Det här är en reseberättelse om fyra personers fjällvandring under sommaren 2000. Om du förväntar dig plågsamt spännande skildringar av dramatiska bergsbestigningar är detta inget för dig. Om du däremot vill följa fyra helt vanliga personers tur genom Abisko och eventuellt få lite tips och en känsla för det där med fjällen - då är det kanske mer relevant!
Från vänster till Höger: Thomas Abrahamsson (Skribent), Aseel Ibrahim, Jonas Bergsten och Erik Berglund.
Upp tio i fem, en snabb dusch med grusiga ögon och sedan ut lagom till Aseel kommer förbi med hyrbilen. Jonas sitter i framsätet, och det bär av till Ryd för att hämta Erik. Vi kommer till Arlanda i lagom tid och flyger sedan till Kiruna. Det första vi slås av när vi kommer ut ur flygplanet är hur kallt det är, och sekunden senare inser vi att det regnar ordentligt. Jag börjar få misstankar om att min gula jacka i Finetex kanske inte är helt vattentät längre efter ett par år på nacken, och börjar bli lite orolig. Jag och Erik köper en födelsedagspresent åt Jonas. Slutligen samlas vi utanför terminalen och väntar på bussen till Abisko. Det är gott om förväntansfulla vandrare där, allt från militärnördar i nittio-byxor och kammo-Tshirtar, till äldre par med ljusblå fjällrävenryggsäckar och slitna gummistövlar. Efter tre kvarts väntan, och sedan en och en halv timme i bussen är vi framme vid Torne träsk och den lilla byn Abisko. Här regnar det inte längre!
Byn domineras helt av det stora turistcentrat, och vi spenderar över tre timmar
där med att rusta, packa om, äta lunch, skicka vykort, impregnering av hatt,
gå på toa och väga ryggsäckar (Jag, Aseel och Erik har dryga 16 kg, medan Jonas
har hela 20kg). Slutligen, framåt fyratiden bär det äntligen av in på Kungsleden,
som här i början är bred och upptrampad som en mindre landsortsväg. Skyltar
upplyser oss att man inte får campa i Abisko nationalpark, så den enda möjligheten
att sova är vid ett vindskydd/campingplats ett par kilometer in i parken. Det
finns till och med ett utedass där. Lyx. Det regnar inte, så det är snabbt och
enkelt att slå upp tältet. Mitt tält visar sig vara en halv vetenskap i sig,
med allsköns odokumenterade features, fästen och snoddar. Efter mycket krångel
och huvudbry får jag och Aseel upp det. Delar av det hänger ned misstänkt mycket,
och det lutar lite - men det står upp!
Ska någonting sägas till McKinleys nackdel, är det att bruksanvisningarna
är löjligt spartanska. Vi hoppas att det nog ska bli bättre nästa
natt. Vi får fjutt på en brasa, äter vår första frystorkade mat, dödar ett antal
hundra mygg och är allmänt lyckliga över det hattfästa myggnät vi har med (Nå,
Förutom Jonas då, som struntade i att ta med ett). Ett par i trettioårsåldern
("Jeansparet") har sitt tält några meter bort, och mot skogen till sover
tre tonårstjejer i ett tält. Fler tält skymtar längre in bland björkarna. Gott
om folk här!
Under
kvällen passar vi på att titta på, och fota, den underbart vacka och vilda forsen/kanyonen
i närheten. Förhoppningarna höjs på de naturupplevelser som väntar! Erik ringer
hem på Aseels mobiltelefon och får någon han känner att slänga soppåsen som
han glömt i hallen där hemma. Slutligen hackar vi in våra initialer i vindskyddet,
ibland med yxa. Med forsens dämpade dån som bakgrundsljud somnar vi snabbt
Natten blir kall. Mycket kall. Jag fryser så jag skakar i sovsäcken, iklädd
endast kalsonger och T-shirt. Under natten får jag ta på mig byxorna, fleecetröjan,
sockar och underställ. En yrvaken Aseel väcker mig förvirrad på
morgonen med frasen "Saaha Biesh?"... (Vad är klockan, på
arabiska, får jag veta sen). Framåt åttatiden kliver jag stelt ut ur tältet,
ut i en isande kall, dimmig och daggvåt morgon. Efter några åkarbrasor och frenetisk
jogging på platsen börjar jag få upp värmen, och tar mig till 
vindskyddet
för att göra upp en värmande brasa. Efter en timme vaknar de andra, och
vi äter till gröt, te och mackor. Aseel lägger fram teorin om att man måste
skaka sovsäcken innan man använder den första gången, för att få alla fiber
lagom fluffiga och på plats. Det hade hon hört från försäljaren i butiken. Inte
undra på att vi frös så! Ikväll ska det fluffas! Vi sitter vid brasan och får
lumpen-flashbacks, när Aseel snabbt brädar oss med minnen och historier från
Gulfkriget i Irak. Oj, där hade vi inget att komma med! :-) Framåt förmiddagen
ger vi oss av längst med kungsleden och kommer så småningom fram till första
fjällstugan i Abiskojaure. Dalen är vacker, det är mycket fjällvegetation och
fina snöklädda berg syns i fjärran.
I
Abiskojaure är det rea på 200grams mjölkchocklad, och lyckligt sätter jag snabbt
i mig nästan en hel förpackning! Erik avnjuter en coca cola och mumlar något
om civilisationens njutningar
Målet för dagen är att vi ska hinna fram till
Alesjaure, men det står snart klart för oss att vi inte kommer att hinna fram
med den fart vi håller. Det börjar bli sent, och vi letar en bra stund efter
en tältplats ute på fjället. (Gardenvagge) Slutligen hittar vi en perfekt; i
ljungen nära en liten bäck. Under kvällen försöker vi bestiga Kartinvatemen,
ett mindre berg (kulle?) i närheten. Vi ser dalripor på nära håll (Erik hävdar
att de liknar små välanpassade tanks), och har en fantastisk utsikt. Till slut
avbryter vi toppförsöket, officiellt sett på grund av dimma, inofficiellt är
vi nog lite trötta i benen.
Med
alla, jag menar ALLA, kläder på, så blir natten uthärdlig. Genom att applicera
min fleecehalsduk på kalla punkter på kroppen, framförallt baken, så klarar
jag mig bra. Jonas och Erik ligger och svettas i sitt tält, som är något större
än mitt (2-3 mans, istället för ett renodlat 2-mans). Aseel fryser också, trots
att vi fluffat sovsäckarna till förbannelse. Vi utarbetar en metod för att placerar
stenar på yttertältets kanter för att minska glipan utåt. Boven i dramat är
nog sovsäckarna dock, som inte riktigt håller måttet. Dagen blir solig och svetting.
Vi överraskar Jonas med att ge honom T-shirten och lite apelsinchocklad, något
som verkar uppskattas! Det är mer mygg än någonsin förr, dock inte fler än man
kan klara av att överleva. Vi går längst Alesjauresjön mest hela dagen, tillsammans
med en hel del annat folk. Det är en ganska lång, men enkel vandring på bra
stig. Erik packar ständigt om sin ryggsäck vid varje paus: "Man ska aldrig vara
rädd för att packa om sin ryggsäck". (Först efter 4 dagar fick han till den
på ett bra sätt).
På
eftermiddagen kommer vi förbi den första snön, och ett par timmar senare anländer
vi till Alesjaure. Detta är den största fjällstationen i detta området, med
mer än 10 stugor, en liten butik och ett dusch/bastu-hus. Vi slår upp tältet
en bit bort, strax efter hängbron och passar på att införskaffa lite mer havregrynsgröt.
Inne på turiststationen har en av stugvärdarna spenderat en sommar på att göra
en stor reliefkarta över bergsmassiven i närheten. Vi spårar vår planerade rutt
med pekfingret, och märker att Sielmavaggi-dalen som vi tänkt gå inte finns
med. 
Istället
är det en hög och vass bergskam där på säkert 2000 meter. Ack. De andra blir
lite tveksamma, och tycker att vi ska välja en annan rutt, men jag och Jonas
hävdar bestämt att kartan är felkonstruerad! På kvällen duschar och bastar alla
utom Erik. Det är väl värt de fyrtio kronor det kostar!
Jag vaknar mitt i natten av att det är kallt och att jag mår fruktansvärt illa.
Tur att jag inte har mer mat i magen, för då hade jag nog spytt. Jag inser att
min magkatarr har kommit tillbaka. Jag somnar om och vaknar i en bastu. Tältet
är mitt i solen, och det är varmt och fuktigt. Efter fruktost så packar vi sakta
ihop allting, och Aseel försvinner till duschhuset för morgontoalett. Vi killar
packar klart allting, gör klart ryggsäckarna och väntar på Aseel. Och väntar!
Till slut, efter nästan en timme kommer hon tillbaka och vi undrar tyst för
oss själva vad tjejer egentligen gör på toaletten på morgonen. 
Det
bär av söderut längst Alesätno, en lång flack dal med ganska mycket sten och
lättvandrad spång. Solen skiner och livet känns bra, förutom min mage som
fortsätter att störa mig hela dagen. Ett par novalucol och panodil sätter den
på plats ett tag. Vi killar hinner med ett kåsrace nedför en bäck under lunchen
(Erik vinner). Vid sextiden är vi framme vid Tjäktjastugan och jag mår piss
igen, men underviker att beklaga mig för mycket.
Tjäktjastugan
drivs av ett trevligt par i övre medelåldern. De har en underbar hund, som ser
ut som en stor björn nästan, och Erik lättar på sin stora hundabstinens genom
att gosa med honom. Vi förhör paret om Sielmavaggi, som man nu tydligt kan se
på andra sidan dalen. Det visar sig att de i högsta grad rekommenderar dalen,
och att den inte alls är svår att ta sig över. "Tre timmar", säger mannen, "Har
ni tur finns det snö där så går det ännu fortare! Och så blir nog killen glad
i Nallostugan, han får så sällan besök! Men gå ikväll, när ni vet att vädret
är bra". Vi beslutar oss att chansa på att gå nästa dag i alla fall, då vi är
utvilade. Det visar sig att kartan i Alesjaure mycket riktigt var felgjort.
Tydligen hade killen som gjort den ansett Sielmavaggi som ett pass man inte
kunde ta sig över, och medvetet gjort den felaktig på sin reliefkarta!
Själv är jag lite matt efter mina magproblem och lägger mig i tältet och slappar. Aseel går och gör tjejsaker på toan, och Erik och Jonas sätter av uppåt ett bergsknalle (Muorahischoka) i närheten för att se på utsikten och åka i snön. Bredvid vår tält står det två andra tält, ett rosa och ett silverfärgat. När jag ligger där så kommer den stora barnfamiljen som bor där tillbaka, utan att se mej ligga och slappa inne i tältet. Barnen utbrister "Pappa, vi har fått grannar!!!" och "Mamma, mamma, jag såg hon som bor i tältet bredvid oss vid toan, det är en brunhårig tant!". Pappa begrundar vårt tält, "Smart, dom har lagt stenar runt tältet". Jag somnar tidigt, till tonerna av pappans skåneklingande godnattsaga från Kalle Anka.
Det regnar under natten, men vi håller oss hyggligt varma. Vi väcks av tjo
och tjim från bråkande barn och uppretade föräldrar. Rena dagiset. Mamman skäller
på den kinkiga dottern medan vi tyst packar ihop våra saker. Jonas och Erik
berättar upprymt om sin utflykt i går kväll, om hur långt dom såg och hur kul
det var att åka i snön. Man känner sig lite avundsjuk, men utvilad. 
Vi
går upp i Sielmavaggi och tar det väldigt lungt. Det är underbart vackert, och
det känns skönt att lämna Kungsleden. Det är mycket snö kvar här, och det är
en viss vårkänsla i luften. Härligt. Det bär av uppåt ett tag, och så småningom
passerar vi den högsta punkten och det går nedåt mot Nallo till. Jag och Jonas
knallar upp för en snötäckt bergsvägg och åker pulka ned på våra liggunderlägg.
Yeiihooo! Skitkul!
Vi
kommer till en liten bergsjö med kristallklart vatten. Den är fortvarande delvis
istäckt, och massiv klarblå is på djupare vatten för tankarna till arktis. Efter
en varmakoppenlunch bestämmer sig Jonas och Erik för att bada. Själv är jag
inte så sugen på det, och Aseel är synnerligen skeptisk. "Min engångskamera
är vattentät!", utbrister Erik, "Jag ska nog ta ett undervattensfoto!". Skrikande
hoppar dom i vattnet, och skrikande kommer dom upp igenom som ett skott. Erik
tvålar in sig och hoppar i igen, men något undervattenskort är det inte tid
till. "Det var så kallt att det gör ont i pannan", beklagar sig Erik. Strax
efteråt blåser det upp, och börjar regna. Vi måste ha vredgat regngudarna med
vårt tilltag.
Det
bär av utför ganska brant nedför klipporna och snön nu. Vi gör lite grafitti
i en snövägg och har roligt åt det. Aseel och Erik tar det lite lungt, medan
jag och Jonas snabbt tar oss nedför dom hala klipperna och beundrar den underbart
vackra forsen som dundrar nedför berget. Vi får vänta nästan en halvtimme innan
dom andra slutligen är ikapp oss. Bra skor och lite bergserfarenhet verkar ge
stora fördelar här. Själv tyckte jag det var rena nöjet att gå ner, men jag
förstår på Aseel att det var lite svårt och obehagligt ett tag. Framförallt
eftersom det regnar så mycket så blir det lite halt.
Snart ser vi Nallostugan som en liten prick långt ner i dalen, och ordentligt blöta beslutar vi oss för att ta in i där för natten. Stugvärden, en trevlig och något tystlåten stockholmskille runt trettio, välkomnar oss: "Hej! 215:- per natt för er som inte är STF-medlemmar". Vi får ett rum med fyra bunkerbäddar och värmer oss och våra kläder framför kaminen. Det finns ingen el här, och ingen radiokontakt alls. Väderrapporten är väldigt vag, en typisk helgradering med "typiskt svenskt väder med växlande molninghet". Vi äter makaroner och spelar hjärter hela kvällen i den mysiga stugvärmen, medan regnet smattrar mot fönstret. Senare dyker det in fler blöta och kalla gäster, framförallt tjejer i tjugoårsåldern från Stockholm. Jag hade fördomsfullt trott att fjällen skulle attrahera fler killar, men fram tills nu har vi mest sett yngre tjejgäng här uppe. Somnar snabbt med hela rummet dekorerat med nytvättade kläder på tork.
Vi
vaknar alla av ett enormt vrål! En tjej i rummet bredvid skriker ut något; "MEN
JAG HADE DEN INTE ENS PÅ MEJ!!!". Hon talar, nej, skriker i sömnen! Det händer
ett par gånger till framåt morgontimmarna, för att slutligen avlösas av ett
massivt tjejtjatter när alla ska göra frukost och planera dagen. Själva tar
vi det lite lugnare, och lagar frukost och packar ned alla kläder som nu är
torra. Tjejgänget är från stockholms innerstad,och ska vidare mot Kebnekaise
(Eller: "Keb", som dom säger). Ute regnar det lätt, och tjocka grå moln ligger
och gungar bara några meter över stugans tak. Vi tar oss ned för Stuor Reidarvaggi.
Tidvis är det fin stig, tidvis får vi gå över stora stenfält med nedrasat material
från de branta bergsväggarna. Det är väldigt fint här, med nästan osvenskt skarpa
klippor, dalgångar och glaciärer.
Halvvägs till Vistasstugorna träffar vi på en pratglad småländs tant, nej, "tjej" runt 40-50. Hon berättar entusiastiskt om hur frälst hon är av att vandra i bergen. Hon hinner berätta sin livshistoria på 10 minuter blankt. "Jag har gått i fjällen sen jag var 34", "nu är jag uppe varje år", "Ibland har jag gått med mina barn och min kille", "Det är rena hälsokuren att gå i bergen, jag kan leva på det ett år efteråt". Hon ser så oförskämt pigg och frisk ut att man inte tvivlar på hennes ord en sekund. Snart säger vi farväl, hon tar sin stora packning (inklusive ett massivt gammeldags fotostativ) och ger sig av.
Själva
kommer vi in till Vistasstugan två minuter innan ett skyfall bryter ut. När
vi sitter där och äter nyponsoppa slås dörren plötsligt upp, och en skarpt tyskbrytande
röst kommenderar: "Kan ni där ta in våra rüggsackar där och ta in dom medan
vi kommer strax
". Danskarna i andra rummet som blir tilltalade, tar förvånat
in säckarna. Efter ett par minuter dyker en kort frustande tysk i sextioårsåldern
upp, med en ballongmage som inte är av denna värld. I sitt släptåg har han sin
son i fyrtioårsåldern och dennes fru. Genast börjar han organisera allt "Jaa,
åck vi sååfver där inne", "Kan ni där ta och flütta eran kläder
lite" och "Det är liiite vatten i hinkarna - kan ni hämta lite meer". Allt med
ordentlig brytning på tyska. Själva orkar vi inte göra något annat än vad han
säger, och vi lyssnar förvånat när han fortsätter kommenderingen av sin märkbart
uppgivne son. Jag och Erik, som har dragit dungeons and dragons rollspelsrelaterade
skämt under hela färden ("Staff of wandering, +1 charisma", "Boots of speed
walking, Water resistant", etc) finner det oerhört lustigt att ge tysken med
den stora magen en "special ability" på två belches som kan skrämma bort 2d6
djur i närheten.
Regnet
drar bort och vi fortsätter nedåt Vistasdalen i björksnårig och tidvis mycket
blöt miljö. Bakom oss drar märka, tunga regnmoln in över bergstopparna men verkar
inte komma mycket närmare. Vi hittar en underbar tältplats vid en brant, precis
efter en bro, nära till vatten och tillräckligt med vind för att hålla myggorna
på avstånd. 
I
närheten är en Kåta, som blir fotomotiv tillsammans med en fantastisk soluppvisning
över Seitta och Påssustjåkka. Jonas och Erik sätter sitt tält precis vid branten,
så att om dom sömndruckna skulle gå ut att kissa mitt i natten skulle de trilla
ner några meter! E & J tvättar lite kalsonger och sockar, och vi avslutar kvällen
med lite whiskey och kortspel i tältet. Efter en timme avbryter Erik oss med
klassiska kommentaren; "Vänta lite, jag ska bara ut och kolla till mina kalsonger".
Jag somnar och funderar lite på vad som kan ha hänt i världen under tiden jag
varit borta, och blir lite smånervös över att inte veta hur alla där hemma mår
Vi
vaknade i solsken, men ett antal mörka moln täcket det mesta av himlen. Oroväckande!
Vi kommer iväg vid elvatiden och traskar vidare söderut i Vistasdalen. Min mage
gör sig ordentligt påmind igen, och jag får tygla den med mer dundermedicin.
Det är ganska sörjigt, och när molnen så småningom börjar släppa sin last över
oss så blir det ordentligt blött! På med galonbyxor och regnjacka. Vid horisonten
ser det ut att ljusna, och med den rådande vindriktningen borde vi snart ha
bra väder igen! Så fel vi har. Molnen verkar stanna och regnet bara ökar i intensitet.
Ljusstrimman ligger där hela dagen, lagom långt bort, liksom för att retas med
oss. Dalen visar sig vara jobbigare än väntat. För länge sedan har floden i
detta deltalandskap samlat stora vallar med sand, som med åren blivit till ordentliga
kullar. Det går brant upp i tjugo meter, planar ut lite, och sedan är det nedför
igen. Så håller det på. Regnet forsätter och snart börjar vi känna oss ordentligt
kalla och blöta. Vi tar beslutet att gå hela vägen in till Nikkaloukta redan
ikväll, en dag för tidigt. Efter ungefär två och en halv mil, med ömmande fötter,
kommer vi fram till landsvägen som leder in till Nikkaloukta.
Vi stapplar in på turiststationen tio i nio, precis innan stängningsdags och frågar om det finns något rum ledigt. "Tyvärr", säger den lilla gråhåriga damen bakom kassan, "Alla rum är upptagna". Besviket sätter vi oss ned och väntar en stund, och hon hojtar plötsligt till "Men vänta lite, jag ska ringa Ronnie och fråga om han inte har något". Vi har tur. Det finns ett rum hos Ronnie som vi kan få hyra för dryga sexhundra. Vi känner inte för att pruta, och får instruktioner om hur vi ska hitta dit: "Följa dom rödgula snitslarna, det är ett rött tvåvåningshus". Vi hittar huset och det är låst! Vi känner på alla dörrar, i alla hus i närheten. Låst. Besvikna lufsar vi tillbaka och knackar på. Det hela löser sig. Det var ett par tyskar som också bodde där som hade gått ut på en promenad (i regnet). Nu var dom tillbaka och vi kommer in! Dusch! Värme! Torka! Underbart Natten blir jobbig, det är mer mygg inne i rummet än det någonsin varit i tältet. Med tunga ögonlock kommer jag upp på morgonen, och vi tar bussen in till Kiruna.
Vi spenderar den extra dagen vi fått på köpet i Kiruna. Vi upptäcker att här uppe så har många ställen, tom pizzerior, stängt på måndagar. Det finns en bio i Folkets hus, men bara en film att välja på. Det finns oerhört mycket små gamla pensionärsgubbar, och vi besöker ett otroligt billigt ("världens billigaste café") fik mitt i byn - 8:50 för thé och kaka (Jag blir tvungen att fråga om hon glömde slå in något på kassamaskinen!). Vi missar tyvärr (?) turen till gruvan, och går istället på den enda filmen för kvällen: "The patriot". Efter det sitter vi på en bar och sågar alla nästan aspekter av filmen, deklarerar att det är en rejäl kalkon, och försöker förtvivlat hitta åtminstone NÅGOT bra att säga om det ("ja, men den var ju ganska snyggt gjort för att vara en kostymfilm", etc). Vi sover över på STF's vandrarhem och sen flyger vi nöjda tillbaka till Linköping
Vi började i Abisko och gick till Nikkaloukta via Nallo.
Spridda kommentarer om utrustningen
Ryggsäck. 60 Liter fungerade bra för en veckas vandring, även om många rekommenderar mer. T med ett regntätt ryggsäcksskydd.
Liggunderlägg: ...är inte alltid vattentäta, och bör skyddas med en plastsäck. Värmer, och väger knappt något, så snåla inte på tjockleken!
Toapapper: Tog med 2 rullar, fast en var nog.
Film: Borde ha tagit med en filmrulle till, jag tog ungefär 50 bilder, och kunde lätt ha tagit det dubbla.
Mat: Mörkt bröd var äckligt och torrt, däremot var knäckebröd otroligt gott på fjället. 3 paker knäckebröd ska jag ta med för en vecka nästa gång som enda brödkälla. Två tuber mjukost gjorde jag av med. Nyponsoppa som är kallrörd klibbar så fort den kommer i kontakt med vatten, och det är jobbigt att hålla paketet HELT stängt. Mycket nyponsoppa blev över. Fruktsoppa var gott som omväxling. Havregrynsgröt var gott, ungefär 10 dl borde räcka per person och vecka.Att dela upp mat i dags-påsar är ingen dum idé faktiskt. Frystorkad mat är gott på fjället; Blågul's påsmat är helt OK, speciellt viltgrytan och kycklingrätterna är mycket bra, medan makaronerna är hyggliga och sjömansbiffen rent vidrig. Spaghettarias pasta-påsar rockar också fett.
Regnställ. Underskatta inte betydelsen av ett bra, komplett, regnställ. Och en regntät hatt.
Kartan. Jag är nöjd med att jag klippte ner den - blev lätt att hantera och vägde mindre. Kan göras mer vattenmotståndig med lite fixativ.
Örpluggarna var bra att ha med. Ibland är det svårt och ovanligt att sova med mygg och dånande vattenfall i bakgrunden, eller med tältkompanjoner som snarkar. Två par helt OK.
Sked: Som enda bestick fungerar alldeles utmärkt.
Medikationer: Compeed behövde jag inte använda, men jag har provat det förut och det funkar mycket bra.
Kläder: 2 par sockar, och 2 kalsonger är allt som behövs. Sockarna är bägge "mellantjocka" vandrarsockor från t.ex. Lundhags. Handskar behövde jag inte använda, men en mössa kan vara skönt att ha på natten.
Skor: Kängor. Bra. Ta med lite fett, ...
|
Läs i min Abisko-gästbok! Skriv i min Abisko-gästbok! |
|