi tydligt se resten av vadet.

Älven gör en lite krök där det såg enklast ut - en ytterkurva - vilket gjorde att man kunde anta att det var djupast längst bort, samt att strömmen också skulle vara starkast där. Så särdeles stark såg den dock inte ut att vara.

Till en början var det även på denna sida ett par mindre älvarmar att ta sig över, men så var vi då framme vid sista - och svåraste - delen. Jag minns inte helt säkert hur brett det var - kanske tio meter - men det syntes tydligt att det blev djupare längre bort, närmare stranden.

Vi klev i. Bottnen kändes trygg - packad sand med bra fotfäste. Efter halva sträckan stod vi i lårdjupt vatten och det blev allt djupare. Vi vände tillbaka, tog av oss byxorna och klev i igen.

Vattnet steg till knäna, till låren, till midjan... Vi hissade upp ryggsäckarna så högt vi vågade och tog ytterligare ett par, små, försiktiga steg ut... Vi hade nu den motsatta stranden på kanske två meters avstånd. Det fanns gott om uthängande fjällbjörkar och en hel del vide däremellan. Jag tror faktiskt inte att vi pratade med varandra - jag minns i varje fall inget av det - men vi var båda medvetna om vad vi måste göra... Ett litet steg till sedan "hoppade" vi, kastade oss, simmade(?)... och fick tag på något och drog oss upp. Dyngsura, men med det mesta av ryggsäcksinnehållet torrt släpade vi oss upp på säker mark. Just där, just då, hade vi vårt första riktiga storgräl. Det både skreks och gräts. Om vad? Ingen aning, men att det berodde på den stora anspänningen som släppte, det stora trycket som lättade, det råder det inget tvivel om.

 På rätt sida vadet

 

Vi slog läger strax söder om Skårkistugan. På natten väcktes vi två gånger av plask från älven, och båda gångerna hann vi ner för att se på älgen som tog sig över betydligt enklare och elegantare än vad vi gjort.  

Dagen blev mycket jobbig. Vi var båda fortfarande lite sura sedan gårdagen och mygg respektive terräng hjälpte inte upp det hela. Visserligen stötte vi på två älgar till – varav den ena hade rejäla skovelhorn – men motgångarna fortsatte. Ett renstängsel (ej utritat på kartan) lurade oss upp på kalfjället alldeles för tidigt och en 4 km lång stigning höll på att ta musten ur oss. Flera av jokkarna vi skulle över hade grävt mycket djupa raviner, så det blev även i fortsättningen en hel del klättrande. Ungefär där Alep Vassjajågåsj rinner upp tältade vi. Trots en ganska måttlig dagsetapp var vi nöjda – kanske framför allt för att vi hade blivit sams igen.  

Det första uppvaknandet blev abrupt! En storvuxen rentjur sprang runt vårt tält – var efter varv – och brölade. Vi hade uppenbarligen lagt oss mitt i hans frukost. Vi somnade emellertid om och vaknade efter att ha sovit i sammanlagt nästan 12 timmar! Det var den första mulna morgonen på flera dagar. Vi hade bespetsat oss på en ganska lätt utförsbacke ända fram till Skierfe, men det visade sig att även i fortsättningen hade varje jokk grävt djupa raviner.

Lulep Vassjajågåsj 

 

Vi fick ändå vår belöning till slut. Molnen lyfte och avslöjade en magnifik utsikt över Rapadeltat  som skymtade där framme. Skierfe, Nammasj och Tjahkkelij avtecknade sig mot himlen.

Vi slog läger vid den lilla jokken väster om Skierfe. Morgondagen skulle inledas med en tur till toppen.  

Men... Regn och totalt mjölkvitt hela dagen! Vandringens tänkta höjdpunkt gick om intet. Snöpligt. Det skulle dröja drygt tjugo år innan jag kom dit igen. För Livskamraten tog det nästan trettio år.

Sikten denna dag var ofta mindre än 50 meter.

 

Vi rastade bland annat vid den gamla samiska offerplatsen Aktsekallio – niostenen – som lär ha givit Aktse dess namn.

 Aktsekallio

Efter ett brant nerförslut var vi äntligen i Aktse. Hela eftermiddagen satt vi inne i stugvärmen och halvsov. Strax före tio på kvällen gick vi ut och la oss i tältet, men vi hade svårt att sova på grund av alla människor som rörde sig.

Redan klockan sju väcktes vi av att det ösregnade mot tältduken. Vi gick därför in i stugan för att laga frukost och hade då turen att bli bjudna på en röding av ett par som fått mer än tillräckligt för egen del. De hjälpte oss med tillagningen och det blev garanterat den godaste fisk jag någonsin ätit. Till och med fenorna åt vi upp. De smakade bacon!

Halv elva begav vi oss iväg mot Sitojaure. Fortsatt ösregn. Knappt tre timmar senare satt vi i Sitojaurestugan och åt lunch och hoppades att regnet skulle om inte upphöra så åtminstone minska i styrka. Men icke! Tvärtom! Strax efter fyra gav vi oss iväg mot Saltoluokta i ösregnet.

Klockan nio på kvällen kunde vi – mycket nöjda – sjunka ner i två bekväma stolar framför elden i den öppna spisen på fjällstationen. Där satt vi en timmes tid innan vi gick ut och slog upp tältet och somnade ackompanjerade av mycket hård blåst, ösregn och åska.

Men nu var äventyret över… för denna gång.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-12-12 10:18   seasteel
Förutom en personlig och fin berättelse så var det en härlig nostalgitripp med utrustningen jag minns från min barndom. De blå ryggsäckarna var ju otroligt vackra! Skulle vilja ha en sådan idag!
 
Svar 2019-12-13 19:14   Håkan Friberg
Tack Lasse för en trevlig kommentar.
 
2019-12-12 10:52   OBD
Jag börjar med din slutrad: "Men nu var äventyret över........för denna gång."
Du har ju gått mycket i fjällen, men har du någonsin gjort en vandring som inte inneburit ett äventyr av något slag? :-)
Intressant läsning, som vanligt. En hel del nostalgi i de fina bilderna. Delar av den här vandringen har du ju beskrivit i en del blogginlägg, men jag kan inte minnas att jag läst den sista biten. (kan bero på dåligt minne). Men ni var tydligen tidigt ute med att gå den numera så populära "övre vägen" förbi Skierffe. I alla fall en variant av den.
 
Svar 2019-12-13 21:22   Håkan Friberg
Tack Bertil! Jag har också tänkt på det där att övre vägen blivit så populär.
Angående mitt tävlingsbidrag så hade jag inte läst instruktionerna så noga. Där stod tydligt att texten helst inte skulle skrivas som en dagbok. Och så gör jag det... :-)
 
2019-12-13 11:42   thureb
Grattis till en fin berättelse. Det är alltid intressant att läsa dina artiklar. Tack!
 
Svar 2019-12-13 21:22   Håkan Friberg
Tack Thure.
 
2019-12-15 20:12   dHANScan
Tack för ett superbra bidrag från 1977, som även var mitt 1sta år i trakten. Jag minns ju att du har beskrivit det 'dumdristiga' Tielmavad ni företog i en tidigera uppsats. Även ett interessant tidbild med gaveltält & andra gammaldags prylar, möte med djur man aldrig sett förut osv.
 
Svar 2019-12-17 07:46   Håkan Friberg
Tack för en trevlig kommentar. Det känns lite märkligt att titta på bilderna. Då blir det nämligen så uppenbart att detta hände för lääänge sedan. I minnet känns det som för bara något år sedan.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar