"Det här ser så häftigt ut på kartan, jag vill se hur det är i verkligheten!" 

Min medvandrare C  läser  fjällkartor.

Jag har varit där förut, en sommartur. I dagboksanteckningarna står det:

"Sten, stenskravel, myggor, mera stenskravel, massor av myggor, ännu mera sten..."

Nu är det början av september, myggen är borta men stenskravlet finns kvar i detta märkliga stycke fjällnatur. Eller skog. Eller både ock för att vara noga.

Glesvuxen tallskog, gammal skog, torrakor, brandljud. Här och där reser sig en mjuk fjällrygg över skogen. Ingen blomsterprakt, därtill är jorden för mager, men varglav växer gärna på gamla torra furor och stubbar. Rogen som är största sjön och sen alla småsjöar och vikar åtskilda av åsar och näs, det som kallas Rogenmoränen och det som C ville se.

Jobbigt att gå bitvis, inte helt lätt att tälta, men värt mödan. Inte mycket folk, få svenskar hittar hit men dessto fler tyskar.

"Jag tror svenskarna tycker det är förmycket skog här, skog har dom hemma"

Stugvärden  i Skedbrostugan funderar. Men det här är verkligen ingen vanlig skog. De som resonerar så missar något.

C fick som han ville, det blev vandring i Rogen. Han var nöjd. Jag också.