I slutet av augusti vandrade jag  längs Kungsleden från Ammarnäs till Hemavan.

De första dagarna reflekterade jag ofta över att allt var så lugnt och stilla. Ingen vind, inte mycket folk, inte så många fåglar och djur i rörelse. Ja, bortsett från alla tusentals lämlar, förstås!

Plupps Lämmel?

Växtligheten började anta höstfärger, men det kändes ändå mer som sommar än höst. Spegelblanka sjöar där stillheten bröts bara av fiskar som slog i vattnet.

Servvejávrrie

Vandringens höjdpunkt, i dubbel bemärkelse, blev strövtågen runt Norra Storfjället. Det är det som på kartan ser mest intressant ut  längs färdvägen och här ville jag göra två saker: Se på den östra glaciären under N Sytertoppen på nära håll och gå  topptur.

Glaciären är inte så stor, den för tyvärr en tynande tillvaro. Men en glaciär är ändå en glaciär, fascinerande och vacker. Uråldrig och evig och ändå så sårbar av klimatförändringar.

Östra glaciären

Det var kväll när jag kom dit. Fortfarande ett märkligt lugn i luften, en slamgrumlig glaciärsjö, det bubblade och smältvatten droppade ner från iskanten mitt emot. Lite moln runt högsta topparna och isen, blåskimrande på ett nästan självlysande ljus.

Fuktigt, kyligt, ensam, en känsla av litenhet inför naturens storhet..

Tittade bort mot Skijrátjåhkka på andra sidan dalen där kvällssolen lyste.Fortsatte ytterligare ett stycke längs issjön, nästa gång jag vände mej om fanns ingen utsikt alls, allt var insvept i moln! Jag vände ner igen, lite orolig över att inte hitta vägen tillbaks nerför sluttningen där alla stenar såg lika dana ut. Sikten blev snart bättre, men jag fick en påminnelse om hur snabbt fjällväder kan växla.

Under den sena kvällen bröts stillhetens förtrollning, det blev en natt med regn och blåst som dröjde sig kvar, inget väder att gå upp på N Sytertoppen toppen från öster som tänkt. Istället en lat dag i Syterstugan, med sällskap av en trevlig stugvärd och några andra gäster.

Sedan kunde jag vandra iväg i vackert väder, genom Syterskalet, en närmast perfekt formad U-dal med tvärbranta, svarta bergssidor och stora gröna ytor i dalbotten som påminner om Alkavagge i Sarek.

Syterskalet, mot öster

Så kom dagen med topptursväder! Från min lägerplats i en bit upp i Viterskalet var det nära till västra leden upp på Norra Sytertoppen. När jag försäkrat mej om att ingen lämmel smitit in i tältet gav jag mej av. Det var bara att kliva på, upp, upp, upp, brant och stenigt. Solen sken, vinden svalkade svettvarm kropp.

Utsikt mot nordväst

Så vackert där uppe! Fantastisk utsikt åt alla håll. En tanke kom farande, det här är ju nästan bättre än på Kebnekaise! Ensam på toppen, skrev i toppboken. Kikade försiktigt ner över kanten och såg glaciären och sjön, där jag varit ett par dagar tidigare, uppifrån. I solskenet såg det inte alls spöklikt ut, den lustigt formade sjön skimrade  smaragdgrön.

Östra glaciären från N Sytertoppen

Vid toppröset  1768  m ö h

Tillbaks  en helt annan väg, började längs leden ner mot Syterstugan men vek av och gick utmed glaciären nordväst om toppen.

Norra glaciären

Stenigt här också men inte lika brant. Glaciärbäcken vadades lätt och vandringen fortsatte problemfritt runt Måskoestjåhke, ut i Viterskalet och tillbaks till mitt tält. Det är nästan alltid roligare att gå en rundtur än fram och tillbaks.

Skraahpetjåhke

Finvädret höll i sej, dagen ut och det blev en av få kvällar det var skönt att sitta ute och greja med mat och dagboksanteckningar. Detta var en ovanligt lämmelrik plats men efter att ha jagat en med min stav fick jag vara ifred och kunde njuta av en lyckad topptursdag.