Vi tar bilen till jaktmarken strax utanför norra Stockholm. Väl där möter resten av jaktlaget upp. Det är kallt, runt nollan när vi kliver ur bilen. Det ryker ur min mun när jag andas och jag drar snabbt på mig min varma jaktjacka. Jag gillar verkligen inte att frysa!

Vår tax Norma gnäller där bak i bilen. Hon låter som en liten fågelunge, liksom kvittrar bara så där som taxar kan göra. Hon vet precis var som är på gång.

I baksätet står min jaktväska fylld med allt jag behöver för en dag i skogen med jaktlaget. Jag tar fram min radio och knappar in den pilotton vi alltid använder här. Mina skyddslurar krånglar men till slut får jag in sladden och kopplar lurarna till radion. Min sambo ler sitt underbara leende mot mig där från andra sidan bilen under tiden han också fixar med sina prylar. Så tyst vi kan stänger vi bildörrarna och ansluter de andra i jaktlaget.

Jag kramar om de underbara männen i jaktlaget. De här som lär mig allt jag behöver veta för att bli en skicklig jägare. Alla skojar friskt med varandra precis som det brukar vara innan Bertil, som är jaktledare, börjar dela ut jaktpassen.

Jag blir tilldelad passet vid rishögen, uppe på berget och sedan snävt in till höger. Det är ett bra pass. Här passerar alltid rådjuren någon gång under jakten. Bertil och alla andra i jaktlaget kan den här jaktmarken innan och utantill. Jag känner spänningen och värmen stiga inom mig. De här männen som bara vill mig väl och ger mig bra pass för att jag ska lyckas skjuta mitt första rådjur.

Bertil är så gullig. Efter utdelning av passen tar han mig lite åt sidan. Berättar att jag ska gå upp från sidan så inte mina spår tvärar över den stig rådjuren brukar ta. Han ger mig en klapp på axeln och säger att idag så händer det.

Jag slänger en blick åt min sambo som nickar glatt och uppmuntrande. Tänker att jag har sådan tur. Tänk att just vi två, min sambo och jag, hittade varandra. Mer hinner jag inte tänka innan det är dags att hoppa in i bilen igen för att köras ut mot mitt pass.

Jag är nervös. Tänk om det är idag det händer. Att just idag blir det jag som får närkontakt med vilt. Jag går upp för stigen precis som Bertil sagt åt mig att göra. Ser djurstigen som Bertil pratade om och väljer att gå in i skogen lite innan stigen för att inte avge min doft.

Jäklar. Kissnödig! Det är alltid så för mig. Kissnödig när det är som mest olämpligt. Suck! Väljer att gå tillbaka och kissa lite längre bort från passet. Det är säkert ingen bra lösning det heller men vad ska jag göra?! Nöden har ingen lag.

Går in på mitt pass och ställer upp min ryggsäck med inbyggd pall. Jag rapporterar till resten av jaktlaget att jag är på plats. Laddar bössan med två patroner hagel, slår ihop bössan och känner så säkringen är tillbakadragen. Jag darrar till. Är nervös. Det känns som att idag är dagen då det händer.

Allt är så tyst här ute i naturen. Jag älskar verkligen tystnaden. Det är en mild förvinter och några fåglar sjunger strax bakom min rygg. Fåglarna har i alla fall accepterat att jag står här i deras skog.

I radion hör jag min sambo Fredrik säga att taxen är släppt, att hon väcker och att hon är på väg i riktning mot mitt pass. Tar ett stadigare tag om min bössa. Lyssnar och nu hör jag Normas ljusa skall. Hon driver, det hörs på skallet. Jag hör hur Normas skall kommer närmre och närmre. Känner pulsen bulta innanför mitt underställ. Är nervös och spanar åt det håll jag hör Normas skall. Nu ser jag rådjuret. Det passerar mitt pass lite längre fram ungefär 60 meter framför mig. Det är för långt för att kunna skjuta med hagel. Bannar mig själv lite. Stod jag inte helt stilla? Hörde rådjuret mig eller står jag inte riktigt där Bertil menade?

Så här fortsätter dagen. Jag ser rådjuret men det är för långt borta från mig. Bertil däremot skjuter en bock för Norma och taxen blir överlycklig när hon väl får komma fram och lukta. Tänk att det finns så mycket jakt i en så liten hund.

Efter jakten är det dags för sedvanlig grillning och eftersnack. Som afterski men mer afterjakt! Alla plockar fram grillpinnar och korv. Jag tittar mig omkring och tänker att de här männen är så himla snälla och hjälpsamma.

Jag hinner även reflektera över #meetoo och att det inte existerar någon överlägsenhet i det här jaktlaget. Det gör mig varm och glad!

Om du vill se fler bilder från vandringar eller jakter jag varit med om så gå in på min blogg/webb www.vandringstjejen.se

/Helena Traneving

#jaktmedtax #vandringstjejen