Ska inte vi åt det där hållet?

Startgrupp sju sprang ivrigt iväg från starten - åt fel håll i första kurvan!!! Tanken hann fara genom mitt huvud -men vi ska väl hålla höger här- när en kille stannde upp, pekade med hela handen och hojtade, med lätt panik i blicken "Ska inte vi åt det där hållet?"  Stort skratt i startfältet och snabb kursändring.

Bra väder, behaglig temperatur, den vind som var störde inte, och visst, jag kom i mål även på detta Lidingölopp trots dåliga förberedelser. Men det är tur att jag är envis för sista halvmilen var en plåga. Det gick ändå hyfsat bra och jag konstaterade belåtet att min dagliga cykependling till jobbet måste ge mej riktigt hyfsad kondition.  Bortsett från mycket ömma benmuskler kämnner jag mej helt återhämtad.

Tiden är jag egentligen inte nöjd med, fast inte så besviken ändå. När världens bästa barn tycker att dom har världen bästa och coolaste mamma kan jag inte vara annat än nöjd och glad!

Nu ska jag bara hänga upp medaljen på min medaljkrok och spika fast nummerlappen i förrådet , sen ska jag berätta om Femundsmarka!

Ett dumt löfte

På lördag ska jag göra en sak som jag tycker är så urbota dumt när andra gör det.

Jag ska vara med i en lång, jobbig och krävande springtävling.Det är inte så dumt i och för sig, jag har gjort det förut.

Men att göra det UTAN ATT VARA ORDENTLIGT FÖRBEREDD!!!  Det är dumt!

Nån gång på senvåren frågade min kompis om jag inte kunde hänga med på Lidingöloppet, hon ska ta klassikern och  vill ha mej med på det. Jovisst, lovade jag glatt, då var det fortfarande långt till hösten och gott om tid att träna.

Sen har det gått dåligt att löpträna, kroppen vill liksom inte springa långt och länge nu för tiden... Men krångla mej ur löftet kunde jag inte så nu är väskan packad och i morgon eftermiddag åker jag till Stockholm.

Om jag tar mej i mål ska jag berätta för er hur  det var i Femundsmarka förra veckan!

Hmm...jag MÅSTE verkligen fixa detta, en sån fin tur  vill jag verkligen gärna få berätta om!

Packning pågår!

Jag håller på att packa!

Tidigt på lördag morgon åker jag mot Grövelsjön, tillsammans med Christer.  Vädeprognosen på yr.no ser lovande ut, inget regn på hela veckan!  Någon rutt finns inte uppgjord för den här turen men "Raskesven" har bidragit med några tips som vi nog ska titta närmare på.

Har nästan full koll på mat och gemensamma prylar, ska bara kompletteringshandla ett par saker på väg hem från jobbet i morgon.

Åter till packningen....

Hur jag har friluftsfostrat mina barn

En milstolpe i mitt liv.

En period som varat mer än halva mitt liv är till ända.

Jag har inte längre något barn som bor hemma hos mej!

Egentligen flyttade yngsta dottern redan för ett år sen då hon valde att läsa sjöintendentur i Göteborg sista gymnasieåret. Dagen efter studentexamen flyttade hon ihop med pojkvännen men det är först nu, när hennes flickrum är tömt och urstädat det känns att hon också har flyttat. Lite vemodigt, men ändå precis som det ska vara!

Nygrillad sjökockstudent vandrar ut i världen med kritpåse på rumpan

När jag nu går här och plockar, gör hennes rum till mitt, funderar jag på hur jag har uppfostrat mina barn.

Tre stycken är de, Syster Yster, Bror och Lillstrumpa, självständiga och starka, intelligenta och väl rustade att klara sig i vuxenlivet. Så långt är jag väldigt nöjd och belåten med vad jag (?) har åstadkommit.

Men så är det det där med friluftsfostran. Har den varit bra nog?

Vi har alltid bott nära naturen. När vi fortfarande var kärnfamilj bodde vi i hus omgivet av skog och barnen har fortfarande tillgång till det stället. Där fanns "Klippiga Bergen" -  några branter och bergsskrevor några hundra meter från huset, "Grodyngsdammen" på andra sidan vägen, kantarellställen, skog, ängar, stigar... barnen fick utforska närmsta skogarna på egen hand. Ibland tältade vi vid havet och eller i  skogen och de kan elda och hantera kniv. På vintrarna åkte vi skridskor och skidor.

Syster Yster var scout, hon gillade lägerlivet, fast inte spindlarna. Det var tack vare henne som jag började orientera, hon gick nybörjarkurs som nioåring och jag hängde på. Tack för det, det har gett mej väldigt mycket!

Inte riktigt nöjd orienteringstjej

Nu för tiden har hon en liten båt på ostkusten, tillsammans med sambon åker hon ofta ut med den och fiskar. Hon går i skogen och plockar svamp. Längtar efter att köra MTB igen...

Bror gillade aldrig organiserade aktiviteter. Han prövade mycket men tappade snart intresset. Men klättrade på allt som gick att klättra på gjorde han redan som liten pojk.

Stubbklättring på Omberg

Numera är han hängiven klättrare, klättrar ganska svåra leder,  älskar bouldering. Lite roligt tycker jag att det är att jag faktiskt var med allra första gången han prövade på klippklättring.Men det har jag redan berättat om i ett tidigare blogginlägg. 

http://www.utsidan.se/blogs/topptur/index.htm?category=109

En gång var vi på semester i Jämtlandfjällen. Det var på husvagnstiden, den parkerades i Höglekardalen. Vi strosade, fiskade, rodde till Hovdebuan, grillade korv på fjället, kliade myggbett. Syster Yster och Bror sprang förtjusta från den ena bäcken till den andra och drack  vatten   "

"Kom så smakar vi på bäcken!"  "Vilken tycker du var godast?" " Jag gillar denna bättre!"  " Nä, jag tyckte den andra var godare!"

Lillstrumpa var fortfarande lite ostadig på benen och fick sitta i bärstol på mammas rygg. Ibland fick hon också smaka på bäcken. Barnen var inte vana vid att kunna dricka bäckvatten, de tyckte det var fantastiskt!

Sen började Lillstrumpa att rida, under flera år var det  hennes stora intresse. Sämre saker kan man ägna sig åt! Hon klättrar också, gick grundkurs ihop med brorsan och hänger med honom ibland både på utomhus- och inomhusklättring.

Fjälltur till häst i Idre

Lånar sin fars kanadensare och paddlar på det fina sjösystem Kvarnsjöarna-Bunn-Ören, strax utanför Gränna, gör de alla tre ibland. Fiskegrejorna brukar följa med och ibland blir det någon tältnatt också.

Visst önskar jag att vi hade varit ute mycket mera och tältat, att jag hade tagit med dem till fjällen många flera gånger. Men jag tror att de har fått en bra grund att stå på och jag hoppas att de bygger vidare på den.

Syster Yster, Bror och Lillstrumpa heter i själva verket något helt annat! 

Fjällvandring 2008 - Mot Kvikkjokk!

Dagen efter min  tur upp till Sálajiegna bestämde jag, något motvilligt för att lämna Sulitelmamassivet bakom mej och styra kosan mot Kvikkjokk. Det var fantastiskt att få se dessa fjäll från nästan alla  håll, det fattas inte mycket i att jag gick runt hela massivet. Vädrets makter stod verkligen på min sida, inte en enda dag var topparna  dolda i moln!

Vandring från Pieskehaure kändes mödosam. Genom en passage med videsnår blev jag en stund lätt förvirrad och trodde att jag var på väg åt fel håll. Vimsade och snodde runt, betedde mej som en som absolut inte borde släppas ut ensam på fjället... Bara för jag hade struntat i orienteringens viktigaste regel - passa kartan! Förutom en kort sträcka som var som att gå på grusgångarna hemma i Rådhusparken, var det bara stenigt och eländigt.Och uppförsbacke och kall motvind. Så kyligt att jag nu för första gången på nästan en vecka packade upp och tog på mej regnjackan. Den kvällen hittade jag min lägerplats vid Vistekjávrres östra ände. Egen badvik ingick i campingavgiften, men jag var alltför frusen för att vara badsugen.

Tältplats med egen badvik vid Vistekjávrre

Så fortsatte vandringen förbi Vájmok till Gurávágge. Jag trodde det skulle vara faslig stenskravligt och eländigt den här sträckan, men så farligt var det faktiskt inte. Brant upp och ner På Vájmokbakte men riktigt fin stig och fin utsikt bort mot Fierrovágge. Nere vid Vájmokstugan var grönt och fint, stugplatsen kändes trivsam. Stugvärden var ute och jag stannade och pratade en stund. 

Regnby över Vájmok, men inget regn på mej!

I Kurajaure rastskydd träffade jag en man som var påväg till Pieskehure för att bli nästa stugvärd där. Han bjöd på kokekaffe ur sin termos och dessutom fralla med bregott på. Gissa om det smakade ljuvligt! Det var godare än värsta brakfikan på café! Efter en vecka med pulverkaffe och mjukost var det festmat!

Staika och Akto

Halvvägs ner i Guravágge slog jag läger för två nätter. Åter igen tänkte jag ta en vilodag och ströva fritt utan stora ryggsäcken.  Först en förmiddagstur till sjön 1022 på Guátjåhkkå. På kartan ser den ut att ligga så nära kanten på stupet ner mot Tarradalenså den knappt klarar att hålla sej kvar där uppe. Så fortsatte jag upp till toppen på Gurátjåhkkå beundrade utsikten över Tarradalen som är storslagen, gick ner igen och drack elvakaffe.

Toppröset på Gurátjåhkkå

Latmasken slog till, jag löste lite korsord,åt godis, pratade med ett par förbipasserande vandrare och njöt av tillvaron. Efter lunch gav jag mej av för strövtåg på Staikas sluttning. Tog vägen förbi en renvaktarstuga, kom att tänka på att "Jokkmokk" skrev i ett blogginlägg att alla stugor skulle märkas med skyltar för att underlätta för fjällräddningen. Nyfiket rundade jag stugknuten  för att se om där fanns någon skylt.  Jodå, visst var den märkt!

Jag ville se en glaciär till på nära håll!  Mot Stáiggájiegna! Just när jag tog mej upp för sista ändmoränen kom en helikopter flygande rakt ovanför mej. Då tänkte jag ännu mer på "Jokkmokk" och fjällräddning och diskussioner här på utsidan hur man ska bära sej åt, eller inte bära sej åt om man ser en helikopter. Där var jag i min skrällgula vindjacka och vågade inte ens titta upp från stenskravlet, för tänk om de skulle tro att jag behövde hjälp!  Men den flög vidare, jag kunde andas ut och i lugn och ro ta en titt på glaciären. Den var inte så märkvärdig, men en glaciär är en glaciär och jag tycker det är fascinerande med dessa "eviga" ismasor.

Så var det nästan bara Tarradalen kvar, mest en halvtrist transportsträcka men det finns pärlor där också! Njunjes till exempel. Jag är väldigt förtjust i den stugplatsen, När man kommer uppifrån Tarradalen är Njunjes en sista bit av fjället, en plats för sista natten på fjället innan skogen tar över för gott. "Min" tältplats på andra sidan bron var ledig, jag stannade här, beundrade fjällbruden som blommade, eldade en brasa.

Trerätters sista kvällen på fjället

Kvällsljuset blev fantastiskt vackert det, blev ett rödaktigt sken på fjällen längre bort. Det fick mig att tänka på Ayers Rock i Australien. Tyvärr vet inte vad de heter,  kartbladet räcker inte så långt. En otydlig stig var slarvigt markerad med röd färg, jag frågade stugvärden vart stigen ledde och fick veta att Kungsledens nya sträckning förmodligen skulle gå där.

Ayers Rock på lappländska

 Det är svårt att gå förbi Njunjesgården utan att stanna och titta på det nästan raserade gamla boningshuset. Funderar på hur det var att bo där i väglöst land. Huset var nog fint då men även nu i förfallet finns en skönhet.

Mjölkört i Njunjes

Ungefär vid Bäcken kan man gå fram till älven och beundra vackra formationer, jättegrytor stora nog att krypa ner i och plocka sammetslena stenar att ta hem till samlingen.

Tarraätno 

Så var jag framme i Kvikkjokk, en fantastisk fjällvandring var slut. Så mycket vackert jag sett och så fantastiskt bra väder!  Jag har gått många fina fjällturer, det är svårt säga vilken som varit bäst, men skulle jag försöka rangordna turerna skulle denna hamna högt på listan.