Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Ska inte vi åt det där hållet?

Startgrupp sju sprang ivrigt iväg från starten - åt fel håll i första kurvan!!! Tanken hann fara genom mitt huvud -men vi ska väl hålla höger här- när en kille stannde upp, pekade med hela handen och hojtade, med lätt panik i blicken "Ska inte vi åt det där hållet?"  Stort skratt i startfältet och snabb kursändring.

Bra väder, behaglig temperatur, den vind som var störde inte, och visst, jag kom i mål även på detta Lidingölopp trots dåliga förberedelser. Men det är tur att jag är envis för sista halvmilen var en plåga. Det gick ändå hyfsat bra och jag konstaterade belåtet att min dagliga cykependling till jobbet måste ge mej riktigt hyfsad kondition.  Bortsett från mycket ömma benmuskler kämnner jag mej helt återhämtad.

Tiden är jag egentligen inte nöjd med, fast inte så besviken ändå. När världens bästa barn tycker att dom har världen bästa och coolaste mamma kan jag inte vara annat än nöjd och glad!

Nu ska jag bara hänga upp medaljen på min medaljkrok och spika fast nummerlappen i förrådet , sen ska jag berätta om Femundsmarka!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-09-28 17:03   Håkan Friberg
Är det trångt på kroken? ;)
 
2008-09-28 19:24   BrittMarie
Trångt...njaä, det skramlar om skrotet men det finns plats för flera!
 
2008-09-29 19:07   Elna
Joho...det är väl visst trångt på kroken?
 
2008-09-29 21:01   brigas
Dags för en sköld kanske?
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.