Bloggar > Fjällfunderingar...

Fjällfunderingar...

...och andra tankar

På begäran - Rapport från Vasaloppet

Några av mina läsare träffar jag på riktig och de har frågat varför jag inte har skrivit om Vasaloppet.

Här kommer det, håll till godo!

För sjunde gången har jag skidat de nio milen mellan Sälen och Mora. För sjunde gången har jag ägnat många timmar, extra många tack vare den fina vintern, åt att träna inför den utmaning som det faktiskt är att göra det. Lika många gånger har jag undrat varför i all sin dar jag gör det, undrat vad det är för fel på mej som inte kan vara nöjd med att åka Tjejvasan. Än en gång har jag lagt ner en massa pengar på dyra vallor och annat hoxpox som påstås få mej att orka bättre. Åter igen stigit upp mitt i natten, tvingat ner havregrynsgröt i magen och åkt iväg till start.

Men just i år kändes allt faktiskt lite bättre än andra år. Sov gott natten före, det kändes inte hemskt att vakna 03:45, gröten gick att få ner och jag kände mej ganska taggad inför denna skidtur.

Så stod jag där i startfållan igen, denna vindstilla och lagom kalla söndagsmorgon tillsammans med  tusentals andra skidåkare. Något startskott hörde jag aldrig men plötsligt var vi igång!

Trångt och bökigt, som vanligt, vid vägövergången och första långa, långa backen. Försöka komma framåt utan att kliva på andra skidor eller fördärva någons stavar. Irritation när man inte får fäste ordentligt, blir lite sur när nån trampar på mina grejor...

Men så till slut planar det ut och det går att åka skidor på riktigt! Och det är så vackert  när man kommer ut över myrarna, det är lättåkt så man hinner med att titta sej omkring. Lite, i alla fall...Solen kikade fram en liten stund och skidspåren var bra även för oss från de bakre startleden.

Smågan, Mångsbodarna och Risberg hinner jag passera innan segraren gått i mål.Så långt hade jag mest blivit omåkt och tappat placeringar men någonstans mellan Risberg och Evertsberg var det jag som började åka om. Det inspirerar! Sen var det bara Oxberg, Hökberg och Eldris kvar innan det hägrande målet i Mora.

Vatten, sportdryck, blåbärssoppa, buljong, kaffe och bullar bjuds vi på i kontrollerna, det gäller att dricka ordentligt för att orka, bullarna kan jag vara utan, de är för jobbiga att tugga i sej. Min klubb hade en egen extrakontroll en bit före Oxberg där jag blev matad med druvsocker och annat energirikt. Det kändes väldigt bra att även få lite mental coachning av klubbkompisar där innan de jobbiga Lundbäcksbackarna.

Inga vallaproblem, inte världens bästa glid, men tillräckligt bra fäste för att slippa valla om. Kroppen orkade, humöret rasade inte, inga negativa tankar om att det är för långt eller för jobbigt eller tråkigt att skida nio mil, inte en enda gång!

När man så kommer in på Moras snölagda gator, ser alla människor kanta upploppet, hör dem heja på oss åkare och till slut, äntligen, kan glida in under målportalen, ja då känns det lite som man har vunnit, även med placering 592.

Så klart man är trött även om det har gått bra. Hjälpsamma funktionärer visar till rätta och jag kände mycket väl igen mannen som satte en flaska med återhämtningsdryck i handen på mej, men det tog en stund innan jag fick fram ett namn i mitt huvud. Det var ju tidigare Vasaloppsvinnaren Staffan Larsson som stod där och langade dricka!

Resten av dagen och kvällen ägnades åt mat, vila och så eftersnack i det oändliga. Det här var ett av min allra bästa lopp, bra väder, bra spår, väl förberedd. Placerings- och tidsmässigt har det gått bättre, men jag är ändå nöjd.

Nästa år ska jag göra det igen!

 

 

 

 

Postat 2010-03-28 21:58 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Olles skidfärd Placerad på karta

Min far är en spänstig man på 77 år. Han tycker om att vara ute och röra på sig, joggar fortfarande regelbundet, går gärna långa promenader i skogen.

Och så gillar han att åka skidor. Förra vintern, ivirgt påhejad av mej, slog han till och köpte ny, modern skidutrustning som han prövade några gånger. När det så blev skidföre här vid jultiden så var han inte sen att ge sej ut i skidspåren, mycket belåten med fjolårets investering.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att han körde omkull, fick stavhandtaget i bröstet så det blev en liten spricka i bröstbenet.

Sånt gör ont, och det tar tid att läka...

Men efter åtta veckor utan skidåkning kände han sig återställd, skidorna åkte fram igen och i lördags skidade vi tillsammans på Dumme mosse, pappa Olle och jag!

 

Skidspår på Dumme mosse


Dumme mosse, ett av södra Sveriges största våtmarkskomplex, ligger någon mil väster om centrala Jönköping och är ett fint och för trakten annorlunda utflyktsmål, både sommar och vinter. Vintertid finns skidspår på mossens norra delar och är flitigt använda både som tränings- och utflyktsspår

 

Fast det är så nära stan känns det långt borta, inte alls som smålandsnatur brukar vara, nästan lite fjällikt. Det känns som om tiden står stilla, det är lugnt och fridfullt, fast om man lyssna hörs ljudet från Göteborgsvägen som delar mossen i två delar.

 

Dumme mosse i vinterskrud


I lördags handlade det om utflykt och ren njutning. Vårvintern visade sej från sin bästa sida, solen sken från klarblå himmel, inte mycket vind och skidorna gled lätt i de nattfrusna spåren. Kaffe och smörgåsar fanns med i ryggsäcken och vi njöt av att få vara ute tillsammans.

Pappa och jag

Läs gärna mer om Dumme mose här:

http://www.lansstyrelsen.se/jonkoping/amnen/Naturvard/Skyddad_natur/Naturreservat/Jonkoping/Dumme_mosse/

 

 

 

Postat 2010-03-18 22:03 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

 

Logga in