Om mindre än 48h påbörjar jag min resa.
En tung färd. Det är inlagd som aktiv tur här på Utsidan.
150-170mil, tunga mil. För mig själv och för alla andra; annorlunda vandrare och frilufissar. För mig och alla andra fotande nördar med annorlunda förutsättningar.
Förutsättningar som många gärna tystas för det är lite fult.
Jag vill förändra mig själv, förändra mitt läge och om det hjälper någon annan att ändra sitt läge med, bonus!
Till saken hör till att jag kommer inte vara tyst, jag kommer inte sticka under stolen att jag är allt annat än funktionabel och full av defekt. För vet ni vad?
DET ÄR OK!

Jag är annorlunda men inte mindre än någon annan.
Med min resa vill jag visa (inte bevisa) det.

Huvudet är tungt i skrivande stund.
Många undrar om det är pirrigt men jag är för upptagen och stressad för känna något annat är just stress.

Typiskt autistisk och en rejäl dos av ADD, har jag och med mig andra skjutit upp på saker. Filmer blev aldrig redigerade klart, foton aldrig tagna. Maten lyckades jag fixa till för nästan hela turen, dvs, de 6månader jag är borta. Men nästa är inte det jag behöver...
Varvat med sängliggandes, brainfog, sjukhusbesök och tafatta försök och befinna mig på jobbet har dagar sakta men säkert krypit fram till nu.

Men mycket har ändå blivit gjort.

 
Pulkan är testad, ordentlig körd och hjulen anpassad med stöd efter de barnsjukdomar de hade i starten.

Prylar till höger och vänster skaffade och testade. Allt är inte optimalt, det mesta aningen tyngre än vad man egentligen kunde haft.
Pengar flödar dock inte, skulderna är som ett isberg...
..så man tager vad man haver och gör det bästa av det.

Med lite distans är jag ändå lite nöjd. Tänker man på hur lite jag egentligen tränat, hur många sjukdagar jag haft och allt där emellan, så led inte min kropp särskild mycket av 75kg packing. En vecka och där jag hade mest ont var i armar och mage från alla ofrivilliga situps det blivit från toa-besk mitt i natten från sovsäcken.

Blåmärken och brännmärken samt sår hit och dit,har det blivit gott om.
Tack och lov, är det lånade tältet gudomligt rymlig och praktiskt, jag är glad för de råd jag fick att överge mitt lilla Bergans för ett riktigt vinterredig boning.

Karta och kompass är genomgångna men jag medger att jag är lika bra att navigera med karta såsom jag är på att se utan glasögon. Det går men det går kanske på annat än önskvärtvis.

Hur som haver är jag ganska redo.
Packar håller jag på ännu, för skjuta-påarn gör så klart sådant idag, lagom dramatiskt.

Före kaos kommer ordning, det är det jag håller vid  just nu.
För jag vet, efter Simonstorp, då är jag själv, äntligen själv.
För jag vet, när jag är själv, på vägen så finns bara jag, resan och naturen kvar (ok, och bilisterna på väg 55/56). Då är jag hemma, då kommer lugnet och jag kan slappna av.