Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


2009-01-16

Vintersnuva!

Här sitter jag med rinnande näsa och kliande hals, en rejäl vinterförkylning har drabbat mej!

Och vi, jag och några tjejer plus en karl, som ska åka till Sälen i morgon bitti för att få bra träning inför Öppet spår...

I desperat förhoppning att rädda "träningslägret" sjukanmälde jag mig i morse för att vara hemma och kurera mej. Och för att det inte känns särskilt trevligt att känna sej sjukare än de patienter jag möter i jobbet. Och för att jag faktiskt kände mej sjuk!

Skidföret här hemma har varit mycket växlande sista veckan. Ena dagen mildväder, blåst och regn, nästa dag stenfrusna spår så det är hopplöst att få fäste och närmast livsfarligt i utförslöporna. Och då kan jag ändå åka skidor hyfsat och är inte rädd för att släppa på utför, men när det inte går att bromsa om man vill, blir det otäckt!

En kväll förra veckan fick jag ändå jättefin skidåkning. Kallt, "snögubbarna" gjorde snö, därför var belysningen på elljusspåret släckt för att strömmen skulle räcka till kompressorer och pumpar. Pannlampan låg kvar hemma, men vår herre var ute och lyste med sin stora ficklampa, månen! Den sken så vackert mellan trädstammarna, terrängen runt konstsnöspåret var för ovanlighetens skull  dekorerad med ett tunt lager äkta snö. Det är något alldeles speciellt att åka skidor i månsken, det kändes nästan magiskt! Det gick utmärkt bra att  åka utan elljus även om det blev mer njutåkning än träningsåkning.

Men nu ska jag gå och packa, för jag ska med till Sälen ändå, fast jag får förstås anpassa anstängningsnivån efter hälsoläget.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-01-16 13:50   Öhrnell
Klart du ska med till Sälen! Du hinner säkert piggna till under resan dit.
 
2009-01-16 21:43   brigas
Föret i Jokkmokk är ungefär som hos dej;dvs en dag hällregn,sen iskyla och stenhårda spår,sen svinkyla på det,och månen han lyst här med.
Lugna pass!och inte om halsen värker,så du får chansen att vasaloppa.
 
2009-01-16 23:21   Staffan Andersson
Du verkar så rutinerad så det ordnar sig nog!
 
2009-01-17 17:40   Thomas Traneving
Ta det lugnt och låt orken och hälsan bestämma tempot.
Men, visst skall du med till Sälen. Byte av omgivning kan kurera den sämste.
 

Läs mer i bloggen

2018-12-28

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

2018-10-21

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

2016-01-12

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.