På kartan över sydöstra Padjelanta finns Silbbatjåhkkå gruvområde utsatt, cirka 9 km väster om Tarraluoppalstugorna vid Padjelantaleden. Silbbatjåhkkå (”Silverfjället”) är en utlöpare av fjällryggen Gierggevárre, som på 1600-talet kallades för ’’Kedkevare’’. Kedkevare var det namn som kom att användas på gruvområdet från slutet av 1600-talet och frammåt. På Generalstabskartan från 1890 kallas dock berget för Silbakvare. 

Den 1:a september passerade jag gruvområdet, som ligger drygt 1300 m ö.h., på min väg från Råvejávrre till Riggoajvve. Från Råvejávrre följde jag en jokk som på dagens kartor saknar namn, men som på Generalstabskartan heter Tjåhejokk - Tsågejåhkå med dagens ortografi. Passade på att ta några dokumentära bilder. 

^{Karta över området runt Silbbatjåhkkå.}

^{De största gruvhålen låg högst upp och var vattenfyllda.}

Malmen bestod bland annat av blyglans och den innehöll mellan 0,16 % och 0,28 % silver.

^{Stenrester efter gruvbrytningen.}

Brytningen påbörjades sommaren 1661. Intill gruvhålen byggdes en proviantbod, som även användes som raststuga åt gruvarbetarna. Så småningom byggdes ett större hus med rum för gruvfogden och arbetarna. Huset hade dessutom en smedja, ett kolhus och bastu.

Soldater utförde gruvbrytningen, medan transporterna till smälthyttan i Kvikkjokk (som kallades Luleå silververk) utfördes av samer.

^{Husgrund på Silbbatjåhkkå.}

Verksamheten var problematisk. Gruvhålen fylldes med vatten så snart snön smält. Vattnet gjorde sprängningarna omöjliga. Sensommaren 1667 tog det åtta personer fjorton dagar att tömma det viktigaste gruvhålet på vatten. Vädret var ofta mycket hårt på kalfjället, även under sommaren.

^{Husgrund - insidan. Kvar finns verktyg och kamin.}

Gruvdriften las ner 1702 och anläggningarna förföll. En konsekvens av Luleå silververk var tillkomsten av byn Kvikkjokk. Kvikkjokk hade under gruvdriften en brukspredikant och kyrksal och fick med tiden en egen kyrka. På samiska heter Kvikkjokk fortfarande Huhttán – hyttan.

Kvar på Silbbatjåhkkå finns idag gruvhål, mindre provbrytningar och husgrunder. Platsen ingår i en kulturmiljö av riksintresse (BD 23).

^{Kamin tillverkad av J. & C. G. Bolinders Mekaniska Verkstad.}

Även en rostig kamin står kvar tillverkad av J. & C. G. Bolinders Mekaniska Verkstad. Den grundades 1844 i Stockholm. Kaminen kan ha stått där sedan slutet av 1800-talet då nya inmutningar gjordes. År 1891 fanns tolv inmutningar vid Silbbatjåhkkå, men det finns inget som tyder på att någon malm utvanns.

Källor: Wikipedia, egna iakttagelser.

Bilder: Hans Nydahl.

Länkar:

Vägen till Silverberget

Bokrecension: Drömmar av silver av Tore Abrahamsson