Efter mycket funderande och frågande här på Utsidan så valde vi till slut Städjan för årets fjälläventyr. Vandrat har vi gjort förut men för barnen var det nya att vi skulle sova i tält på fjället. Nytt var också att vi skulle få med kusinerna, som aldrig sovit i tält eller varit i sommarfjällen tidigare. Det var dock tillsammans med deras far/min bror som min egen fjällvandringskarriär tog sin början. För 24 år sedan (jösses...) packade vi ryggsäckarna och gav oss iväg för att vandra från Nikkaloukta till Kvikkjokk, en kanske väl tilltagen sträcka för två nybörjare men ooo så mycket vi lärde oss. Hur som helst, åter till nutiden. Vädret lovade bara regn men eftersom sträckan att vandra inte skulle vara så lång så bestämde vi oss för att åka ändå. Barnen hade fått packa små påsar med blodsockerhöjande att mumsa på och i packningen fanns även gömda ölkorvar och chips att överraska med när behovet skulle uppstå. Väl framme på parkeringen sken solen och det var fem ivriga barn (och två lättade föräldrar) som satte på kängor och ryggsäckar för att påbörja vandringen...
...som fick sättas på paus eftersom tidigare vandrare påbörjat oemotståndliga byggnationer som behövde slutföras.
Till slut kunde vi bege oss mot dagens mål; småsjöarna nordväst om Städjan.
Det är inte helt enkelt och smärtfritt att vandra och bära om man inte gjort det förut. Som tur var är min bror stark och kunde bära sönernas ryggsäckar när det behövdes.
Väl framme fick vi leta en stund för att hitta två större platser utan rötter och stenar. Skönt att barnen kunde sysselsätta sig under tiden med att bygga en övergång mellan två av sjöarna.
Till middag blev det det godaste jag nog ätit i fjällen; pasta carbonara gjord på grädde och bacon, inte hälla-i-vatten-å-rör-om. Lyx man kan unna sig första vandringsdagen...
Nästa dag grydde utan minsta tecken till regn! Och inte heller fanns det några mygg! Visst surrade knotten men fastän ingen av oss använde något myggmedel så åkte vi hem med endast fyra bett på sju personer! Med lunch (och regnkläder för säkerhets skull) i ryggsäckarna gav vi oss av. Här skulle det bestigas berg!
Äldsta kusinen berättade att han läst att de som bodde i området förr i tiden trodde att Städjan var världens högsta berg. Det är lätt att förstå när man tittar på hur det ligger där, helt ensamt och majestätiskt. Dottern tyckte dock att det mer såg ut som en vulkan med molnen kring toppen.
Halvvägs upp kurrade det i små magar och det var bara att ta fram köken. Städjans sidor är branta en bit upp men som tur var så hittade vi en bit platt mark bland alla lösa stenar.
Med ny energi tog vi oss an den sista biten upp till toppen. Och så...äntligen uppe! Härlig utsikt och en jublande känsla av "jag klarade det!" Det behövde ju pappa få veta och här var det inga problem med mobiltäckningen. Efter firande med choklad och smågodis gav vi oss av ner mot tälten igen.
Väderprognosen för morgondagen lovade regn och så såg det ut på himlen också. För att korta sträckan till bilarna så beslöt vi oss för att flytta oss till sjön söder om Nipfjället. Därifrån skulle jag och brorsan kunna gå och hämta bilarna nästa morgon i regnet så att barnen skulle kunna vara hyfsat torra inför nästa etapp av vandringen; ToR Njupeskär.
Lyckan att hitta renhorn var stor och gav gott om energi att vandra vidare. Lika kul var det inte att tvätta sig i kallvatten senare på kvällen, men hyfast nödvändigt...
Regnet kom som utlovat tidigt på natten och höll i sig fram tills precis efter det att allt var hopplockat och inpackat i bilarna. Barnen var dock torra och redo att åka till Njupeskär.
Sammanfattningsvis får man ändå säga att det var en fantastisk första fjällvandring för kusinerna. Solen sken, myggen var spårlöst försvunna, de lyckades bestiga ett berg och att sova i tält var bara mysigt, inte läskigt alls... Nästa år blir det med största sannolikhet en vandring till Helags - har lovat barnen att få se en glaciär.
