Dag 8 och 9 av turen Gränsfjällen i norra Padjelanta.

Vandrar från Hievsttinjávrre genom passet Hievnenjoasske och ner till Ruonasvágge och vidare mot Gihttse. Fortsätter förbi Girkkovárre och Reinoksfjellet tillbaka till Gjerdalen.

Hievsttinjávrre till GihttseDag 8 (14:e september)

^{Karta dag 8.}

Jag vaknade till en lugn och fin morgon. En kall natt utan vind och närheten till vatten gjorde att det var mycket kondens på yttertältet. De kala klipporna gör landskapet markant annorlunda jämfört med hur det ser ut på svenska sidan av gränsen.

Dagens mål var att komma fram till norra sidan av Reinoksfjellet och tälta vid en sjö i Slædovágge. Om vädret var bra skulle jag försöka mig på en uppstigning mot toppen av Reinoksfjellet i morgon. Enklaste vägen såg på kartan ut att gå genom passet Hievnenjoasske. Därefter skulle jag korsa Ruonasvágge och gå mot Slædovágge via Gihtsekåhppe.

^{1.Lägerplatsen vid Hievsttinjávrre.}

För att slippa vada Ræhtjátjåhkå som var för djup för mina kängor sista biten fram till sjön, gick jag över klipporna uppströms lägret där man enkelt kunde gå över jokken på stenar. Vattennivån i Hievsttinjávrre var låg vilket skapade stora sandstränder vid jokkens inlopp.

^{2.Stranden vid Ræhtjátjåhkås inlopp i Hievsttinjávrre.}

Från sjön upp till Hievnenjoasske var det 200 meter stigning som aldrig blev för brant och terrängen var lättgången frånsett en och annan "tröskel" som man fick leta en väg ner ifrån.

^{3.Vy mot Hievsttinjávrre på väg upp mot Hievnenjoasske. Till höger Hievsstinvárre. I mitten Tjuolak närmast och Tjårok längre bort.}

På vägen upp mot Hievnenjoasske fick man en bra överblick av norra delen av Ræhtjátvágge (Retgatdalen) och sjön Hievsttinjávrre. Det var tydligt att inlandsisen rört sig från söder mot norr genom Ræhtjátvágge då norra delen av dalen var full av de typiska branta trösklarna, medan södra delen av dalen som ligger i Sverige bestod av slipade hällar utan trösklar.

^{4.Norra delen av Ræhtjátvágge.}

Hievnenjoasske var lättframkomlig fjällhed där välslipat urberg här och där gick i dagen och det gick snabbt att ta sig igenom passet. I planeringen ingick ett besök upp till toppen av Hievnek men molnen hade sänkt sig och det var sannolikt att det snart skulle börja regna och blöta lavbevuxna svaberg (rundhällar) är inget man vill gå ned på.

^{5.Hievnenjoasske.}

Trappstegen återkommer när man ska ta sig ned från passet till Ruonasvágge, men om man fortsätter i passets längdriktning så kommer man nästan ända ner utan att behöva lirka sig förbi småstup. Eftersom jag skulle korsa Ruonasvágge var jag tvungen att ta mig förbi några småstup vilket inte är något större problem annat än att det ofta tar lite tid att hitta en riskfri väg.

^{6.Vy från nedgången från Hievnenjoasske mot Ruonasvágge.}

Nere i Ruonasvágge gick jag mot Gihtsejåhkå (jokken som rinner genom Ruonasvágge) där det såg ut att vara möjligt att ta sig över utan vadning. Mycket av vattnet rann under en söndersprucken berghäll och endast en liten bit var djupare men där fanns en stor sten under vattnet att gå på. På andra sidan jokken åt jag lunch medan duggregnet drog in.

^{7.Gihtsejåhkå.}

Gihttse - som betyder "killing" (get) på lulesamiska - är det lägsta berget i den här delen av Ruonasvágge, men det måste ha varit betydelsefullt för samerna då det fått ge namn åt Gihtsejávrre, Gihtsejåhkå, Gihtsekåhppe och Gihtsenjoasske. 10 km SO om "Killingen" ligger "Fåret" då jag förmodar att berget Sávtsasj är en omskrivning av Sávttsa - lulesamiska för "får".

Efter en snabb lunch valde jag kortaste vägen mot Girkkovárre och hamnade i en labyrint av små klipphällar med branta västsidor. Man har ingen överblick så det är omöjligt att veta vilken väg som är den bästa. När man tror sig ha gått runt en större tröskel kan man stoppas av en djup vattensamling och får gå tillbaka. Området är drygt en km långt men jag fick nog gå mer än dubbla sträckan innan jag var igenom. Nu kunde jag äntligen ta ut en siktlinje som låg mer än 10 meter framför mig.

I efterhand konstaterade jag att det hade varit enklare att gå några hundra meter längre norrut och vada Gihtsejåhkå för att undvika den labyrint jag nyss tagit mig igenom - såvida man inte har en förkärlek för labyrinter.

^{8.Ruonasvágge.}

^{9.Sluttningen upp mot Girkkovárre och Gihttse.}

Regnet upphörde och himlen sprack upp. När jag kommit upp en bit i sluttningen såg jag att det var brantare bergssidor om jag skulle gå genom Gihtsekåhppe. Eftersom berget var blött efter regnet valde jag att gå upp mot passet mellan Girkkovárre och Gihttse då sluttningen där var mindre brant. Dessutom blir den vägen till Reinoksfjellet knappast längre.

^{10.Gierggetjåhkkå och till höger passet Gihtsenjoasske.}

Sluttningen bestod av fin fjällhed som var översållad av större stenar och stenblock upp till 5 meter höga, men det var lätt att ta sig fram. Klockan var nu drygt fyra och då jag var osäker på hur det var med tältplatser uppe vid Gihtsejávrre slog jag läger högt upp i sluttningen vid jokken som kommer från sjön, så att yttertältet skulle få en chans att torka upp innan det var dags att sova.

Gihttse till GjerdalenDag 9 (15:e september)

^{Karta dag 9.}

Natten var kall men jag klarade mig bra i min sovsäck med dunjackan som extra täcke. Det var +2 grader på morgonen. Det blåste inte mycket men vindens kyleffekt var märkbar. Som tur är har tältet två absider och jag kunde sitta i lä och laga frukost. Efter frukosten steg kroppsvärmen. Blåsten hade i alla fall förhindrat att det bildats kondens på yttertältet - alltid skönt att packa ihop ett torrt tält.

Jag gick på norra sidan av Gihtsejávrre och tänkte sedan svänga söderut för att komma ner mot norra sidan av Hierggevárre (Reinoksfjellet). Girkkovárre är ett märkligt berg med en nästan lodrät östsida som stupar rakt ner i sjön. Terrängen var lättare att vandra i än vad jag föreställt mig då området ser stenigt och kargt ut på avstånd.

^{1.Passet mellan Girkkovárre och Gihttse.}

Efter att ha passerat Gihtsejávrre kommer man till ett namnlöst större plant område som är passet mellan Ruonasvágge och Slædovágge. Där går en markerad led - cirka 25 km lång - mellan Hellmobotn och Gjerdalen.

^{2.Vy mot norr över passet mellan Gihttse och Livsevárre.}

Här vek jag av söderut och när man tagit sig igenom passet mellan Girkkovárre och Livsevárre har man en mäktig vy mot Reinoksfjellet och Bajep Slædovágjávrre (772). Jag går ned mot Slædovágge där även Vuolep Slædovágjávrre (760) ligger. Dalgången har fått ge namn åt den brant stupande Slædovágvárre (1313). Den väg jag på kartan trott skulle vara möjlig att påbörja en uppstigning mot Hierggevárre såg svårare ut än väntat då den delvis gick över brant svaberg. Molnen och regnet sänkte sig strax över berget så en uppstigning blev aldrig aktuell. På med skalplaggen och ner med kameran i ryggsäcken. Det skulle fortsätta regna resten av dagen utan avbrott.

^{3.Vy mot norra sidan av Hierggevárre och Bajep Slædovágjávrre.}

När jag fick syn på rösningen av leden så följde jag den. Man kunde ta sig över utloppet från Vuolep Slædovágjávrre med kängorna på. Eftersom det regnade tog jag det lite försiktigt där leden gick över hälleberget. Leden var inte svår att följa. På höger sida har man den reglerade sjön Livsejávrre vars blottlagda stränder lyste vita då vattennivån var låg. Hela området med Hierggevárre och Gasskatjåhkkå skulle ha varit en pärla i fjällvärlden om sjöarna hade fått vara orörda. Det är fortfarande ett intressant område att vandra i.

Det rinner en jokk från den västligaste glaciären på Hierggevárre ner till en reglerad mindre sjö nedströms Livsejávrre. Den kunde jag passera på stenar men under sommaren behöver den nog vadas. Det blev strax nedför mot Gjerdalen och här fanns en stig gjord av fyrhjulingar som i stort följde kraftledningen. Man förlorar 350 meter i höjd för att sedan behöva ta sig upp 250 meter innan man är framme vid parkeringen. Stigen korsar Hierggejåhkå där den breder ut sig över en sandig botten. Tar mig nätt och jämt över med kängorna på. När stigen kommer nära vägen väljer jag att gå vägen sista biten. Regnet har minskat till dugg. Jag försöker byta om snabbt så att inte kläderna ska hinna bli blöta. Äter en sen lunch i form av en påse nötblandning innan jag vid 3-tiden börjar återfärden. Trodde att jag skulle kunna sova över på vandrarhemmet i Arjeplog, men de har stängt över helgen. Fortsätter en bit till men beslutar mig för att sova i bilen i stället för att köra till min syster i Umeå och riskera en viltolycka. Lyckas sova någon timme insvept i sovsäcken. Ute tindrade stjärnorna.

Världsarv

Området jag vandrade i dag 6, 7 och 8 (en del av Tysfjord kommun runt Hellmofjorden) föreslogs år 2002 ingå i UNESCO´s Världsarvslista, tillsammans med Rago nasjonalpark. Om förslaget går igenom så skulle LAPONIA världsarv utökas då både Rago och Tysfjord gränsar till Padjelanta.

The Laponian Area - Tysfjord, the fjord of Hellemobotn and Rago

Hot mot planerna finns i form av Musken Kraftverk som vill bygga ut vattenkraften i de orörda området söder om Hellmofjorden.

Naturvernforbundet (Norwegian Society for the Conservation of Nature) motsätter sig planerna och beskriver området så här:

Vasja er helt urørt av tekniske inngrep og har rik flora. Det går en sti opp langs vassdraget og inn i Sverige.

I dag er det planer om å bygge Musken kraftverk og lede vannet fra elva i en 6 kilometer lang tunnel i fjellet.

I dette området var det planer om nasjonalpark både i Norge og Sverige, for å sikre et sammenhengende verneområde.

Vasjaelva har tidligere vært vurdert for vern, og fikk da svært stor verdi. Nå er det på tide å sikre disse verdiene for ettertiden.

Nästa år har jag planerat in en tur - med start i Gjerdalen - som går genom området söder om Hellmofjorden. Det gäller att besöka hotade områden innan de exploateras.

^{Tur genom föreslaget Världsarv gränsande till Laponia.}