48 timmar på Store Skagastølstind

Nedanstående är en berättelse från en bestigning av Store Skagastølstind - vanligtvis bara kallad Storen - i Hurrungane i Jotunheimen, 1992. 

Det är också en berättelse om hunger och trötthet.

Mot Norge!

_________________________

Store Skagastølstind i Hurrungane är med sina 2 405 meter
Norges tredje högsta berg.

"En gång för länge, länge sedan, strax efter att Den Gode Guden hade skapat världen, vandrade Den Onde vida omkring över land och hav. Och när han såg att allt var skönt och vackert fylldes han av ilska och skapade en enorm massa av sten som han kastade i havet i norr. Så enormt var det att det stod ut i havet i hundratals mil av svarta klippor, skarpa toppar, smala ryggar och djupa dalar. En fruktansvärd region, utan ett endaste grönt strå av gräs eller spår av vegetation någonstans.
     Då blickade Den Gode Guden ned med sorg på förödelsen, och kastade här och där ut små nävar av jord som han fortfarande hade kvar efter sitt skapande. Detta fick fruktbara dalar, mörka skogar och gröna kullar att uppstå. Utöver detta beordrade han enorma stim av fisk att årligen söka sig mot norr där havets klippor och hålor var som vildast och farligast.
     Sålunda har människan kunnat finna en plats av fred, lycka och mångfald i det land som idag kallas Norge." *

William Cecil Slingsby - The Northern Playground Of Europe (1904)
*fritt översatt

Som medlem i Svenska Fjällklubben brukade jag på 80- och 90-talet ibland besöka Stockholmssektionens klubblokal i Hjorthagen. Mest för fika och hembakad kubb men även för trevliga samtal med garvade fjällrävar. Och det var där jag en kväll 1991 såg ett referensexemplar av en alldeles färsk norsk bok - Jotunheimens Stortopper - av den norske författaren Ben Johnsen. Som namnet angav innehöll boken en genomgång av Jotunheimens alla 23 toppar över 2 300 meter. Med historik, bilder, personporträtt och detaljerade ruttbeskrivningar. Eftersom jag hade gjort några fina turer i Jotunheimen tillsammans med min bror Håkan, och verkligen gillade området, greppade jag ivrigt boken. Och det var där jag läste det fascinerande kapitlet om Store Skagastølstind. Om de första bestigarna i slutet på 1800-talet. Om engelsmannen Slingsby och norrmannen Heftye. Om deras rivalitet. Om hur bestigningen av Storen kom att bli starten på norsk fjällsport och mycket annat. Allting väldigt intressant att läsa om.
     Storen, som berget kort och gott kallas, hade jag sett på avstånd med egna ögon tidigare. Så jag visste att berget fanns där. Jag visste också att området där berget låg hette Hurrungane och låg som en liten isolerad enklav i sydvästra utkanten av Jotunheimen. Men så mycket mer än så visste jag inte innan jag läste den där boken.
     Mot löfte till dåvarande redaktören för Fjällklubbens medlemstidning Fjällklubbsnytt - numera Fjället - att jag skulle recensera Johnsens bok, fick jag efter viss tvekan låna hem den. Och passade givetvis genast på att ta några kopior av sidorna. Till en början såg jag mest boken som en guide och inspirationskälla för att hitta nya tänkbara platser att besöka i framtiden. Storen var visserligen juvelen i kronan men jag tyckte den verkade lite väl avancerad för ett kommande besök. Men det fanns så mycket annat man kunde göra i Jotunheimen. Möjligheterna var många och det rådde ingen brist på spektakulära toppbestigningar och luftiga kamvandringar. En uppsättning av kopiorna skickade jag till broder Håkan eftersom jag visste att han skulle gilla dom.
     Ungefär så var läget när Håkan en dag ringde och sade att han ville åka till Hurrungane. Eller rättare sagt, till Storen.
    – Du, den är litet tuff. Har du läst...
     – Det fixar vi.
     Jag insåg att diskussionen var avslutad.
     – Okej, när?

_________________________

Hurrungane (detalj). Den röda linjen marker vår rutt.

Hurrungane, Jotunheimen, fredagen den 3:e juli 1992. Eftermiddagssolen ligger lågt över Skagadalen. Halvvägs upp i dalen, mellan de två sjöarna Heimste- och Fremre Skagastølsvatnet mellan Dyrhaugsryggen och Skagastølsryggen går en liten ås, och där, framför den större sjön på en öppen yta i litet nedförslut, pustar jag, broder Håkan och min kompis Thomas Karlsson ut utanför Håkans stora Hillebergtält.
     Vi har en lång bilresa från Sverige bakom oss och därefter en kort men ansträngande vandring med tung packning från bilen i benen. Nästan 500 höjdmeter har vi avverkat och det känns. Men nu sitter vi här, precis innanför nationalparkgränsen, med sjön framför oss och en rad vackra bergstoppar att vila ögonen på. Tältet är som alltid oklanderligt rest och förankrat, liggunderlag och sovsäckar är utlagda, flata stenar bildar golv i absiderna och stora runda håller stormmattorna runt tältet mot marken. Att snabbt ordna en bra lägerplats går automatiskt efter åratal av fjällturer och det ryker redan från kåsor och kastruller.
     Vi ser oss nöjda omkring och kan inte låta bli att undslippa oss en och annan djup suck. Men alla som varit i den här delen av Norge vet att suckar hör till ordningen för dagen. Vart man än vänder sig möts man av fantastiska vyer. Alla som vandrat i Jotunheimen vet vad jag talar om. Men suckarna beror inte enbart på topografin utan kanske lika mycket på sådant man inte ser. Skidliftar till exempel. Och små upplysta byar som aldrig sover. Det avlägsna ljudet av discomusik. I hela Jotunheimen råder ro och stillhet och det finns något ursprungligt och fridfullt här. Festglada skibums lyser med sin frånvaro och bara det är en stark anledning till att det suckas.
     Och man kan säga att Hurrungane är som resten av Jotunheimen fast i koncentrat. Höga toppar, branta stup, vindlande kammar, glaciärer, pass och hak omger den som ger sig dit och det är ingen slump att norsk fjällsport föddes här i slutet av 1800-talet. Norsk Tindeklubb har haft en klubbstuga i Hurrungane sedan 1938 men det här året, 1992, verkar vi vara ensamma vid sjön. Eller vänta, det är visst några tält bakom klubbstugan där borta. Men något tecken på liv ser vi inte. Bortser man från Tindeklubbens medlemmar, som brukar nyttja stugan, utgår dom flesta besökare annars från Turtagrø Fjellhotell någon kilometer bakom oss, nere vid Sognefjellveien. Men här uppe är det just nu bara vi och topparna. Perfekt.

Fremre Skagastølsvatnet i Skagadalen. I nedre högra hörnet
skymtar vårt tält. En sämre tältplats kan man ju ha.  

Medan jag sitter där utanför tältet, sakta mumsande på min varma kycklingstuvning, och betraktar omgivningen och tänker på vad vi ska försöka göra undrar jag om vi ändå inte har tagit oss vatten över huvudet den här gången. Att vi har tagit oss berg över huvudet är i alla fall klart. Men jag trycker undan tankarna. Utåt gäller det som alltid att inta en lugn och framförallt skämtsam hållning. Så vi sitter där i kvällningen och njuter. Som den naturligaste sak i världen halar plötsligt Karlsson fram varsin Carlsberg ur packningen och det uppstår fler suckar. Som sagt, vi vet hur man ordnar bra lägerplatser.

Karlsson är som vanligt i sitt esse så fort något ska tillagas.
Men så blir det gott också. Och kul tydligen.  

Morgonen därpå vaknar vi tidigt. Det låter kanske jobbigt men det är det inte. I alla fall inte i vanliga fall. Det finns nämligen inget mer njutningsfullt här i livet än att vakna tidigt. Och somna om. Till skillnad mot den första sömnen, som mest påminner om medvetslöshet, brukar den andra sömnen - omsömnen - vara betydligt mer njutningsfull. Eftersom den påminner mer om slummer än om medvetslöshet är man mer medveten om den och därför njuter man av den på ett helt annat sätt. Så är det i alla fall för mig. Broder Håkan däremot har alltid varit av motsatt åsikt. Han brukar vara den sista som törnar in på nattkröken och den första som kliver upp i ottan och något omsomnande är det aldrig tal om. Enligt honom är sömn slöseri med tid och ämnet brukar vara ett hett diskussionsämne under våra fjällturer.
     Den här morgonen somnas det dock inte om. Redan strax efter sju puttrar två kök i tältet och Thomas och jag gäspar och stönar och sträcker på stela ryggar. En snabb frukost avverkas och sedan fyller vi några petflaskor och termosar med vatten och stoppar några extra mackor i en plastpåse. Tillsammans med en påse soppa, en obruten förpackning Singoallakex - syltvarianten -, en gammal förpackning av den svenska arméns nödproviant inköpt på överskottslagret i Stockholm och den obligatoriska pluntan med whisky är vi rustade för en dagstur upp på Storen. Självklart har vi även rep, klättergrejor, stegjärn och isyxor med. Storen är ju ändå Storen och vi vet att vi har en del klättring framför oss.
     Det är en strålande klar morgon och strax efter klockan åtta drar vi igen blixtlåsen på absiderna och ger oss av.

Man kan litet slarvigt säga att det finns två huvudstrategier för att nå toppen på Storen. Den första handlar om mer än 600 meter klippklättring på bergets sydvästsida medan den andra innebär 500 meter uppför en glaciär, Slingsbybreen, på östsidan av berget följt av den avslutande tvärbranta bergsklacken från nordsidan. Inget av alternativen är något för folk med svindel. Den första strategin, som dom flesta använder sig av, har i sin tur tre tydliga avsnitt. Först har vi den sadel, eller Bandet som det heter, som går tvärs över dalen vid bergets fot. Mitt på sadeln finns en gammal och enkelt murad hytta av sten som man kan övernatta i och som brukar tjäna som startpunkt för många klättrare. Hyttan uppfördes redan 1894 och heter egentligen Skagastølsbu men kallas kort och gott Hytta på Bandet. Det första avsnittet brukar sträcka sig från hyttan och vidare upp ungefär 250-300 meter ovanför Bandet. Där börjar avsnitt två. Och det är här det börjar bli knepigt. Här står man nämligen inför ett område av släta, branta klipphällar, så kallade svahällar. Efter regn, eller om det ligger is på klippan, brukar man inte komma mycket högre än så här och får nog ta sig en funderare på Slingsbybreen. Men är det varmt och torrt brukar det inte vara alltför svårt. Men man får vara beredd på att det kittlar duktigt i magen. Tar man sig över svahällarna har man sedan det sista avsnittet kvar, de avslutande cirka 300 meterna exponerad klippklättring till den tornliknande toppen. Ett riktigt örnnäste.

Vi gillar att studera kartor, så självklart vet vi att vårt tält ligger på ungefär 1 380 meters höjd och toppen på Storen på 2 405 meter. Däremot är jag inte säker på att vi är fullt på det klara med vad det faktiskt innebär. Nämligen att vi har över en kilometer enbart i vertikalplanet framför oss. Hade vi tänkt mer på den lilla detaljen, och - framförallt - hade vi anat att det ska dröja nästan 50 timmar innan vi är tillbaka och kan börja fundera på omsomningar, hade åtminstone jag stoppat ner mer mat i ryggsäcken. Men det är lätt att vara efterklok.

Vid sidan av sjön följer vi leden som går upp genom dalen. Vattnet ser mörkt och ogästvänligt ut och hela västra kanten, den sida som ligger nedanför Dyrhaugsryggen, är helt täckt av is och snö. På vår sida av sjön är det däremot öppet vatten men på ytan flyter det stora isflak. Det finns gott om snöfält utefter de branta bergsidorna på båda sidor om sjön och stigen vi går på skär genom ett sådant fält. Vi stannar till och tar en paus.
     Som vi står där får vi syn på några raska ynglingar som är på väg ifatt oss nedifrån dalen. Att det rör sig om en topptur tar vi för givet att döma av de fastspända hjälmarna ovanpå de lätta klättersäckarna. Knickers, knähöga mönstrade sockor och låga klätterskor understryker bilden av vana klättrare. Dom rör sig fort och spänstigt och studerar oss nyfiket när dom passerar. Vi höjer händerna och önskar god tur. Visserligen har vi högskaftade, blytunga Lundhagskängor och vanliga GoreTexjackor på oss, och några klätterhjälmar har vi inte, men vi känner oss ändå som kollegor. Huruvida ynglingarna känner sig som kollegor till oss låter jag dock vara osagt. Efter en stund fortsätter vi framåt.

forts »»»