Allvaret och glädjen

Jag steg av tåget i Låktatjåkka. Kvällen var grå och det var i slutet av augusti.

Foto: Kitayama, Wikipedia

Nordpilens gnisslande fick ett äldre par att förvånat titta ut från sitt sovrumsfönster i ett av de många överblivna husen längs med banorna. Människorna, som fått hyra av SJ och ännu bor kvar, känns lika övergivna som byggnaderna. De tittade ut, inte därför att de var ovana vid tågljud längs med malmbanan mellan Kiruna och Narvik, utan därför att tåget normalt inte stannar vid dess många "hållplatser" numera.

 – Du har återgett mig tron på ditt företag, sade jag till konduktören när jag hoppade av, och vi log mot varandra över det mänskliga möte som uppstått, om än kort.

 – Det besparade mig fem kilometers trist vandring tillbaka längs med banvallen, hann jag säga och vinkade, när vagnarna skramlade igång. Jag var glad över att han var glad över att ha gjort det rätta.

Paret återvände till sin sömn och jag började gå i en tydlig dal upp mot Låktatjåkkamassivet. Där finns en liten fjällstation som ägs av SJ:s semesterhemsförening, komplett med matservering, våfflor och "Sveriges högst belägna bar". (Numera ägs fjällstationen av Lappland Resorts.) Stigen var lättgången och först dagen därpå räknade jag med att fortsätta i mer orösad terräng under den vandringsvecka som arbetet oväntat hade tillåtit, i den färgstarka men kyliga årstid då vandrandet avtar i fjällen och hösten står för dörren.

Ju mer jag strävade uppåt, desto tjockare svirrade molnen omkring mig. Snart var det så tätt att sikten var helt borta, och när jag tog ett steg kom ibland ett röse i sikte som inte hade synts nyss, samtidigt som närmast föregående ett par meter bakom mig sveptes igen. Kompassen kom fram och var till god hjälp för att hålla huvudriktningen, men kvällen var sen. Det var lika bra att plocka fram tältet, för jag var inte beroende av att komma fram till de fyra väggarnas trygghet. Vissa fjällvandrare är tältfanatiker: De kan inte tänka sig att sova i stuga. Jag är en kombinerad typ: tältet ger frihet från tvånget att nå fram.

Nästa morgon väcktes jag av ett oväsen av sällan upplevt slag, värre än den värsta väckarklocka. Jag drog upp tältets blixtlås och stirrade på en man i uniform, med ordet polis på armen, som var på väg mot mig. En helikopter stod femtio meter från tältet med rotorn fortfarande i gång. Fjällräddningen består av duktiga människor, poliser och frivilliga, som fått utföra många gånger farliga och sorgliga uppdrag. 

– Har du sett en gammal dam? sade han så snart vi hälsat. Hon har varit försvunnen i ett par dar. Hon är van vandrare och var uppe i stugan på en dagstur och sade åt sitt sällskap att gå före ner till Björkliden.

Marken var helt belagd med gnistrande snö, som inte fanns där kvällen innan. Solen sken från en himmel utan moln. Ett par hundra meter längre fram låg fjällstationen. Att jag hade tältat så nära utan att gå fram till den kunde verka komiskt, på samma sätt som den mängd rösen längs en led som man kan överblicka på en kort sträcka en klar dag. Igår hade rösena inte alls varit komiska.

– Nej, sade jag, det har jag inte. Jag gick upp från järnvägen igår kväll. 

Vi tittade varandra i ögonen, och mycket mera behövde inte sägas. Han vände åter till helikoptern, som lyfte medan jag plockade ihop tältet och gick fram till husen. Där rådde full aktivitet: Värnpliktiga flögs upp i skytteltrafik från Jägarskolan i Kiruna för att gå skallgång. Jag gick ut på den knarrande nysnön med solglasögon på och fortsatte min vandring, ledsen och glad på samma gång. 

Fjället på sommaren har inte så många faror, men väderomslagen är en av dem. Att det blir snö under dagen är inte vanligt, annat om det är inte redan är kallt i luften: Vanligare är regn och att sikten försvinner på grund av att molnhöjden blir lägre och lägre. Låktatjåkkaområdet i berättelsen är känt för snabba väderomslag, men de inträffar på många ställen. Mest utsatta är öppna områden där västliga atlantvindar kan blåsa upp, och framför allt turer på kalfjäll på lite höjd, om vädret verkar instabilt. Låktatjåkka betyder "den högt belägna toppen" på samiska.

Dimma, som egentligen är moln, kan man råka ut för när man kommer lite högre upp. Det första varningstecknet är att man ser tussar som rör sig nedåt uppe på en fjällsida. Då handlar det om att ha kompass och karta med sig, veta hur man använder dem och var man var när sikten blev dålig. En kall fjällsida kan dock kyla molnen tills den har blivit uppvärmd: det behöver inte dra igen.

Hällande regn med blåst kan göra den underbaraste tur till en plåga och orsaka nedkylning. Man behöver inte rusta sig till tänderna på varje tur. Botemedlet heter ordentliga jackor till alla som är med på turen. Regnkläder, både jacka och byxor, för dyblöta jeans hör till det mest kylande som finns. Och en varm tröja, som man tar på sig när man tar paus, inte när man går. Att det inte är många plusgrader kan man råka ut för och regn kan man få överallt, och då är det skönt med mössa och vantar. Det här betyder en dagstursryggsäck: Varför inte till var och en i familjen? Ta med ungarnas skolryggsäckar på resan: det har ett psykologiskt värde att få bära sina egna saker och ett pedagogiskt att förstå att de kan behövas.

På vinterturer är risken för kyla och blåst så mycket mer uppenbar. Utrusta dig därefter. Det här var en minikurs i hur man mår bra på fjället. 

Göran Fagerström

Göran Fagerström var redaktör i tio år för Svenska Fjällklubbens tidning ”fjället”. Där startade han spalten ”Fjällsmultron” om okända fina platser, som fortfarande finns i tidningen, och gav sedan ut tre guideböcker med fjällsmultron från hela fjällkedjan. Den här berättelsen är från boken ”Smultron vid fjällvägarna”.

Här hittar du guideböckerna med fjällsmultron.