Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Möte med människor

När jag tänker på min fjällvandring i somras tänker jag ofta på människor jag mötte. Jag är förvånad över mej själv, för jag brukar verkligen vilja vara
ensam när jag vandrar ensam, men nu träffade jag några vars sällskap
jag uppskattade och som jag känner glädje över när jag tänker tillbaks
på min vandring.

Den danske  killen, som gillade forspaddling. Andra kvällen vid långa bron över Vuojatädno. Han strövade ensam med ganska lösa planer, fiskade, skrämde upp mej med björnhistorier.

"Det är inte så farligt om man går vilse, man kommer alltid fram nån gång"

Så var hans filosofi. Han kunde ju leva på fisk och hjortron om maten tog slut...

Båda skulle vi till Staloluokta och vi gick om och förbi varann några gånger, pratade lite till. Sista gången sågs vi på avstånd, det kändes som att vinka till en gammal kär vän.

Den tyska kvinnan som kämpade med sin tjugosjukilospackning. Hon hade mat för tre veckor och ingen returbiljett bokad bara för att slippa jäkta. Vi hade sällskap ett stycke och åt lunch ihop. Hoppas hon klarade vadet över Hádditjåhkå...

Raststugan Kurajaure. Regnet trummade envist, jag hade bestämt mej för att övernatta där inne. Det kändes väldigt ensamt och konstigt så jag blev verkligen glad då ett  par dök upp i regnet utanför fönstret. Två holländare som också tänkte sova i stugan. Lättpackade, 13-14 kilo var vid starten för nästan två veckor med tält. Det var verkligen trevligt att få deras sällskap.

Vi träffades också flera gånger till under resten av vandringen, vi skulle gå samma väg ner till Kvikkjokk och ha en extradag där innan  hemresan.

Och så ett möte som inte blev av.

Mötet med brigas i Jokkmokk! Hon som har så nära till fjällen och utnyttjar och uppskattar möjligheterna det ger. Bara för att jag har fel mobiloperatör fick jag inte fatt på henne...

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2007-10-14 13:12   brigas
Vi "ses" ju på nätet ofta,nån gång blir det nog på riktigt om vandringsvägarna korsas,vilket kan vara rätt troligt.
 
2007-10-18 01:24   Elna
Hmmm...jag vill oxå. Får sån lust att bara släppa allt, skola, flytt, tv-mys med M och alla förbaskade möten för att göra en mamma och vandra runt på nåt fjäll för mig själv.
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.